Nu handlar antologin Hållbarhetens villkor och Nödvändighetens arkitektur inte främst om det specifikt lokala, men om det lokala på ett mer allmängiltigt plan, som del av en större helhet, om relationen mellan stad och land, mellan natur och kultur. Trä och småländska byggprojekt i trä är en del av det, men också de ”hållbara” Stockholmsprojekten Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden granskas i ett avsnitt. De allra flesta texter behandlar dock det breda sociala sammanhang som är hållbar arkitektur, hur vi lever tillsammans med andra och på jorden.

Vad är då Nödvändighetens arkitektur egentligen? Enligt punkterna i manifestet är den: ansvarsfull, omsorgsfull, hållbar, rättvis och öppen. Exakt vad det innebär diskuteras förstås i de närmare tjugo olika texterna i Hållbarhetens villkor, men manifesttexten i sig är intensivt tankeväckande och inspirerande, tycker jag. Nödvändighetens arkitektur, står där till exempel, ”försvarar arkitekturen som allemansrätt och arkitekturupplevelsen som fri nyttighet. Samhället ska ge plats för alla människors vardag och fest.” Och: ”En byggnad eller stad är inte något man slutför, det är något man sätter igång. Den arkitektur som är öppen för förändring och deltagande blir älskad och får ett långt liv.”

Liv är nyckelordet på många sätt. Det handlar om byggnaders liv – om hela livscykelns möjligheter och miljöpåverkan, om ombyggnation och bevarande – och om livet i städer, om stadsplanering och nödvändigheten att klimatanpassa våra städer (på nyheterna på senare tid har vi ju gång på gång sett vad som händer när det kommer mycket regn men inte finns vettiga avrinningsområden), men också att tänka demokratiskt. Hur bygger vi bostäder för alla, inte bara dem som betalar bäst? Hur utnyttjar vi det begränsade utrymmet för bäst och miljösmartast framkomlighet?

Kanske var jag väl oklar över vem Hållbarhetens villkor riktade sig när jag först bestämde mig för att läsa den – fast jag är fortfarande inte riktigt säker. Det finns ett par avsnitt som helt eller delvis går mig förbi, det ena teoretiskt, det andra för att jag inte direkt behärskar byggtermer, men i stort sett tycker jag texterna definitivt har allmänintresse. Kan vi prata så här om arkitektur är det något som angår alla.

Similar Posts:

• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Konflikten håller ställningarna
• Gilla läget?
• Hopp för hållbarheten
• Vår jord, våra intressen

Min andra reaktion blev att faktiskt på riktigt ifrågasatte varför jag lägger tid, pengar och nervöst magont i signeringsköer på att få de där signerade böckerna av mina hjältar. Jag vet faktiskt inte. Ibland är det ju faktiskt inte alls kul, det känns som att författaren är en stackars ledsen robot som alla vill ha något av och som ingen behandlar som en människa. Tryckt tyst stämning. Signaturen i förstaupplagan blir en påminnelse om att jag var en av de där 50 personerna som krävde att mitt namn skulle stavas med C och inte med K men inte vågade säga mycket mer än det.

Men sen tänkte jag fuck it, det är faktiskt oftast väldigt roligt, och det finns jobbigare arbeten än att skriva sitt namn om det nu är så att författaren helst skulle vilja vara någon annan stans. Författare är aldrig som sina verk, eller i närheten av vad jag trott. Men det är ju det som är så himla kul. Så nu när det äntligen börjar vara socialt accepterat att längta till bokmässan sitter jag med katalogen och kryssar för årets signeringsmåsten (Siri Hustvedt – jag syftar på dig). Det kommer bli stelt, nervöst, tryckt stämning. Men också alldeles, alldeles underbart.

På måndag skriver Ella om Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Den handlar om vad ”valfrihetsrevolutionen” och införandet av principer från näringslivet inneburit i framför allt skattefinansierad vård, skola och omsorg, men också var den de synen på verksamheterna kommer ifrån. En slags grundbok i välfärdens omvandling, full av konkreta exempel och begripliggjorda teorier och forskning – alldeles i lagom tid inför riksdagsvalet i höst.

