I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Slavisk i sin uppriktighet
• Första numret av 10-tal
• Blek läsdramatik
• Ett genis dagbok

Det som följer är 40 korta kapitel om var och en av de drömda nätterna. Succén och uppmärksamheten kring romanen De polyglotta älskarna har förföljt Lina Wolff. Även samtalen hon fört i offentligheten om sina romaner har en oroande, plågsam efterklang i hennes huvud. Det känns som att göra apkonster, en lika pinsam som farligt beroendeframkallande verksamhet. Besöken hos förlaget i Stockholm understryker bara ytterligare den outsiderposition som författaren upplever sig ha.

Försöken att få till en fast relation med en man går i stöpet. I drömmarna. En tinderdejt leder till en padda som hon råkar trampa ihjäl. Under ett besök på ett berg visar det sig att mannen som bor där vaktar en av helvetets portar. En natt spelas en trovärdig gestaltning upp av ett yxmord utfört av en kvinna mot sin man. Inte nödvändigtvis en mardröm, dock. Det bisarra och köttsligt påtagliga är författarens följeslagare. Textens psykologiska realism för tankarna till hur Michail Bulgakov tog sig an Jesu korsfästelse i Mästaren och Margarita.

Ensamhet, självmedveten ruelse, mordfantasier. Alltsammans låter mycket allvarligt när det listas så här. Dock ska påpekas att tonen i reningsdrömmarna är mestadels munter och alltid saklig. Stilen har Lina Wolffs schvung. Det kommer att leda framåt, om Marcus Aurelius har rätt, vill säga.

Jag har många gånger tänkt att de där samtalen och intervjuerna om sina böcker som författare tvingas göra för marknadsföringens skull, att de inte är nyttiga. Läsaren berövas sin självständiga läsning. Författaren, som redan sagt sitt, riskerar att känna sig som en prostituerad. Litteratur är ingen simpel handelsvara.

Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har varit på många berikande författarsamtal. Med värme minns jag Lina Wolffs sommarprat om översättningsarbetet med Hundra år av ensamhet. Den läsande publiken är en krävande ”fanbase”. Författare som vägrar göra apkonsterna riskerar att bli ignorerade, deras böcker att glömmas bort.

Det är en märklig liten mellanbok som Lina Wolff har skrivit. Jag gillar mellanböcker och önskar att författaren efter sitt reningsbad erövrade just det där oberoendet bortom förställning, egoism och oförmåga som Marcus Aurelius försöker uppamma i henne.

Guden måste ha känt sig manad att ingripa, för han viskade i mitt öra:
– Du har en uppgift.
– Vad för uppgift? svarade jag.
– Författarens uppgift, sa guden, att vara modig, att utstå smärtan efter misslyckanden och skriva om denna smärta och dessa misslyckanden för din samtid.
– Men på vilket sätt skulle samtiden vara hjälpt av mina misslyckanden? sa jag.
– Det vet du mycket väl, ropade guden, att människor är hjälpta av varandras smärta, av varandras misslyckanden och förvirring!

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Filosofen på tronen
• Nedstigning i otrons labyrint
• King Kong Blues
• Allt är som vanligt

Dels träffar berättaren en man som är på flykt i sin egen stad, trots att han säger att allt han vill är återförenas med sin fru. Dels möter kvinnan ett äldre par som har ett livslångt äktenskap bakom sig. Han har blivit ett senildement vårdpaket. Hon ger honom all omsorg han kan behöva.

Vad som väntar är en nedstigning i en labyrint av trohet och dess motsats, ansvar, ånger och – eventuellt – förlåtelse. Anden är villig, men köttet är svagt. Mer bör inte sägas om handlingen. Överraskningsmomentet är en viktig del av läsningen av Lina Wolff.

Den som tog till sig hennes förra bok, De polyglotta älskarna, är i Köttets tid på flera sätt hemmastadd redan från början. En ensam svensk kvinna på resa vid Medelhavet. De lika fantastiska som övertygande mötena som uppstår. Återberättandet av livsöden och egendomliga händelseförlopp som för romanen in på okänd terräng. Växlandet mellan olika röster och berättargrepp.

Skriftställaren tjänstgör alltså inledningsvis som berättare. Men hon visar sig även vara en god lyssnare. Därutöver tar kvinnan emot en mängd brev som i romanens sista tredjedel är handlingens motor.

Lina Wolff äger en utmärkt förmåga att göra det osannolika trovärdigt och det jordnära trollbindande. Hon räds inte det otäcka och groteska och Köttets tid är ingenting för känsliga själar. Jag beundrar hennes förmåga att ekonomiskt utnyttja sina romangestalter till det yttersta. Är Köttets tid en idéroman? I vissa avseenden tror jag det. Här har helgongestalten Lucia slutat lida martyrium för männens brott. Lina Wolff unnar sig att vända på steken.

