De där som sällan vill låta henne fokusera på normala tonårssaker, som relationen till bästa vännen Daisy och hennes Chewbacca-fanfiction, skolan eller killar. Herregud, bara tanken på att kyssas … Bakterier, mikrober som tar sig in i kroppen och hotar att döda en. Sådant får Azas tvångstankar att spinna iväg i en ren, alltigenom hotande tornado.

Daisy däremot är mycket intresserad av den belöning som utlovas till den som kan bidra till gripandet av den skattefuskande multimiljardären Russell Pickett, och Aza är hennes väg in. Aza har nämligen varit på läger-för-ungar-som-förlorat-en-förälder tillsammans med Picketts äldste son, Davis.

Davis kanske inte direkt tror på tjejernas fejkade kanotolycka utanför egendomen, men kan inte låta bli att vara glad att återse Aza. Han har aldrig kunnat lita på att någon gillar honom för något annat än hans pappas alla pengar. Pengar som, om den försvunne Pickett skulle visa sig vara död, oavkortad ska gå, inte till de båda sönerna, utan till ett uråldrigt ödledjur som Pickett föreställt sig bär på nyckeln till evigt liv.

Som så ofta är John Greens roman en charmerande blandning av udda, mer eller mindre knasiga men tänkvärda idéer. Det gäller inte minst titelns stapel av sköldpaddor. Den här boken har samtidigt omtalats som Greens mest personliga, där han använder sina egna erfarenheter av att kämpa med tvångstankar.

På ett plan kan jag förstå varför. Det som klarast sitter fast i mitt minne efter läsningen är mer än de visserligen mycket trivsamma karaktärerna, relationerna och intrigvindlingarna, just Azas tvångstankar, och inte minst hennes ständiga petande med ett sår på ett finger. Det svindlar lite av illamående bara jag tänker på det. Det är en – också rent fysiskt – väldigt gripande skildring.

Ändå har jag svårt att riktigt, riktigt komma över hypen. Känns den inte ändå som, tja, ännu en John Green-roman, helt enkelt? Vilket i och för sig har en ordentligt hög lägstanivå och verkligen inte är det sämsta.

Similar Posts:

• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Det är komplicerat
• Galghumor, tvångstankar och depression
• Före och efter

Att köa för släppet av den begränsade förstaupplagan av den senaste delen av Flobies tomteby hör till Jubilee Dougals föräldrars jultraditioner – faktiskt så till den grad att hon är döpt efter en av tomtebyns byggnader, Jubilee Hall. Det här året kommer de dock inte hem. De har lyckats bli arresterade i ett Flobie-relaterat bråk om de åtråvärda samlingsföremålen och Jubilee sätts hastigt och inte så lustigt på ett tåg för att fira jul med sina morföräldrar istället.

Till mormor och morfar kommer Jubilee inte, lika lite som tågets övriga passagerare kommer dit de ska. Det är nämligen snöstorm, och tåget kör fast i en snödriva strax utanför den lilla staden Gracetown. Jubilee och några av de andra ungdomarna – den hjärtekrossade Jeb och en cheerleadingtrupp på väg till en tävling – pulsar av tåget, över den övergivna motorvägen och in på ett öppet Waffle House. Komplikationer, och inte minst kärlek, uppstår.

I Let it snow skriver de tre författarna Johnson, Green och Myracle varsin berättelse med varsin titel – ”Jubilee-expressen”, ”Cheerleaderstormen” och ”Grisarnas skyddshelgon” – men de tre hakar också i varandra, så där som människors liv gör, och i slutet knyts alltihop samman liksom med en glittrande röd rosett.

Det här är julaftons-feel-good så det gnistrar och snöknarrar om det. Det är gulligt, knasigt och roande, utan några som helst mörka bottnar. Maureen Johnson, den av de tre författarna som jag inte tidigare hade någon relation till, lyckas faktiskt bäst med sin charmiga intrig (tomtebybygget ovan är ett bra exempel), medan John Green gör mig en smula besviken med sin lite flåsiga high school-filmaktiga cheerleaderjakt. Laureen Myracle visar sig också från sin lättsamma sida, och lägger till en lite knölig skyddsängelaspekt (tänk It’s a Wonderful Life). Jag vet att både hon och Green har mörkare sidor än så här, och kan inte låta bli att önska mig bara en liten smula större djup. Bara lite, lite.

Fast det är charmigt, mestadels. Jag lär inte minnas mycket av det tills snön smälter, men visst funkar det. Författarna har säkert haft riktigt roligt, och jag har rätt roligt också. Mysigt. Precis som den sorts gammal härlig julschlager titeln alluderar på.

När jag växte upp fick vi ungar två saker i strumpor på julaftons morgon: en marsipangris och ett seriealbum eller så småningom en bok. Det senare var förstås för att vi skulle hålla oss sysselsatta och lugna i väntan på Kalle Anka, julbordet och den ”riktiga” julklappsutdelningen. Som en sådan bok vore Let it snow perfekt.

Similar Posts:

• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• ”I stop some where waiting for you”
• ”No tears for queers, and all that”
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek

Hur underligt det än må låta, så är Ingenting och allting en söt berättelse om dödsdömd kärlek. Jag har stundtals svårt att relatera till hur snabbt Maddy och Olly börjar älska varandra: med mina vuxna ögon ser jag mest två lite udda tonåringar som utan några större anledning bestämmer sig för att de är varandras livs kärlek. De långdragna beskrivningarna av Ollys fantastiska ögon och underbara kroppsspråk och unika själ luktar mer ohälsosam besatthet än kärlek. På så sätt vore det ganska lätt att avfärda Ingenting och allting, men … sen minns jag hur jag själv var som tonåring. Hur saker kunde kännas med en styrka av tusen solar och hur varje potentiell kärlek var ÖDET. Om man dessutom tar hänsyn till att Maddy haft en minst sagt udda uppväxt och att Olly kommer från rätt instabila omständigheter han också, så är deras beteende inte längre extremt, utan ganska tonårsnormalt. Jag tror att Ingenting och allting helt enkelt vinner på att läsas av faktiska tonåringar.

Maddy och Olly kommunicerar främst via chatt i boken, och vad man än tycker om Ollys tendens att missa versaler i början av meningar, så känns det realistiskt. I Ingenting och allting blandas deras inklistrade chattkonversationer med Maddys illustrationer, diagram, bokrecensioner(!) och en del mer traditionellt berättande. Kapitlen är korta, många av dem består bara av en eller två meningar. I början hoppade jag över många av illustrationerna, men det var ett misstag. Även de små klottriga teckningarna fyller en berättarteknisk funktion, och boken hade varit tråkigare utan dem. Yoon gör saker som att rita av en kreditskortsansökan istället för att Maddy berättar för läsaren att hon ansökt om ett kreditkort, och det är onekligen effektfullt, men gör det desto viktigare att inte bara skumma de tecknade bitarna.

Maddy och Olly har jämförts med Hazel och Augustus från John Greens Förr eller senare exploderar jag, fast med färre tårar inblandade. Jag får en känsla av att ”sjuka och/eller döende ungdomar som blir kära i varandra” är de nya ”godhjärtade, men farliga, vampyrer som blir kära i människor” inom genren tonårsromans. Det är inte nödvändigtvis fel, bara lite underligt. För mig är vampyrer, trollkarlar och magiska världar en efterlängtad verklighetsflykt, medan sjukhus och döende tonåringar utgör en ganska konstig destination för romantiska fantasier. Samtidigt kan jag förstå lockelsen i de mer hjärtskärande förutsättningarna också, de är onekligen väldigt medryckande. Miljoner av läsare av böcker som Förr eller senare exploderar jag och Jennifer Nivens Som stjärnor i natten visar också på hur sådana böcker fyller en funktion och behov hos tonåriga (och en hel del vuxna också) läsare. Det är ingenting att moralisera över, utan bara vara tacksam över att skickliga författare tar sig an ämnen som till en början känns lite konstiga. Nicola Yoon är en av dem, och det är goda nyheter för läsarna.

Similar Posts:

• Mysig feelgood om kärlek, mod & dans
• Gnistrande julaftons-feel-good
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

I sviterna av denna senaste, nittonde dumpning släpar bäste (och ende) vännen Hassan med sig Colin på en road trip. På vägen svänger de av där en skylt påstår att ärkehertig Franz Ferdinand (känd mest för att mordet på honom i Sarajevo 1914 blev upptakten till första världskriget) ska vara begravd, och så hamnar de i Gutshot, Tennessee.

