Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Rysslands baksida

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Stackars Klara
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Lågmäldhetens dramatik

Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag trodde … ”
• Better the devil you know

Ett nytt Ryssland föds, med flera liter gammalt sovjetiskt blod dolt i kroppen som inte syns på utsidan.

Tjugo år senare är pojken vuxen och lever i det där nya Ryssland, där allt är glömt, där endast minnet av och strävan tillbaka till stormakten finns kvar men ingen längre behöver ta ansvar för fångläger, folkomflyttningar, avrättningar, etniska rensningar, massgravar, etc. Men de där litrarna med blod lämnar honom inte i fred, och han ger sig ut för att ta reda på vem den där mannen egentligen var. Genom sina egna minnen, genom de få ägodelar han efterlämnade – medaljer för lång och trogen tjänst under Stalin – och ut i de gigantiska vidderna utanför det nya Ryssland, letar upp gamla övervuxna läger, halvdöda gruvstäder, polarodlingar, frågar ut ”verklighetens folk” som aldrig sett en smartphone, gräver i mossan där historien fortfarande ligger och pyr långt från hans vänners säkrade version. Hur kunde man göra så här, och hur kunde man sedan gå vidare som om inget hänt? Ironin: Den aktivt historieförfalskande Sovjetregimen har ersatts av en (åtminstone nominell) demokrati där ingen vill minnas.

De hade hackat upp den i obetydliga små intryck och personliga anekdoter om en kälkbacke som funnits en gång i en sänka som numera var igenfylld (…) En sådan förflutenhet var som nycklarna eller plånboken – den fick plats i fickan när man gick hemifrån, den var behändig och välbekant, var och en befäste och kultiverade den plätt som var det personliga minnet, men ingen mindes för alla.

Vilket språk han har, och vilken översättare! (Inte för inte var väl Håkansons Ödmården en av årets bästa svenska böcker.) Det tar lite tid att komma in i romanen eftersom jag hela tiden vill starta om varje svindlande, vindlande mening tills jag hittar rytmen i den. Lebedev gräver i minnen och intryck på ett sätt som påminner om Aleksijevitj, men också om Clarice Lispector; den där känslan av sinnesintryck så våldsamma att de nästan sliter hål i världen. Men där exilukrainskan Lispector sökte i sig själv söker Lebedev i ett kollektivt minne, eller snarare en kollektiv glömska. Han är prosapoet och minnesgeolog, inte samhällsdebattör, och hellre än att prata om det nya landet letar han efter resterna av det gamla, tyder ord som bytt betydelse, drömmer feberdrömmar, jagar de där våldsamma intrycken som fortfarande ekar svagt. Hur svårt det än är, när han ju själv är en del av dem som bestämt sig att vända blad och gå vidare.

Det var det plågsammaste i hela drömmen: människorna dog inte – de upphörde att finnas i nuet. Och nuet förlängde sig obehindrat utan dem, varje ny stund sköt undan de förgångna stunder då dessa människor funnits, allt längre bort.

Vad var det den där blinde mannen hade sett en gång? Hur många liv hade han på sitt samvete som tvingade honom att rädda en ung pojke? Det är den historia Lebedev berättar på ytan, men i och med det där fantastiska språket, drömmandet, grävandet i det som inte längre finns öppnas så många fler nivåer, som gör Vid glömskans rand till så mycket mer än bara en litania över Stalins illgärningar. Hur både nationell och personlig historia handlar lika mycket om det man inte minns som det man håller fast vid. Hur en identitet uppbyggd runt att vara [inte X] har en tendens att sluta i en vilja att göra X stort igen. Det är inte en roman som ger klara pekpinnar, men sättet den vandrar genom djupa skogar som en gång var bebodda, färdas på uråldriga floder där vraken blivit natur, och läser uråldriga (eller lika gärna generationsgamla, det blir lätt samma sak) inskriptioner både skakar om mig och gör mig lycklig. För den där randen går ju ännu att stå på och titta ner.

Similar Posts:

• Att tjäna ormen och skålen
• ”Jag trodde … ”
• Ryssland – då och nu
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken är ju för kort! Vad tar man sig till nu? Va sa? Men söta, kära nån! Asch, det gör väl inget, jag går och köper dig en ny veke – och sen är det du som lyser – och lyser bra!

Ursprungscitatet rör inte en människa, men i begynnelsen är vi nog alla mer eller mindre veka lågor födda in i olika grader av kärlek och förväntningar och tvång.

Denna recension påbörjades redan innan jag öppnat boken. Någonstans hade det stått att det rörde sig om en ”äkta rysk roman” eller något i den stilen. Det var inga återhållsamma förväntningar som tog form. Samtidigt är titeln suggestiv så det förslår – hade vi kanske att göra med ett verk av bibliska proportioner?