Men på andra sätt är romanen alltför komplex och mångtydig för att karakteriseras som tendensstycke. Spännande och överraskande är det hur som helst, ända fram till sista sidan.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Befriande nattliga promenader
• Allt är som vanligt
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Dessutom går Lilla Augustpriset till Sigrid Nikka från Höllviken för berättelsen ”Då rallarrosen blommar”.

Grattis, säger vi på dagensbok.com!

Våra recensioner av alla årets nominerade böcker hittar du här, Augustpristagare genom tiderna här, och våra recensioner av årets tre vinnande böckerna hittar du här:

Lina Wolff: De polyglotta älskarna
Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

”’Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.’ De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor…” Läs mer

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova
Det gränsöverskridande samtalet

”Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av…” Läs mer

Ann-Helén Laestadius: Tio över ett
Om allt rasar

”Tio över ett på natten ringer Majas mobil. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Då måste hon vara beredd, så att hon kan väcka mamma och pappa och lillasyster, få med sig väskan hon packat åt dem allihop i hemlighet och rädda dem. Ifall det är den här sprängningen som får marken under staden att rasa. Om det…” Läs mer

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Om allt rasar
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd
• Augustpriset 2016
• Det gränsöverskridande samtalet

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor, Max och Lucrezia. Deras livsöden flätas samman genom en rad absurda händelser som skildras detaljerat men samtidigt distanserat, ibland nästan lakoniskt. Resultatet blir surrealistiskt och drömliknande, men på samma gång märkligt vardagligt och Wolff skriver så skickligt fram sin intrig att läsningen stundtals känns hypnotisk. Texten tar tag i mig och släpper sällan greppet. Bara ibland blir berättelsen en smula för skruvad, på gränsen till det effektsökande.

Ellinor är en 36-årig kvinna med en krass syn på kärlek. Johnny lärde henne att slåss och knulla men dumpade henne när hon gick upp i vikt, och sedan dess har hon aldrig släppt in någon på allvar. Men helt ensam vill hon ändå inte vara. Hon söker efter en ”öm men inte alltför öm man” på en dejtingsajt och får på så sätt kontakt med Calisto, en överviktig litteraturkritiker med villa i Saltsjöbaden. Calisto är en stor beundrare av författaren Max Lamas och otroligt stolt över att ha blivit ombedd att läsa och komma med synpunkter på hans senaste manus ”De polyglotta älskarna”. Wolffs roman är alltså också en metatext. Det är en roman om en roman där litterära referenser gång på gång dyker upp och där författarens roll och skrivandet som process diskuteras parallellt med huvudintrigen.

Max, vars berättelse vi får följa i del två, har inte längre sex med sin fru. Istället för att skilja sig från henne, och från hennes lön som kommer in på kontot den 25:e varje månad, unnar han sig tillfälliga distraktioner. Han drömmer om att möta en polyglott älskarinna. Hon ska vara mycket ung ”med enorma vita mjölkdoftande bröst” och hon ska tala alla de språk han själv talar. På så sätt ska de kunna komma varandra nära. Max tillbringar dagarna med att vandra runt i Stockholm i syfte att finna inspiration till en novellsamling om staden i Hjalmar Söderbergs anda. En sysselsättning som han kombinerar med att hålla utkik efter drömkvinnan. Det är på en av dessa vandringar som Max får tag på en tidning där ett reportage om kvinnorna i familjen Latini väcker hans nyfikenhet.

Lucrezia, som är den yngsta av dessa tre kvinnor, tar över berättandet i den sista och mest fantasieggande delen av Wolffs roman. Skildringen av den aristokratiska familjen på fallrepet och miljöerna de rör sig i, Palazzo Latini i Rom och lantegendomen i Tolentino, är så levande att det känns som om jag varit där. Wolff skriver, för att använda ett italienskt uttryck, con gusto om Lucrezias privilegierade uppväxt tillsammans med en excentrisk mormor, en galen mamma och en mild men frånvarande pappa med arbetarklassbakgrund. Tjänstefolket består av tre sydamerikanska män som mormodern kallar för ”kypare” och som alla tre har ett speciellt förhållande till speglar. En av dem kan inte sluta betrakta sin spegelbild, och påstår att han i den letar efter något i sig själv som gått förlorat. Den andra ser spegeln som demonernas boning och ett verktyg för att odla egoism och självupptagenhet hos människan. Den tredje kyparen menar att speglarna är samhällsspioner som håller människorna i schack genom att få dem att, helt frivilligt och flera gånger om dagen, idka självkontroll.