Gutshot är en liten håla där alla invånare sedan generationer tillbaka jobbar eller har jobbat på fabriken som gör tampongsnören (och där det sägs att befolkningen alltid är konstant: för varje gång en kvinna blir med barn lämnar en man stan). Fabrikens ägare låter Colin och Hassan bo i sitt stora knallrosa hus och anställer dem för att tillsammans med tonårsdottern Lindsey samla in ortens muntliga historia.

Colins ambition är dock en annan. Han har längre grubblat över hur han ska bli ett oförglömligt geni (till skillnad från de flesta underbarn som faktiskt inte blir så mycket särskilt alls) och vinna tillbaka Katherine XIX (eller K-19). Det han kommit fram till är följande: han ska skapa en matematisk formel som kan förutsäga när förhållanden tar slut och vem som kommer dumpa och bli dumpad. Fast kan kärlek verkligen fångas i en formel?

Okej, jag försöker faktiskt inte få det att låta förutsägbart. Fast jag tycker att det är det. Småtrevligt, men lite uddlöst och förutsägbart. John Green är som vanligt charmerande i enskildheterna, definitivt citerbar (om det inte är ett ord på svenska så borde det ju vara det), men här vinner han aldrig riktigt mitt hjärta som han gjorde med Förr eller senare exploderar jag och faktiskt framför allt med Var är Alaska?. Det är för all del en hög standard att leva upp till, och kanske är betyget därför något åt det orättvist låga hållet.

En del i det är onekligen att jag har svårt att släppa irritationen över att jag inte läser den här romanen på originalspråk. Det känns definitivt orättvist, för även om det finns ordval och liknande som jag stör mig på måste översättaren ha gjort ett hästjobb. Det är bara inte den lättaste romanen att göra rättvisa i översättning.

Greens förtjusning i själva språket är alltid en stor del av hans charm. Här tar den sig bland annat utryck i huvudpersonens nästan tvångsmässiga förmåga att göra anagram, det vill säga kasta om bokstäverna i ord så att de blir nya ord. I en återblick leker till exempel Colin och K-19 en lek som går ut på att han gör anagram och hon sedan berättar en historia utifrån det. De äter sushi, vilket han i originaltexten bara kan få till ”uh, sis”, vilket resulterar i en ganska rolig historia. I svensk översättning är ”ishus” ett bättre anagram, men historien blir rätt idiotisk. Svårlöst.

Vänskapen mellan Colin och Hassan har sina egna språkliga egenheter, vilket är fint gjort. Gemensamma referenspunkter är ju en viktig del av att känna varandra väl. De här killarna svär till exempel, i original, ”fug”, ”fugging” och ”motherfugging” – för att hedra Norman Mailer, som för att få The naked and the dead utgiven tvingades byta ut alla sina ”fuck” mot – ja, ni fattar. De använder också stoppordet ”Dingleberries” för att markera när någon av dem gått för långt. På svenska har det blivit ”jädra” och ”Knäppskallar”, och det är ju inte alls fel, det är liksom bara … mindre karaktäristiskt, antar jag. Mindre specifikt.

Är det något som kännetecknar John Green som författare så skulle jag säga att det är just att det han skriver är så karaktäristiskt. Hans gestalter är aldrig allmängiltiga för att de är slätstrukna och därmed lätta att fylla med eget innehåll, de blir levande just för att de är så specifika. De har specifika levnadsöden, erfarenheter och inte minst udda grejer de snöat in på. Samtidigt behöver man inte på något sätt ha försökt sammanfatta sina misslyckade förhållanden i diagram för att kunna känna igen sig i Colins längtan efter att åstadkomma något som spelar roll.

Similar Posts:

• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Gnistrande julaftons-feel-good
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten

Divergent och Insurgent var som Die Hard-actionfilmer paketerade i bokform och sådana bladvändare att man var tvungen att bära med sig böckerna vart man än gick. Allegiant följde samma spår gällande hur svår den var att lägga ifrån sig, men följde inte riktigt efter i tempot. Allegiant kändes istället relativt seg då och då, i jämförelse med de två föregångarna, då det saknas vad som kanske känns som … en handling. Roth har däremot mycket att tacka för idén att skriva boken ur både Tris och Fours perspektiv vilket ger en rolig twist på det hela. Det märks också då hur lätt det hade kunnat vara för Roth att trycka in den klassiska kärlekstriangeln, men tack och lov, så låter hon bli det.

Men när slutet väl kommer blir det istället som en dusch av känslor som sköljer över en med tanke på hur händelselös Allegiant varit alla andra kapitel. Slutet är lite grann som att äta en chokladbit och istället smaka cheeseburgare, när du är vegan.

När Roth dessutom har hållit boken i ett så pass lugnt tempo har man vaggats in i en falsk trygghet och det kan kännas lite som ett svek när man stängt boken och tårarna börjar rinna fontänliknande. Men självklart så är den fortfarande värd att läsas. Allegiant är trots allt avslutningen och det stora crescendot på en fantastisk bok-serie. Men om man säger att jag grät till Förr eller senare exploderar jag av John Green så är det ingenting mot hur mycket jag grät till Allegiant av Veronica Roth.

Man kan lätt säga att efter att jag läst ut Allegiant läste jag om Förr eller senare exploderar jag för att bli lite gladare.

Similar Posts:

• Mänskliga splittringar
• Virvlande uppföljare
• Storslagen science fiction snubblar på målsnöret
• Mot “the Double Double Due Date”
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Tills han en dag får en utskällning av den nyinflyttade tjejen två lägenheter bort. Hon har i sommarhettan tappat ut sina överlastade Ikea-kassar (”a disaster area of picture frames, throw pillows, and water glasses with names like Flukta and Varmt, which I’m convinced are dirty words that the Swedes use to mock us”) och blir förbannad över att han inte erbjuder så mycket som ett sympatiserande mummel. Hon ser ju att han står där i korridoren och glor.

Ja, Elizabeth ser honom. Det blir början till en slags vänskap, och ganska snart en romans, med den uppenbara komplikationen att hon naturligtvis tar för givet att andra människor också ser honom.

Invisibility berättas omväxlande ur Stephens och Elizabeths perspektiv och även om det börjar lite knackigt med överdrivet mycket exposition – det hade varit bättre att bara gestalta hur det här med osynligheten fungerar snarare än att i detalj förklara det – blir jag snabbt fängslad av det som framför allt framstår som en metafor för kärlek. Elizabeth ser Stephen. Det låter säkert övertydligt, men beskrivningen av Stephens upplevelse, så nära sammanlänkad med förälskelsen, träffar mig rätt i magen. Att känna sig sedd.

She looks at me again. Studying me. I can’t help but be drawn to this. Such a new experience. Such an unexpected turn. A question rises within my thoughts, and before I can stop it, I find myself asking it aloud.
”When you look at me, what do you see?”
I have never had a chance to ask this question before. And even the act of asking makes me shake, makes me feel as if I have opened up my chest and shown her what’s inside. I am not ready for any of this, and I do it anyway.

Så småningom förvandlas romanen från en New York-vardaglig kärlekshistoria med ett visserligen övernaturligt inslag till någonting annat. Till mer vilken-fantasy-som-helst. Stephens osynlighet beror på en förbannelse, kastad innan han ens föddes, av en ond ”cursecaster”. Fler karaktärer kommer att ingå i ett system av förbannare, förtrollare och sådana som kan se förbannelserna (jag kommer inte riktigt på ord att översätta dem till) i en slags magisk parallellvärld. Det finns roliga effekter av det, som att vi få veta att till de vanligaste förbannelserna i New York hör oförmågan att få tag i en taxi, men annars känns fantasy-intrigen ganska hopplöst standard.

Jag har inte läst något av Andrea Cremer förut och jag tycker mycket om David Levithan och hans tidigare samarbeten med Rachel Cohn respektive John Green, så det känns ju nära till hands att skylla det som inte fungerar i Invisibility på Cremer. Förmodligen är det inte fullt så enkelt.

Något är det i alla fall som inte riktigt funkar. Det är som om romanen vill vara två olika saker och därför inte riktigt lyckas vara någon av dem. Relationerna kommer i skymundan. Den mer handlingsorienterade intrigen drar igång för sent för att hinna växa till sig ordentligt.