På tisdag recenserar Kari sammanfattningen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Efter en vår av Pikettyhysteri sitter den här lilla boken som en smäck. En balanserad sammanfattning av själva innehållet i Pikettys bok. Inga krusiduller, inget hiss eller diss. Bara en sammanfattning av mycket intressant ekonomisk forskning.

På onsdag recenserar Håkan debutanten Negar Nasehs Under all denna vinter. ”En underlig roman — men … vilken debut! Berättelsen, berättandet — i första person vrids perspektivet subtilt mot förtryckta galenskapen. Underbar berättelse.”

På fredag recenserar Josefine om romanen Till T av Susanne Brøgger som handlar om dysfunktionell familj i fablernas värld som ska dricka te.

På söndag skriver Cecilia om Linn Bursells debut Allt som är. En välskriven och drabbande historia som dock försöker få in lite för många berättelser på den lilla ytan.

Similar Posts:

• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Sömnig kyla i hett landskap
• Till T
• Norge Norge är ett ___ land

Och när undersköterskan Berit Åsenhed i stadsdelen Solhaga i Örebro har två minuter ”för en snabb hjälp med uppstigningen” hos sina ålderstigna brukare, så känns ju inte steget så långt till fabriksbandet. Två minuter? För att kliva in i en människas hem och få upp personen i fråga ur sängen, eller vad det nu kan innebära. Någon som kanske sovit dåligt, kanske är förvirrad och ledsen, har ont eller blivit otålig och ramlat. Hur lätt kan det inte vara att halka efter i ett schema med pass på två minuter, omgärdade av besvärliga ”mänskliga faktorer”?

Sådana exempel och möten med människor finns det gott om i Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Här finns människorna, undersköterskorna och barnmorskorna, lärarna och socialsekreterarna, de hastigt inringda och de outsorcade, och inte minst de som fortfarande är kommunalt anställda men ändå alltmer har tryckts in i principer hämtade från näringslivet. New Public Management, som det heter.

För det handlar inte bara om privatiseringar och vinstuttag, utan om ett sätt att tänka som genomsyrar mer och mer av även offentliga verksamheter. Om att allting måste kunna mätas, kontrolleras, internfaktureras – att allting är ekonomi. Ofta inte ens särskilt bra ekonomi, utan en kortsiktig, närsynt budget-för-budget-ekonomi.

Pengarna fördelas från toppen medan ansvaret att få dem att räcka trycks långt ner i organisationen. Därför har det skett en stor tillväxt av antalet chefer och ekonomer i offentlig sektor. Den starka toppstyrningen är också ett sätt att hantera konflikter i den meningen att de inte ska tillåtas komma upp till ytan. Ledningen bestämmer och förvaltningen eller myndigheten ses som ett företag, som kräver trohet och lojalitet av de anställda. På denna punkt står New Public Management i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Demokratiska rättigheter som är avgörande för att korruption, vanstyre och slöseri med skattepengar ska avslöjas.

De praktiska exemplen varvas med små fördjupningar i den ideologiska bakgrunden, som en grundbok i välfärdens omvandling. Var kom de här idéerna ifrån – New Public Management, taylorismen – och hur kommer det sig att de fått sådant genomslag? Ju mer vi måste välja – elleverantör, vårdcentral, skola – desto större behov har vi av jämförbar information. Och inte bara vi. Kommunen eller staten som ska upphandla det ena eller andra måste förstås också kunna jämföra. Mäta. Men hur mäter man till exempel Berit Åsenheds förmåga att se de gamla och känna av vad de behöver? Se att Britta, som frågar efter sin tandläkartid, i själva verket behöver bekräftelse på att hon kommer att få hjälp att ta sig dit? Hur mäter man känslan för gamla Brittas oro?