Texten skriver sig själv och mitt jobb blir transkriberarens. Ibland stannar jag upp, kritar ned något i ett dokument som finns där uppe bland molnen. Jag försöker strukturera informationen och alla dessa namn och smeknamn. Tänker: Är detta överflöd av namn möjligtvis ett av kriterierna för att kunna sälla sig till kategorin äkta ryska romaner? Som vanligt uppstår utmaningar när jag försöker verbalisera de känslor som virvlat upp inom mig. När jag vänder den sista onumrerade sidan 689 är jag sorgsen. Det brukar jag vara när en stor läsupplevelse tar slut, om det nu går att tala om ett sådant. För tar en roman slut? Det man inte glömmer av den förblir ett minnesmärke och något att stöta andra böcker, eller upplevelser generellt, emot. Den lever vidare inom en.

Ljudmila Ulitskaja har utifrån tidigare stängda arkiv och egna gedigna efterforskningar skrivit en bok utan huvudkaraktär. Åtminstone inte med endast en huvudkaraktär. Istället figurerar flertalet människor vilka i sin mångfald formar en enhet som inte har ett huvud utan i sig självt är något annat, inte helt enkelt att ringa in – alltså vad som är en släkt. En familjekrönika kallas den, vilket är rimligt. Samtidigt är det en nedtonande benämning av en exposé över ett genetiskt band bland tusentals andra. Just detta band löper genom ett 1900-talets Ryssland, sedermera Sovjetunionen och sedan åter Ryssland, fullt av umbäranden, likgiltighet och kärlek.

Vissa karaktärer får mer utrymme än andra och längs utmed meningarna mejslas deras släktskap och inbördes förhållanden ut. Några karaktärsdrag återkommer och kommer åter i individerna, men i huvudsak har vi att göra med unika personer med egna karaktäristika. De parallella historierna – inte i tid men i text – tillför en intressant aspekt till läsandet: Karaktärsutvecklingen som för läsaren sker i realtid föregriper ibland den tid där den eller den personen befinner sig. Yngre reflekterar över äldre och deras historia och med tiden öppnas nya perspektiv för dem och hur de kan förstå sina förfäder och kanske i förlängningen sig själva. Det finns varken genomonda- eller goda karaktärer; samtliga är myriader av lynnen och infall och det går inte att placera dem i enkla fack. De känns helt enkelt realistiska.

Jag uppskattar särskilt en relation som utvecklar sig från en klassisk förälskelse med allt vad ömhetsbetygelser och naiva framtidsplaner heter, till ett tärande distansförhållande som upprätthålls brevledes. Brevkommunikationen är i mångt ett fascinerande och utdött fenomen som är svårt att förstå för oss som är vana vid en kommunikation som är så direkt att ett uteblivet svars-SMS från vår eller våra partners helt säkert är resultatet av otrohet eller värre.

Det är något särskilt med berättelser som på förhand i sitt upplägg förtäljer att karaktärer kommer dö. Jag intalar mig att jag läser annorlunda, söker efter detaljer och förklaringar som måste dölja sig mellan raderna. Det blir allvarligare och på något vis ultrarealistiskt: Karaktären är lika mycket vid liv som vilken annan som helst och plötsligt – borta. Den vetskapen påminner kanske om ens egen förgänglighet och hur lite – ärligt talat ingenting – vi vet om ögonblicket efter detta.

Sovjetunionen var, särskilt under Stalin, en människoföraktande slaktindustri som till följd av ett klimat av angiveri och en enskild mans paranoia och cynism skyfflade ned människor i anonyma massgravar. Under läsningen drabbas jag av svindelkänslor av den ständiga påminnelsen av alltings skörhet, den enskilda människans momentana väsen. Det är en fantastisk berättelse och samtidigt en historielektion med bäring in i samtiden. Särskilt som historien och dess realitet nödvändigtvis inte är enbart historia utan kanske väntar redan runt nästa hörn. I samma stund som vi i boken läser om hur borgerlighetens relativa välstånd tvångsförstatligades, påminns vi om hur vårt eget välmående är avhängigt mekanismer vi nödvändigtvis inte själva rår över. I detta fall rör vi oss kring ett släktträd som likt alla andra med tiden glesnar mellan grenarna och snart sällar sig till kalhygget där tusen år av släkter långsamt multnar ned i den eviga glömskans mull.

Samtidigt är det i boken mer liv än icke-liv. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen – det kan förta en del av glädjen – men det är så komplexa relationer och levande människor att det är svårt att inte vända sida efter sida efter sida. Där är kärlek och kärleksakter; glädje och sorg; nöd och välstånd; matematik och kultur; religion och vetenskap; vardagliga och djupt filosofiska spörsmål; liv – liv!

