Hon har en misslyckad relation bakom sig och är aningen tilltufsad, men känner stor glädje över att vara tillbaka på ön och att skapa ett nytt eget hem.

Hanna har köpt ett hus på den västra sidan av ön, söder om Ölandsbron, nära stranden. Hennes nuvarande bostad ligger på motsatt sida från där hon växte upp. Att bosätta sig där och inte i närheten av barndomshemmet är ett medvetet val. Hennes pappa var nämligen känd, eller snarare ökänd, i trakten efter ett brutalt mord han dömdes för när Hanna var ung och Hannas efternamn Duncker klingar fortfarande olycksbådande för många boende på Öland.

På Hannas nya jobb som brottsutredare inom polisen utgår hon från stationen i Kalmar men redan första dagen på jobbet är det Öland som gäller. En pojke har hittats död vid rastplatsen Möckelmossen och Hanna och hennes kollega Erik åker ut mot Öland tillsammans. Hanna upptäcker relativt snabbt att det är sonen till en av hennes barndomsvänner som har blivit dödad. Pojken heter Joel och är svårt misshandlad.

Som det kan vara på mindre orter känner alla till varandra mer eller mindre. Hannas nya chef Ove var med och löste fallet där Hannas pappa senare dömdes för mordet. Även Rebecka, Joels mamma, är som sagt Hannas gamla vän från tiden då hon bodde på Öland. Vänskapen fick dock ett abrupt slut efter gymnasiet när Hanna helt enkelt köpte en enkelbiljett till Stockholm och lämnade Öland och vännen bakom sig.

Parallellt med berättelsen om Hanna får vi även följa Joels berättelse och hans sista dag i livet. En sorglig och ångestfylld resa på många sätt.

Jag tycker att själva historien om Hannas bakgrund är mer intressant än mordet hon ska utreda. Hanna är problematisk och har säregna, spännande personlighetsdrag. Med fördel skulle ytterligare djupdykning gällande Hannas känslor, tankar och bakgrund ge mer kraft till berättelsen. Mordet som Hannas pappa satt dömd för tar också historien framåt på ett spännande plan. Hanna börjar nämligen få hot riktade mot sig. ”Du skulle inte ha kommit tillbaka…”

Tyvärr fastnar varken karaktärerna eller berättelsen hos mig. Att Nattsångaren är den första delen som Johanna Mo skriver om Ölandsmorden lämnar förstås mycket utrymme för fördjupning av just detta i kommande böcker, men jag hade önskat mer redan nu.

Oavsett ovanstående är ändå Nattsångaren en lättsmält deckare att slå sig ner med i höstmörkret.

Similar Posts:

• När natten gråter
• Landet och stan – och kärleken
• Kärleksfull uppgörelse
• Uppföljare utan egen idé
• Skruva isär och sätta ihop

Men det är inte lätt. Det fanns en anledning till att Hanna Dunker flydde från sina barndomstrakter. Hennes pappa blev dömd för mord. Nu är Hanna alltså tillbaka. Hon har fått jobb där och är äntligen redo att nysta i vad som hände hennes pappa. Men skvallret om pappan tär på henne.

Så hittas femtonåriga Joel misshandlad till döds invid Möckelmossens rastplats. Hans mamma är Hanna Dunkers borttappade barndomsvän, och här startar den snåriga jakten på unga Joels mördare.

Joels förestående bortgång är riktigt smärtsamt beskriven. Boken varvas med stycken som heter ”Den sista dagen” där vi i långsam takt får följa Joels sista dygn i livet. Det gör ont att läsa om Joels kommande, brutala död och om hans grubblerier kring vem han är och vad han vill. Jag vill så jävla gärna att det ska ordna sig för denna gosse, att han ska få hitta sig och finna frid, men jag vet hela tiden att hans tid är ytterst utmätt.

Hanna Dunker är en karaktär som jag ser fram emot att fortsätta följa. Det är något rörande med hennes hemliga persona. Under ytan är hon reflekterande och full av längtan, men utåt sett kan hon verka stiff och undflyende. Hemlig skulle vi absolut kunna kalla henne.

Ölandsbrotten är en ny deckarserie om att leva i skuggan av ett brott och inte kunna fly det förgångna. Jag ser fram emot att fortsätta läsa om polisutredare Hanna Dunker och hennes kollegor i fler romaner. Nattsångaren är en stark första bok i serien som lovar gott. Det är spännande och välskrivet.