Vad som särskilt slår mig i kapitlet om taylorismen (”Scientific management”, ett slags föregångare till NPM) är hur medvetet Frederick Winslow Taylor gick in för att krossa arbetarnas kontroll över sitt arbete (ja, Marx lurar liksom hela tiden i buskarna under den här läsningen, och även om jag uppskattar Mattssons tillbakahållna gestaltning hade det också varit riktigt kul att se Kajsa Ekis Ekman sätta tänderna i materialet). Genom att plocka sönder arbetet i små, enkla delar kunde de utföras schematiskt av betydligt mer okvalificerad och utbytbar arbetskraft.

Digital taylorism talar LO-utredaren Sten Gellerstedt om när datasystem tagit över tankeverksamheten, planeringen och det potentiella utrymmet för något så luddigt som ”känsla”. Tvärtemot det eviga talet om att arbete i Sverige bara blir mer och mer kvalificerat ökar andelen anställda i LO-yrken som uppger att det de gör är ”själsdödande enkelt”, att de ständigt upprepar samma arbetsmoment. Det gör det naturligtvis lätt att ta över, byta ut. Göra arbetsmarknaden alltmer till en köparens marknad.

Det finns förstås ett urval, i Välfärdsfabriken som i allt annat, av aspekter och forskning som tas upp och människor som intervjuas. Något mer om det urvalet hade varit intressant att veta – det är ju ett stort område Mattsson diskuterar – men det är inte löpsedlarnas skräckexempel som möter på de här sidorna. Snarare något mycket vardagligt men oerhört genomsyrande. Själv kliver Mattsson på ett trivsamt och välbekant sätt fram här och var med egna små erfarenheter, men sparar de uttalade åsikterna till slutkapitlet.

Ett av de intressantaste exemplen i Välfärdsfabriken är kanske ändå ett som handlar om myndigheter, om utskällda och evigt omorganiserade polisen och Försäkringskassan och om Skatteverket, som tvärtom tycks ha lyckats omvandla sig från illa beryktat på 70-talet (den uppmärksammade arresteringen av Ingmar Bergman på Dramaten framställs som en vändpunkt) till välfungerande och vänligt. Nyckeln verkar ligga i att man lyckats förändra långsamt och genomtänkt, men också i en utgångspunkt om att man ska hjälpa människor att göra rätt (snarare än att fantisera ihop fuskare) och vägrar se sig själva som något annat än just en myndighet. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand vill till exempel inte prata om kunder:

En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• En revolution i det tysta
• Turistfällor eller rop på hjälp?
• Shop ’til we drop?

I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på den andra är det barnaktiviteter och lite längre in i skogen står en stor grupp samlade kring en ardenner och lyssnar på något om hästen i skogsbruket. Inne i föredragstipin handlar det om svamp, och borta vid eldstaden diskuteras det glesbygdspolitik.

En kvinna säger att i Sovjetunionen fanns det en stämpel för byar som ansågs ineffektiva och borde avvecklas. ”Byar utan framtid”. Så. Stämplat. Utdömt. I Sverige finns ingen sådan faktiskt stämpel, men den skulle lika gärna kunna finnas, menar hon.

Nu sitter vi ändå någonstans i skogen i södra Närke. Det är inte precis Norrlands inland – och ändå finns det småorter här som faktiskt framstår som det. Platser som kring där jag kommer ifrån, där livsvillkoren dränerats sedan jag och mina klasskompisar växte upp där. Affärerna försvinner. Skolor och barnomsorg försvinner. Man blir alltmer beroende av bil och vill man köpa hus så ska man nog knappast räkna med möjligheten att få igen sina pengar. Eller att hitta jobb på orten.

Kanske borde det vara så. Kanske är det naturligt att vi lever mer hopklumpat, i mer effektiva stadsformationer. Många miljödebattörer förordar ju det, och det kan säkert vara klokt på många sätt. Ändå måste jag säga att det fyller mig med motvilja hur snabbt livet utanför staden mer och mer blir en omöjlighet. Jag har svårt att tro att Det Enda i längden kan vara det kloka, nästan oavsett vilket detta Enda alternativ är.

Kristina Mattsson har skrivit mycket vettigt och intressant om det där i sin Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden. Eva-Lotta Hultén har för övrigt gjort något liknande just vad gäller vårt förhållande till skogen i sin reportagebok Skogen vi ärvde. Idag handlar det om Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida här på dagensbok.com, och för mig har den kanske mer än något annat just fyllt funktionen att jag fått syn på hur arg och orolig jag är över alltsammans.

Jag blir galen på att sitta i min småstad och höra nyheterna rapportera att nu går börsen upp och den ekonomiska krisen är över, medan varsel och uppsägningar här fortsätter hagla och det ibland känns som varannan villa man passerar fått en Till salu-skylt. Jag blir galen på att en ynka timmes strömavbrott i Stockholm blir en jävla riksnyhet, medan folk sitter strömlösa i månader i glesbygden och energibolagen samtidigt inhöstar jättevinster. Jag blir galen av det eviga tjatet om bostadsbrist när majoriteten av Sveriges kommuner istället präglas av befolkningsbrist och ofta tvingas riva fullt dugliga bostäder och jag blir inte minst galen när till och med en briljant men numera uppenbart Stockholmsbaserad kulturperson som Johan Hilton kan sitta i SVT:s morgonsoffa och påstå att han vet hur det är att vara från en ort ”utan kultur”, när han kommer från Borås (en stad som möjligen inte är det paradis på jorden som jag av olika anledningar uppfattade den som i yngre tonåren, men inte desto mindre till exempel har flera fasta teatrar och knappast kan beskrivas som en ort utan kultur).

Och jag är skiträdd att om jag flyttar nu så glömmer jag kanske bort igen hur det är. Att det finns ett Sverige bortanför storstäderna och universitetsorterna, fast man nästan aldrig hör talas om det. Att problemen här kanske ser helt annorlunda ut än vad de som innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet anser – men också att människor i grunden faktiskt är ganska lika, har i stort sett samma grundläggande behov.

Det verkar helt enkelt inte rimligt, när vi nu har bättre möjligheter att överbrygga avstånd, att kommunicera, röra oss, handla, utbyta idéer – långt mer än någonsin, någonsin förut – att vi ändå bara skulle bli trängre i huvudet. Kanske har det med ”tidsandan” att göra, att alla är så upptagna med att hamna på rätt sida gränserna att ingen riktigt orkar ifrågasätta gränserna i sig. Fast jag kan inte tro att en sådan situation heller är given.

Då kan man till exempel med Kristina Mattsson jämföra den svenska glesbygdspolitiken med den norska och plötsligt se helt andra möjligheter. Man kan som Eva-Lotta Hultén eller många av föreläsarna på Skogsfestivalen jämföra ett ekologiskt hållbart skogsbruk med den gamla ”enda rätta” kalhyggesmetoden. Man kan också sitta där på festivalen och lyssna på ekofilosofer från Karlstad universitetet och fundera på vad värde egentligen är och hur det uppstår, stå i blåbärsriset och bara vilja gråta när Maria Westerberg i sällskap av sina underbara pinnfigurer berättar om bland annat Ikeas framfart i den karelska gammelskogen, men också våga tro på hennes drömska skogsvärld av lekfull eftertanke och segnackat motstånd.

Där någonstans har väl också min stadsångest sin grund. Jag vill inte plötsligt stå på ”rätt sida” och glömma bort att vara arg, för det finns så mycket vi borde vara arga på. Inte dras in i ett tempo där man uppenbarligen aldrig hinner reflektera ens över att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag vill få sitta i en tältby då och då, idissla mina intryck, tjyvlyssna på spännande samtal och veta att de här idéerna, de här människorna, de finns också.

Måste få finnas.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Samtidigt, någon annanstans
• Sverige bortom storstäderna
• I gammelskogen hänger allt samman?

På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

Och handen på hjärtat – spelar det någon roll? Vi kan romantisera landsbygden allt vi vill, i slutänden föredrar ju de flesta av oss stadens alla nöjes- och karriärmöjligheter – även globalt sett, för sedan 2008 lever faktiskt majoriteten av jordens befolkning i städer.