Apropå sorgsenheten när jag lade ifrån mig boken så blev jag kanske mest nedstämd av tankar kring mitt eget öde. Räds vi vår egen död eller är det vår omgivnings ofrånkomliga borttvinande som vi har svårt att hantera? Där minnen, snart bara minnen av minnen, är allt som blir kvar bredvid ett otal av still- och rörliga bilder. Förmår dessa bringa den hugsvala vi kommer vara i nöd av? I mitt inre målade jag upp min framtid. Vilka minnen skulle göra ont? Vad skulle jag sakna? Vad skulle jag ångra? Vilka älskar jag nu? Är det ett leende som i slutändan förseglar livet? Kan vi lära oss något av de överlevnadsstrategier som förekommer i boken: Musik, teater eller lidelsefull vetgirighet; kärlek, hat och starka känslor rent generellt?

Jag avrundar gärna med:

genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.
- bernt erikson (som inte trodde på det där med versaler), helheternas identitet

Similar Posts:

• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Litteraturen som hot och löfte
• Mastigt, träligt, underbart
• Lärt och ledigt – men till leda
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Den tid då ljuset avtar handlar inte om Günter Schabowski, men om människor som kanske inte är olika honom. En sån där maffig, stort uppslagen släktkrönika som bara måste skrivas i länder som gått igenom så många olika dramatiskt olika identiteter på ett drygt sekel. Fyra generationer DDR-medborgare Umnitzer tar oss från kejsarens söndagspromenader till Hitler och Stalin, till kommunisttidens självgoda grådask, och till en osäker Frihet^TM. I centrum en födelsedagsfest: den 90-årige Wilhelm Umnitzer som efter ett liv i DDRs och socialismens tjänst nu ska behängas med fler medaljer för sin del i den eviga kampen, ovetande om att murens fall bara är ett par veckor bort. Runt honom kretsar hans fru, som egentligen gjort allt jobbet ända sedan exilen på 40-talet men aldrig fått någon respekt av grabbgängen som talar om jämställdhet; hennes son (den son som överlevde kriget), partitrogen historiker trots tiden i Gulag, och hans ryska fru som aldrig kan bli ”riktig” tyska så Brudervolk hon är; deras son, den rastlöse som alltid drömt om rockmusik och jeans och precis flytt till väst på jakt efter ett hem, och hans ex som han kastade bort med allt annat; och deras son, som ska förväntas växa upp och bli en positiv medborgare i det normala demokratiska landet.

Jo, det är väldigt mycket han ska ha in, Ruge. Och som han gör det. I skutt fram och tillbaka i tid och rum, från 1952 till 2001, från Berlin till Mexico till Uralbergen, spårar han 1900-talet från revolutioner till diktaturer till fallande skyskrapor genom ögonen på alla sina figurer, alla med sina skygglappar och idéer om hur världen ska kunna förbättras och livet ska levas, och sina bortförklaringar för de människooffer som utövas både på mexikanska pyramider och i slutna partimöten. Han målar upp de 40 åren i DDR i fokuserade detaljbilder, i Orwellska krumbukter för att tänka bort det som inte ska tänkas, i sjaskiga kaféer i ett snöigt Berlin, i skakiga utflykter i plastiga Trabanter, i stekoset från potatis som blandas med rysk konjak. Historiens strida ström, med människans alla hopp och korruptioner, ligger hela tiden precis under den prydliga civiliserade ytan, och nog sveps de med men inte är de passiva. Och för varje gång han återvänder till den där 90-årsfesten får vi ytterligare en kalejdoskopbild av vad som händer, ytterligare en röst att lägga till kören (får jag referera till Svetlana Aleksijevitj igen?) och ytterligare en vinkling på den historia läsaren kanske tror att hen förstått redan innan.

Vi vill ju gärna tro att historien rör sig i enkla hopp. Första världskriget, andra världskriget, diktaturen, murens fall, 9/11, som om varje milstolpe skapade en helt ny värld med nya förutsättningar; som om vi med varje ny era fick ansvarsfrihet för det vi gjorde och det vi underlät att göra i de tidigare; det var då, därtill var vi nödda och tvungna, nu är det en annan tid. Vi pekar ut skurkarna och hjältarna, vi avskriver ismerna, präntar ner historien och slår igen boken och börjar på nästa. Det är bara en av de många livslögner som Ruge klär av här. Det är en sådan där roman som man kan sticka näsan i och känna doften av en värld som försvunnit, men som aldrig låter en glömma att visst känns mycket fortfarande igen…?

Similar Posts:

• Det förflutna gör sig påmint
• Lonely Planet DDR
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Om kulmen på dårskapen
• Spionen som glömde bort

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Mastigt, träligt, underbart
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv