För ett par år sedan kom Caroline Malmberg Willfox självbiografiska bok Våldtagen – men jag är fanimej inget offer. Jag har inte läst den – och Andrea, som recenserade den här, tyckte väldigt mycket om den – men jag hade svårt att skaka av mig en viss irritation över titeln. När blev det så jävla […][...]

För ett tag sedan hjälpte jag en vän att flyttstäda och längst in i frysen hittade jag en av Katarina Wennstams böcker om våldtäkt. Min kompis hade helt enkelt tyckt att den var så vansinnigt obehaglig att hon anammat den gamla Vänner-strategin att sätta den i mental karantän i frysen. För det är obehagliga, fruktansvärda […][...]

En stor filmstjärna svävar mellan liv och död, huggen i magen med en avslagen flaska i sitt eget lyxiga badhus samma kväll som han inkasserat sin första, hett efterlängtade Guldbagge. Med ens börjar ryktena om Jack Rappes brutala förhållanden till kvinnor, gärna mycket yngre kvinnor, att flyta upp till ytan och kvällstidningarna håller förstås på […][...]

Vad får en människa att förtrycka, misshandla och slutligen mörda sitt barn? Hur resonerar man? Och hur lever man med det efteråt? De frågorna ligger till grund för socionomen Emre Güngörs och journalisten Nima Dervishs bok om hedersmord, Varför mördar man sin dotter? I centrum för skildringen står morden på tre unga kvinnor, Fadime Sahindal, […][...]

Ibland är hemlängtan en schlager. Nostalgi och bekanta toner, igenkänning. Andra gånger är det en enkel känsla av tomhet. Och ibland, eller ganska ofta, är hemlängtan en bok. Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt […][...]

De senaste åren har det dykt upp en rad antologier inspirerade av det sena 1990-talets Fittstim. Förra säsongen var det Äga rum och Könskrig och i höst alltså även, vitsigt nog, Pittstim. Om Linda Skugge och Belinda Olsson utgjorde tredje vågens feminister borde vi med andra ord nu möjligen, efter rösträttskamp, Grupp 8 och Fittstim, […][...]

Journalisten och författaren Katarina Wennstam har en vision. Att synliggöra mäns våld mot kvinnor i romanform. Det är mer effektivt än att skriva artiklar och reportage. Hennes reportagebok Flickan och skulden blev väldigt uppmärksammad, men lästes nog mest av de redan intresserade och engagerade. Genom att sätta etiketten spänningsroman på omslaget når man fler. Och […][...]

Nu har Katarina Wennstams uppmärksammade bok Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt; blivit teater på Stockholms Stadsteater. Manus efter boken är skrivet av Jörgen Hjerdt och för regin står Åsa Kalmér. Föreställningen hade premiär den 8 april och spelas till och med 2 juni. I samband med föreställningen hålls dessutom […][...]

En ung ryska ligger misshandlad och inlåst i en norrländsk bastu. I en annan bastu sammanträder de lokala pamparna, kommunalrådet, polischefen och tidningsredaktören. På deras agenda står att tiga ihjäl debatten kring människohandel och prostitution och annat feministiskt tjafs. De är fega, giriga och manschauvinistiska, beredda att hålla varandra om ryggen i alla lägen – […][...]

”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare.” Det menar sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin bok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet. Behöver det nämnas att han redan hunnit provocera både […][...]