Kyparnas förhållningssätt till speglar påminner om de senaste årens debatter som handlat om huruvida selfies, och fixeringen vid smartphones överhuvudtaget, är bevis på att människan blir alltmer narcissistisk och instängd i sig själv eller om dessa fenomen tvärtom utvecklar vår personlighet och sociala förmåga. Anekdoten om kyparna och deras speglar fungerar också som en miniatyr av Wolffs roman som helhet, där spegeln ofta återkommer som symbol i hennes skildringar av relationer. Genom andra människor kan vi nå självinsikt och utveckling, precis som genom en spegel tycks texten mena, men våra relationer kan lika gärna enbart syfta till att förstärka den bild vi redan har av oss själva.

Det är nog så, Max, att du aldrig sett någon kvinna göra något alls. Vad menar du? sa jag. Du har aldrig sett någon. Du har bara sett dig själv, och kvinnorna du haft har bara varit de speglar som du kunnat se dig själv genom.

Wolff skriver om speglar och språk. Om hur våra drömmar om att bli sedda och förstådda både konstrueras och försvåras av genus, klass och en alltför välutvecklad självgodhet. Men även om stoffet i De polyglotta älskarna har många likheter med det som finns i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (exempelvis kulturmän, besatthet, stalkerbeteenden) så är Wolffs berättelse långt ifrån det man vanligtvis förknippar med en idéroman. Karaktärerna är mångfacetterade. De är avskyvärda och djupt mänskliga på samma gång, och sakernas tillstånd är absolut inte permanent. Allt, och alla, kan när som helst förändras.

Det finns nav i våra liv, händelser som definitivt förändrar oss. Det finns människor som triggar igång dessa händelser och som kan vara perifera, suddiga ansikten i bakgrunden på en bild, tills man en dag förstår att de varit centrala.

Med De polyglotta älskarna komplicerar Wolff världen och människorna istället för att förenkla dem. Och jag tycker mycket om resultatet.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Befriande nattliga promenader
• Allt är som vanligt
• Nedstigning i otrons labyrint

Lina Wolff, som tidigare gett ut novellsamlingen Många människor dör som du, debuterar som romanförfattare med Bret Easton Ellis och de andra hundarna. För sin novellsamling fick hon idel positiva ord, bland annat av Jessica Gedin som beskrev hennes berättelser som ”nonchalant hårdkokta”. Just detta ”hårdkokta” genomsyrar även denna roman. Eller nej, kanske inte hårdkokta … men distanserade. Wolff fläker inte ut sina karaktärers känslor eller tankar för läsaren. Hon beskriver handlingar, skeenden, blickar och repliker. Men allt är väldigt osentimentalt. Det är stilsäkert och snyggt, och det är konsekvent genom romanens alla tre delar.

I centrum av berättelsen som utspelar sig någonstans i Spanien, kanske i utkanten av Madrid, finns Araceli – en flicka som under romanens gång befinner sig precis i skärningspunkten mellan att vara barn och att vara kvinna. Det är hon som samlar berättelser från människorna hon träffar, och det är dessa berättelser som bildar romanen. Aracelis egen historia fungerar som en ramberättelse, och inom denna överlämnas ordet till olika personer som i jag-form får utrymme att berätta sin historia. Så som de berättar den för Araceli.

Så väl karaktärer som levnadsöden är spretiga – det är mannen som blivit handlöst förälskad i en kvinna han inte förstår sig på och som dessutom fått veta att hon snart ska dö. Det är kvinnan vars kärlek till sin man dör i samma sekund som deras barn dör, påkörd av en lastbil och kvarlämnad i väggrenen. Det är Aracelis jämnåriga väninna som låter äldre män förälska sig i henne och försörja henne, som en form av emotionell prostitution. Och det är mannen som sörjer sin hustrus tillbakadragenhet, och som plötsligt befinner sig i en härva av utpressning, utnyttjande och otrohet. Steget från novell till roman är med den här berättartekniken inte långt – romanen byggs helt och hållet av separata berättelser presenterade i sin helhet. Berättelser som sedan lämnas för att ge utrymme för nästa.

Kanske ska man dock inte säga att Araceli är centrum i berättelsen, för trots att man aldrig får höra denna röst själv berätta sin historia är det kring Alba Cambó som allting utspelar sig. Alba bor i lägenheten under den där Araceli bor med sin mor. Det är Alba som snart ska dö. Det är Alba som har kvinnan med den döde sonen som hembiträde. Och det är Alba som orsakar utpressningen av den olycklige mannen. Hon är ljuskällan kring vilka övriga karaktärer svärmar, och det är genom deras ögon vi försöker förstå oss på henne.