Där det fungerar – för sådana stunder finns det definitivt också – förstärker de där båda sidorna varandra istället för att dra åt olika håll. En förbannelse över en vardaglig familjemiddag, en magisk attack mitt i parken, en alldeles vanlig, underbar lillebror som hamnar mitt i den magiska striden – där blir handlingen angelägen. Där sitter jag med hjärtat i halsgropen en stund.

Inte minst blir jag sugen på att se Central Park på riktigt. Fast jag skulle uppriktigt sagt inte oroa mig för att bli attackerad av onda trollkarlar där.

Similar Posts:

• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• En julsaga
• “I do not wish. I serve.”
• Relationer i New York

Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna i Levithans och Andrea Cremers nya roman, Invisibility, i förbigående nämner att hennes bror blivit utslängd från skolans dramaklubb sedan han kommit ihop sig med läraren om att han vill sätta upp ”this musical based on the life of this huge gay kid” för att jag ska få lust att läsa om Den andre Will Grayson. Det är nämligen den som handlar om den enorme bögkillens självbiografiska musikal. Bland annat.

Att titlarna till Levithans romaner ofta översätts ganska fritt har varit uppe här tidigare. Den andre Will Grayson tycker jag faktiskt har fått en intressantare titel än originalet (Will Grayson, Will Grayson). Det är en titel som väcker frågor. Typ ”Vem är den andre Will Grayson?” ”Och vem tusan är den förste?” Bra titel.

Tonårskillarna Will och Will är de båda huvudpersoner som växelvis agerar berättare i romanen. Den ene är något mer välbärgad och välanpassad än den andre, men båda lever de ganska begränsade liv. De skyddar sig själva och säger sig skita i det mesta.

Tiny Cooper, den enorma bögkillen med den självbiografiska musikalen (och ja, jag älskar tanken på en självbiografisk musikal också; Jonathan Larson gjorde en om sin egen 30-årskris), är nästintill Wills och Wills absoluta motsats. Tiny (”det är ironiskt”) hörs och syns och satsar sitt hjärta i allt han gör. Igen och igen. Bäste vännen Will tycker nog att det kan bli minst sagt påfrestande, men Tiny måste ändå höra till de mest fantastiska ungdomsbokskaraktärerna någonsin. Det skulle han för övrigt lätt skriva under på själv.

En vinande kall natt i Chicago råkar de båda Will befinna sig i samma sunkiga porrbutik, osannolikt förda dit av en pundig körkortsförfalskare respektive en förälskelse på nätet och livet tar en ny vändning. Premiären på Tinys musikal närmar sig med stormsteg och … tja, finalen blir kanske på gränsen till musikalsmetig, men vad kan man egentligen mera önska sig av en rappt skriven, knasig och stundtals ganska mörk romantisk komedi?

Similar Posts:

• Somewhere, over the rainbow
• Kyssar som skakar världen
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• Oväntat rörande återupprepning

Marta Hedener-Hagman utgivningsansvarig på B. Wahlströms förlag tror att det beror på att bruksbokstänket i ungdomsboken är förbi. När man nu har tagit steget från att vara pedagogisk och vilja lära ut något, blir det också mycket mer spännande läsning. ”Ungdomslitteraturens raka och strama sätt att berätta, att fånga från första sidan och låta intrigen komma igång snabbt, är något som passar oss idag. Och även vuxna tilltalas av snabba kickar och intryck.”

Ett av ungdomslitteraturens största problem är att det nästan bara är tjejer som läser, vilket gör att många förlag inte vågar satsa på böcker med killar som främsta målgrupp. Därför finns det också en övervikt på både kvinnliga huvudkaraktärer och författare. Tyvärr upplever Marta att det är ett stort hinder för killar ända upp i tonåren att läsa om tjejer. ”Jag inbillar mig att det inte är något problem för killar att läsa om tjejer fram till en viss ålder, sen ändras det när de börjar i skolan och det håller i sig.” Därför är det också ofta manliga huvudpersoner i de allra största boksuccéerna, eftersom de då kan läsas av båda könen. Killars läsning, eller framförallt bristande läsning har uppmärksammats mycket och det finns en tacksamhet så fort killar läser som överskuggar vad de läser. ”Det är svårt att säga vad som är en typiskt killig bok, lite yngre pojkar gillar ofta roliga böcker med mycket humor.” säger Marta. Boken har fått stor konkurens från andra medier med snabbare intryck och ett mer passivt deltagande. ”Men alla borde få bli drabbad av en bok! Att få sätta sig in i en annan person och situation som man gör när man läser utvecklar empatiförmågan.”

Under de senaste åren har ungdomslitteraturen dominerats av olika övernaturliga varelser i mänsklig skepnad. Det har varit vampyrer, varulvar, änglar och gudar, men för Marta fyller de samma funktion. ”Det är en rik, ouppnåeligt vacker gestalt som inte åldras och aldrig blir ful.” I den amerikanska ungdomslitteraturen har den senaste trenden varit sjöjungfrur, men Marta är tveksam till om det kommer att slå igenom lika stort i Sverige. ”Jag tror att det krävs karaktärer som kan smyga in i ens sovrum på nätterna, med sjöjungfrur måste berättelsen utspela sig i vatten hela tiden, det blir för otillgängligt.” Däremot tror och hoppas hon på älvorna som är stort inom den brittiska ungdomslitteraturen just nu. ”Vi har inte samma tradition av älvor i Sverige, de brittiska älvorna är väldigt maktfullkomliga och lever efter sina egna regler.”

Höstens boksuccé i serien 50 shades (E L James), skrevs från början som fanfiction till vampyrserien Twilight (Stephenie Meyer) och är baserad på samma undergivenhet och trånande som finns gentemot de odödligt snygga vampyrerna. Serien som också benämns som ”Twilight för vuxna” satte igång trenden med erotisk litteratur, bara under vintern har det släppts flera nya bokserier, och fyller tydligt ett hål i litteraturutbudet. I höstas gav förlaget Gilla böcker ut Het (red. Åsa Anderberg Strollo), en antologi med erotiska noveller för unga. Men Marta tror ändå inte på erotisk litteratur för unga, utan snarare att det kommer ett uppsving för romance för ungdomar. Dessutom hoppas hon på riktiga rysare som verkligen är avsedda för att skrämma, som Stephen King eller 90-talets läskigaste skräckfilmer.

Det manus som Marta önskar sig allra mest just nu är en maffig utvecklingshistoria i en realistisk värld som ska handla om en kille som tar sitt liv i sina egna händer och gör någonting. Hon vill ha fokus på karaktären och helst i något oväntat sammanhang som vi inte har läst om miljoner gånger redan. En bok som jag också skulle vilja läsa.

Similar Posts:

• Före och efter
• En vampyrs tristess
• Ge igen
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Misär med ljusglimt

”Tonight, darling, we are going to right a lot of wrongs. And we are going to wrong some rights. The first shall be the last; the last shall be first; the meek shall do some earth-inheriting. But before we can radically reshape the world, we need to shop.”

Sagt och gjort. Quentin blir indragen som chaufför och medhjälpare i en elvapunkters hämndplan. Efter att ha inhandlat tre hela fiskar, blå sprayfärg, hårborttagningsmedel med mera drar de runt i Florida och gör nattliga räder mot utvalda skolkamrater. Det är en spektakulär natt.

Morgonen därpå är Margo försvunnen och Quentin börjar inse att det är upp till honom att hitta henne innan det är för sent. Om det inte redan är för sent?

Det har påpekats att John Green skriver samma karaktärer om och om igen, och visst har Q och Margo en hel del gemensamt med till exempel Miles och Alaska i Var är Alaska? Quentin är precis som Miles en lätt nördig, beläst och skötsam ung man, med en djup fascination för en lite ouppnåelig, gåtfull och livlig ung dam. Margo är liksom Alaska inte helt lätt att få grepp om. Hon är, med Q:s ord, flickan som älskar mysterier så mycket att hon själv blir ett mysterium.

Med allt det sagt är det här en annan berättelse ändå, och grejen med Green är dels att han är så skoningslös att man romanen igenom vet att det kan sluta hur som helst – dels att han ju gör det så jäkla bra. Han väver ihop sin historia och sina karaktärer med underbar humor och fingertoppskänsla både för udda detaljer och för det djupt mänskliga.

Titelns ”Paper towns” kan betyda flera saker. En del har förstås med kartor och resplaner att göra. Andra med känslan av att vara tvådimensionell, en pappersmänniska i en pappersstad. Hur väl känner vi andra människor? Klarar vi av se dem från flera håll? Är mysteriet Margo någon helt annat än människan Margo? Och vem är egentligen Quentin för henne?

Det låter kanske pretentiöst när man försöker bena i det så här, men Green har en förmåga att balansera det djupt existentiella med det knasigt specifika. Paper towns är till lika delar buspojks-action och road movie, sista natten med gänget och klassiskt mysterium. (Har förresten inte själva namnen Margo och Q något klart noir över sig?) Lägg därtill att Walt Whitmans dikt ”Song of myself” ur Leaves of grass spelar en viss roll för mysteriets lösning, och du kan möjligen börja ana vilken charmerande blandning berättelsen består i.

Böcker må rent faktiskt bestå av just papper, men Paper towns är långt ifrån tvådimensionell. Den är däremot ganska svår att lägga ifrån sig.

Similar Posts:

• Före och efter
• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Sista boken ingen bladvändare
• Bli lämnad kvar

Originalfrasen kommer från Shakespeare – faktiskt inte Romeo och Juliet, fast i alla fall mina associationer först går dit, utan från Julius Caesar. ”och felet är vårt eget, Brutus, om vi kuvas, det är inte stjärnornas”, säger Cassius i Thomas Warburtons svenska översättning. Men stjärnorna är desamma som i Romeo och Juliet, de som ohjälpligt gör de båda älskande ”star-cross’d”.

Hazel, den sextonåriga huvudpersonen och berättaren i Greens roman, beskriver det på ett annat sätt. Hon har haft cancer sedan hon var tretton, först i sköldkörteln och sedan i lungorna. Medicinering och syrgastuber kan hålla sjukdomen stången, men Hazel vet att det är tillfälligt och hon oroar sig för vad hon kommer att lämna efter sig.

”Jag är en granat, mamma. Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera och jag skulle vilja minimera antalet skadade, okej?”

Hazel vill bara vara i fred, umgås med sina föräldrar, kolla på Top Model-maraton på teve och läsa om sin favoritroman med det otillfredsställande slutet, Ett storslaget lidande av Peter van Houten. Men fullt så enkelt är ju inte livet, inte ens om man ställt in sig på att dö. I en stödgrupp för ungdomar med cancer träffar Hazel Augustus Waters, en snygg sjuttonårig före detta basketspelare som förlorat ett ben i skelettcancer, osteosarkom.

Om Hazel siktar på att göra så lite skada som möjligt så är Augustus skräck istället att bli bortglömd, att inte ha gjort avtryck. Han drömmer om något slags hjältedåd, och kanske är det därför han fastnar för projektet att leta reda på den folkskygge författaren Van Houten, så att Hazel kan få veta hur det går för karaktärerna i Ett storslaget lidande efter romanens abrupta slut.

Ja, Förr eller senare exploderar jag är en kärlekshistoria, och Gus och Hazel är sannerligen ”star-cross’d”. Massiv gråt är en bärande ingrediens i varenda recension jag läst om boken, men samtidigt är det inte, som Hazel säger om Ett storslaget lidande, någon ”typisk cancerbok”. Den handlar inte om hur den hjältemodiga kampen mot sjukdomen liksom upphöjer de sjuka till överjordiskt fina människor med en slags särskild blick för livets flyktighet och människans inneboende godhet.

I Ett storlaget lidande däremot kommer Anna fram till att det är lite narcissistiskt av en cancerpatient att starta en välgörenhetsorganisation för cancerforskning, så hon startar en välgörenhetsorganisation som heter ”Annas stiftelse för cancersjuka som vill bota kolera”.

Hazel och Gus är förbannade, fega, förälskade och allt annat som människor är. De är kvicka, sarkastiska, smart språk- och filosofinördiga som John Green-karaktärer ofta är – och de är vardagliga, småaktiga och storvulna så ut i fingerspetsarna att man precis som Hazel med favoritboken har svårt att se att livet skulle kunna vara slut bara för att romanen slutar.

Similar Posts:

• Uråldrig magi och moderna monster
• Tvångstankar och miljardärsödlor
• Gnistrande julaftons-feel-good
• The story is –
• Denna lycka att vara bland de levande