I antologin Ska hela Sverige leva?, en av dessa fantastiska samlingar med ganska lättbegripliga forskartexter som forskningsrådet Formas producerar, problematiseras en hel del av det där. Vad är landsbygden egentligen? Kan den leva, alternativt dö? Och vad innebär i så fall det?

Även om forskarnas bakgrunder i Ska hela Sverige leva? är någon mindre varierad jämfört med exempelvis Konsumera mera – dyrköpt lycka, som var mitt julklappstips förra året, så spretar det ändå ganska bra. Och det inte bara i antologin som sådan.

Den svenska landsbygdens utveckling hänger ju numera tätt samman med EU:s och för några år sedan presenterade EU-kommissionen en studie som pekade på den europeiska landsbygdens svårighet att konkurrera på den globala marknaden. Mer stöd till jordbruket behövs om inte landsbygden ska överges och gro igen, var slutsatsen. Ungefär samtidigt lade den svenska Miljövårdsberedningen fram en rapport som visar på att den expanderande världsmarknaden kommer att leda till ökat tryck på våra begränsade landresurser. Hur nu det går ihop frågar sig Erik Westholm och drar slutsatsen att det handlar om tidsperspektiv (och kanske i någon mån om vilken politik man vill rättfärdiga). Liksom den svenska rapporten förutspår han ett nytt läge för landsbygden inom överskådlig tid.

En sådan här antologi erbjuder små smakprov på en mängd olika forskningsfält och ståndpunkter. Man blir sällan särskilt mätt, men ofta sugen på att veta mer. Att sammanfatta alltsammans i en kort recension känns egentligen fullkomligt ogörligt.

Det handlar om jordbruk och naturturism, om möjligheten att försörja sig på landsbygden, men också om hur service kan tillgängliggöras för en glesnande landsbygdsbefolkning, bland annat genom ny teknik. Det handlar om fritidsboende och skogsnäring, könsroller och familjebildning, om bysamverkan, EU-pengar och matkultur.

Stora visioner är det möjligen tunnsått med. Till de intressantare hör Urban Emanuelssons plädering för en mer miljövänlig EU-politik, där produktionsstödet skulle läggas om till miljö- och kulturersättningar. Dieter Müller efterlyser en mer flexibel folkbokföring, där människors skatter kunde komma också kommuner där de har sina fritidshus till del.

Sådana alternativa lösningar skulle jag gärna läsa mer om. I Landet utanför diskuterar också Kristina Mattsson bland annat vilken roll olika sätt att beskatta spelar för landsbygdens möjlighet att leva och frodas. Hon jämför med Norge, där glesbygdskommuner får behålla en del av intäkterna på naturtillgångar och energi som faktiskt utvinns i området – och som genom ett trollslag kan vi ifrågasätta hela vår enkelspåriga syn på den produktiva, livskraftiga staden och den efterblivna landsbygden. Vilka värden finns egentligen var? Vad är det vi missar?

Ta till exempel det här med ”Hela Sverige ska leva”. Mer än ett nött slagord visar det sig vara en organisation som samlar nästan femtusen byalag och intresseorganisationer på landsbygden. Känns inte det som något man borde höra talas om ibland?

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• The Beauty of Grey?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• En revolution i det tysta
• Ytligt om HSB

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Också i Sverige har förhållandet mellan stad och landsbygd blivit närmast en ickefråga och en del av alla dessa processer som numera betraktas som omöjliga att göra något åt, som om samhällelig och ekonomisk utveckling vore naturkrafter snarare än något som skapas av människor själva.

När urbaniseringen, inflyttningen till städerna, gått tillräckligt långt är heller inte vare sig politiska partier eller medier särskilt intresserade av att föra glesbygdsbefolkningens talan. Den minoriteten vinner man inga val på – och inte är de särskilt köpstarka heller. Så får vi inte bara en landsbygdsbefolkning som känner sig sviken, motarbetad och utanförställd, utan också en mäktigare stadsbefolkning med en tämligen snedvriden bild av världen.

Om den här recensionen låter en smula polemisk är det förmodligen mer recensentens fel än Kristina Mattssons. Mattsson har skrivit en nyanserad, lättillgänglig och inkännande bok, där mängder av intervjuer, material, egna erfarenheter och funderingar ger många olika perspektiv på landsbygdsproblematiken. I Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden får vi möta en mängd människor som valt att flytta från landsbygden, att stanna kvar eller att återvända, medan andra har landsbygden bara som ett avlägset släktminne. Vi får möta kommuninvånarna som lyckats vända utvecklingen i sin hembygd och vi får möta de områden där hopplösheten ligger som en blöt filt över en åldrande befolkning och en rasande kommunekonomi.

Att bostadsbrist är ett ständigt problem i storstadsregionerna har nog ingen missat. Att det samtidigt rivs bostäder – ibland aldrig ens använda bostäder – i betydligt fler kommuner, hör man däremot sällan talas om. I över 200 av Sveriges 290 kommuner är befolkningsminskningen, och snedfördelningen i invånarnas ålder, det som sätter sin prägel på tillvarons förutsättningar.

Slagordet ”Hela Sverige ska leva” ekar, som Mattsson lakoniskt konstaterar, lite tomt. Närmast folktomt. Och är det nödvändigt med en levande landsbygd, om nu människor faktiskt vill bo i storstäderna, med allt vad det innebär av karriär-, livsstils- och konsumtionsmöjligheter? Räcker det inte om landsbygden fungerar som sportlovskuliss åt välbeställda stockholmare, som den pistade förlängning av Stureplansanda som exempelvis skidorten Åre framstår som i boken?

Problemet, menar Mattsson, är att det så snabbt blivit svårare och svårare för dem som faktiskt vill bo på landsbygden att fungera där.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, grannar som byter några ord utanför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Det är där, i ickedebatten om vad som håller på att hända och vad det kan få för konsekvenser, som Mattsson tar sin välbehövliga utgångspunkt. I tystnaden, i hur politiken ”abdikerat” inför problemen och i den fullkomliga aningslöshet som diskussionen, när den väl förs, förs i.

Från framför allt nyliberalt Stockholmshåll gnälls det till exempel över glesbygdsstöd och liknande. ”Varför ska vi behöva betala för att glesbygden är efterbliven? De får väl ta sig i kragen, bonnläpparna!” Men när Mattsson jämför den svenska fördelningspolitiken med den norska framträder vips en helt annan bild. I Norge går nämligen skatteintäkterna från naturtillgångar som kraftverk direkt till kommunerna, vilket gör deras ekonomiska utgångspunkter radikalt annorlunda än deras svenska grannkommuners. Var är det egentligen ett lands värden skapas? Är det självklart att pengarna ska hamna just där de som tjänar mest väljer att sova, eller finns det faktiskt alternativa lösningar?

Av en slump läser jag Landet utanför strax efter att jag läst Gunilla Anders Bomull, och det är svårt att inte dra vissa paralleller mellan de koloniala strukturer som envist och hopplöst placerar afrikanska bomullsodlare i bakvattnet med läget för den svenska glesbygden. Numera talar ju historieskrivningen faktiskt inte sällan om just ”koloniseringen av Norrland”.

Nu ska man ju vara försiktig med grovt tecknade liknelser, men i båda fallen ligger makten – den politiska, den ekonomiska makten; makten över dagordningen och prissättningen, vad och vem som räknas och hur mycket – någon annanstans. Det perspektivet sätter lätt tillväxt framför både människor och miljö. Så mycket lättare att kalhugga en skog eller förgifta en sjö när vinsterna kan plockas ut på behörigt avstånd.