Under hela läsningen får jag gång på gång associationer till Gabriel Garcia Márquez‘s roman Krönika om ett förebådat dödsfall. Först bara bilder, eller ännu mer diffust – en känsla jag känner igen. Efter hand blir det lite mer förståeligt varför dessa två romaner placeras i samma fack i min hjärna. I dem båda är förutsättningarna klara från första stund: någon, och alla vet vem, kommer att dö innan romanen är slut. Det är inte det som är gåtan. Istället försöker författarna svara på andra frågor. Garcia Marquez går igenom skeende för skeende för att bena ut hur det egentligen kunde ske, vilka i ögonblicket triviala beslut som i förlängningen bidrog till mannens död. Wolff ger i uppdrag åt Araceli att med hjälp av andras upplevelser pussla samman en bild av vem Alba Cambó verkligen var. Ett uppdrag lika ogenomförbart som Garcia Marquez’s. Det som skulle bli en enhetlig bild blir istället ännu spretigare, ännu mer prismatiskt. Berättar man allt blir det spretigt och oförståeligt. Berättar man bara en historia blir det i sig osant och förenklat.

Mycket av handlingen i Bret Easton Ellis och de andra hundarna är tung att läsa – det är ojämlika relationer, det förekommer sexuellt våld och det är överlag stor brist på medmänsklighet, respekt och förståelse mellan karaktärerna. Jag, som nästan alltid tänker ’berätta inte, gestalta’ när jag läser, får här faktiskt för mycket gestaltning och för lite tid till reflektion. Karaktärerna är stundtals väldigt distanserade mot varandra, och samtidigt berättas allt med ytterligare distans gentemot karaktärernas känslor och tankar. Det blir för mycket distans för att jag ska … jag tänkte skriva ’tycka om det’ men i själva verket blir det för distanserat för att jag ska må riktigt bra. Det är för tungt och för kyligt. Den kombinationen fungerar inte för mig.

Och vad var grejen med titeln då? Jo, Bret Easton Ellis är verkligen en hund. En byracka i en hundgård på en sjabbig bordell. En hund bland andra hundar med stora manliga författare som namne. Hundar som kvinnorna tar ut sin frustration och maktlöshet på, efter ett tips de fått från en feminist från storstaden. Hur ni ska tolka det? Fråga inte mig. Jag bara återberättar. Precis som Wolff.

Similar Posts:

• Allt är som vanligt
• 100 år av likgiltighet
• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• Helt normal i huvudet

Wolffs prosa är smidig, men för den delen inte tråkig och följsam, utan gör också tvära kast som kräver en skärpt läsare. Novellerna är ofta strama och välkomponerade och några innehåller levande och klara miljöbeskrivningar som får mitt hjärta att slå snabbare. Särskilt beskrivningarna av Madrid och Retiroparken. Särskilt scenen under kastanjeträdet i novellen ”Krönika över en oplanerad trohet”.

Kvinnorna i Wolffs noveller är påfallande ofta antingen uttråkade och hämndlystna eller psykiskt instabila. I båda fallen försöker de förändra sin situation eller få utlopp för sin ångest genom att försätta sig i situationer som innebär sex och maktspel. Männen i Många människor dör som du är inte lika hämndlystna. De är mer eller mindre apatiska och försöker förgäves följa med i de kvinnliga karaktärernas temperamentväxlingar.

I några av novellerna skildrar Wolff på ett suggestivt och träffande vis hur människor utsätts för grupptryck och skvaller. Bokens längre noveller hinner få en komplexitet som tyvärr saknas i de kortare novellerna, som i mitt tycke snarare bygger på en fyndig idé än verkligen berättar något. Det är i dessa längre historier som det psykologiska spelet mellan karaktärerna blir verkligt spännande. Mycket sägs mellan raderna och miljöbeskrivningar används för att förstärka känslan av instängdhet som präglar hela novellsamlingen.

Även om Wolff med sin debut visar sig vara en skicklig berättare saknar jag en innehållslig bredd. Novellerna kretsar kring liknande situationer utan att egentligen belysa en tematik. De många scenerna med bedövade och olyckliga människor som använder sin sexualitet för att få utlopp för rädslor eller för att dominera sina medmänniskor tröttar ut mig och till slut känner jag mig som en av Wolffs karaktärer: bedövad, apatisk och lite uttråkad.

Similar Posts:

• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd
• Kort och gott
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Befriande nattliga promenader
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi