Jag är svag för författare som vågar använda ett snävt perspektiv i sitt berättande. Den hårda och konkreta avgränsningen är liksom själva förutsättningen för att något väsentligt ska kunna bli sagt. Oftast blir det både originellt och absurt på köpet. Så är det med Brummstein. Den handlar om en sten. I grottsystemet Hölloch i Schwiez […][...]

Vi hör tidigt talas om världslitteraturens klassiker, skrivna av Daniel Defoe, Charles Dickens, Jonathan Swift, Sir Walter Scott, Jules Verne och Mark Twain. Men detta är mestadels en yta som döljer ett större djup, åtminstone om man ska vara riktig ”litteratursnobb”, vilket jag är tvungen att vara för dagen. ”Kanon” betyder något mer än klassiker, […][...]

Tänk dig att du är en liten flicka på nio som under en utflykt till en av Maines stora skogar kommit ifrån leden/stigen, din mamma och din bror, och gått vilse. Det har Stephen King gjort, och han har gjort det bra. Patrisha McFarland är nio år och livrädd. Hon är en tuff liten tjej […][...]