Låt oss hoppas att Landet utanför bara är början på en livsnödvändig debatt. Om hela Sverige verkligen ska leva är det akut hög tid att släppa slagorden och börja diskutera hur det rent konkret ska kunna gå till – och vilka konsekvenserna kan tänkas bli om vi medvetet eller omedvetet väljer bort stora delar av landet.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Sverige bortom storstäderna
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”

Kristina Mattsson ger oss en inblick i hur det här med tillgång och efterfrågan funkar när man lever och arbetar i Sverige utan tillstånd som illegal invandrare, asylsökande som fått avslag, försörjare av en dotter som du lämnat i Peru och inte sett på fyra fem år etc. Eller som i Nicolas fall, vars föräldrar av ren stolthet och lycka över att få återvända till sitt hemland inte förnyar hans uppehållstillstånd. Trots att han är uppvuxen i Sverige och har gått i skola här saknar han nu ett personnummer. Saknar du ett korrekt personnummer med de fyra sista siffrorna är du i stort sett utesluten ur samhället, du är papperslös. Du kan inte få läkarvård, du kan inte få en riktig bostad, och om du blir illa behandlad kan du inte vända dig till polisen eftersom dom då kastar ut dig ur landet. De enda jobb du kan få är svartjobb. Och som svartjobbare saknar du all form av skydd som en ”vanlig” anställd har på sin arbetsplats. Inte ens facken tar hand om dig. Trots att de är organisationer som grundats på hela idén om en samlad arbetarrörelse vill de inte ha att göra med svartjobbare eftersom de anser att lönerna hålls nere på grund av dem. Som svartjobbare får du alltså stå ut med att tjäna 5 kronor i timmen på att bygga om en villa, du får stå ut med att din arbetsgivare kräver sex av dig för att du ska få behålla din anställning, du får stå ut med att krögaren på Stureplan inte ger dig lön på två månader för disken som du diskat. De som ställer upp för de papperslösa är som vanligt (om jag får vara så partisk) folkliga organisationer på vänsterkanten, Rädda barnen, Röda korset samt religiösa föreningar. I övrigt dör humanismen i en nyliberal ekonomi.

Det här är bara ännu ett exempel på att idén om ett klasslöst samhälle, en linje som vissa grenar i det offentliga Sverige vill hävda, bara är en myt. Medan de ”vanliga” arbetarna har kunnat förhandla sig till (efter många strider, det är jag medveten om) en medelklasstandard har en underklass som nyttjas och utnyttjas skeppats in i landet.

Mattsson visar hur de papperslösa är invävda i samhällsstrukturen på ett så djupt plan att de till och med städar på Systembolaget, ett av de sista statliga flaggskeppen. Men ibland har hon ett språk som stör mig lite. Som en luddigt formulerad fråga på en grammatiktenta. Fakta får sig en törn och objektiviteten kan bli lidande. Det är många värderingar inlindade i språket och det kan ibland tendera att vara lite spekulativt med påståenden utan egentlig källa. Men ska man hänga upp sig på det här? Nej. Kniv av nej. När jag läser om resturangen på Stureplan blir jag förbannad, men det som gör mig förbannad är inte alltid de stora organisationerna och byråkratin som kör över eller utesluter den lilla människan. Det är när den vanliga lilla människan är blind för den andra lite mindre människan, blind för skiten han/hon lämnar efter sig. Som Micke. Micke har aldrig ”lärt” sig städa, Micke reser sig helt sonika från matbordet och går när han har ätit färdigt. Sambon tröttnar, förhållandet blir lidande och en polsk städhjälp hyrs in för att städa någon gång i veckan. Hon får 80 kronor i timmen, fast hon får ju betalt för fyra timmar när det bara tar tre.

Det är förstås inte bara svart arbete och en inofficiell ekonomi som De papperslösa och de aningslösa tar upp, men det ligger som grund. Det och hur vi aningslösa traskar in på resturangen. Tallriken är ren trots att diskaren inte har fått lön på två månader.

Ibland får jag för mig att Nietzsche en gång kallade marknaden för den enda sanna nihilismen. Jag tror inte att han har gjort det, men jag håller med ändå.

Similar Posts:

• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• En revolution i det tysta
• Vår tysta förutsättning
• Utan papper, utan röst
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land