Similar Posts:

• Öländsk mordhistoria
• Svärta och smärta
• Välskrivet lager på lager
• Skärvor utan klister
• Feministiska deckartips när Sture bibliotek firar födelsedag

Polisen Jakob Khalil blir den som utreder morden. Han är sedan tidigare stukad efter att ett vittne tog sitt liv framför hans ögon. Han plågas dessutom av en infekterad separation som gör att hans kontakt med barnen påverkas. Jakob Khalil är en karaktär som har mycket att brottas med, både privat och på jobbet. Jag tilltalas av hans person. Trots att han är präglad av sitt förflutna har han ändå det där hoppet om att det ska kunna bli bättre. Han vågar börja tro.

Jag tyckte mycket om Johanna Mos triologi om Helena Mobacke och sörjer att den är till ända. Svarta änkan presenteras som en fristående deckare men jag hoppas att det kommer fler. Jakob Khalil är ett spännande porträtt som jag gärna vill se fördjupas framöver. Hans naivitet parad med någon slags svärta gör mig nyfiken på mer. Hans grubbel och hur han kämpar med att komma vidare gör honom mänsklig.

Svarta änkan, eller Katja som hon faktiskt heter, får stå till svars för mycket. Det är vidrigt hur hon döms, och faktiskt straffas, redan på ett tidigt stadium. Hur hennes bakgrund ligger henne i fatet. Det är målande beskrivet och det gör mig ont att läsa.

Vi befinner oss i Stockholm och miljöerna är varsamt men pricksäkert beskrivna. Jag gillar också alla utlagda trådar som gör att jag misstänker snart sagt varenda karaktär. Blir dock lite besviken över att det inte är mer intrikat än det faktiskt är. Men till syvende och sist så är Svarta änkan en välskriven, nervig berättelse som jag aldrig får lust att slita mig loss ifrån.

Similar Posts:

• Om Gud och utsatthet
• Välskrivet lager på lager
• När natten gråter
• Öländsk mordhistoria
• Skärvor utan klister

Polisen med Helena Mobacke i spetsen förstår dock ganska snart att Zemar är oskyldig, men att han vet saker som är farliga för honom själv att avslöja.
Och den knivhuggne, mördade mannen? Var det ett vansinnesdåd i hastigt mod, ett initiationsmord för kriminella gäng, eller kan någon verkligen ha mördat Gunnar med avsikt? Ledtrådarna för bakåt i tiden, till Cypern 1977 där Gunnar tjänstgjorde som FN-soldat.

Efter en lite spretig början blir berättelsen nu mera intressant. Tyvärr svischas händelserna i Cypern förbi alldeles för snabbt. Vi bollas mellan nutid och dåtid utan att få riktig koll på alla personer och utspel. Med detta dalar mitt intresse och jag ger upp att försöka hålla reda på fragmenten av pusselbitar. Trådarna och uppslagen blir för många och vindlande helt enkelt.

Det här är tredje delen i en serie. Jag har inte läst de föregående, men tycker ändå att det går att läsa den här, trots en hel del referenser till vad som hänt i de tidigare böckerna.

På så vis är deckaren eller kriminalromanen en särskild utmaning att skriva. Den ska ha en gåta eller en konflikt som håller, det är kärnan. Samtidigt måste personerna (oftast de som arbetar med fallet) ha ett liv som pågår, ett före och ett efter. Ett statiskt liv utan utveckling är svårt att relatera till och engagera sig i. En bra kriminalroman hittar balansen mellan de här olika bitarna och får oss att otåligt längta efter nästa del i serien.

Mo berättar svalt, skissar fram känslor och stämningar i korta impressioner. När Mobacke haft en jobbig presskonferens och sedan motvilligt äter middag hos sina föräldrar, lämnas ett torrt konstaterande: ”Från en presskonferens till middag hemma hos föräldrarna på Lidingö. Tillvaron prövar henne just nu.”

Det blir aldrig några djupa porträtt, ändå känns framförallt Mobacke och några av de andra centralgestalterna som levande och ganska vanliga människor. Sen finns det mera perifera personer – Gunnars vuxne son till exempel – som beskrivs väl ytligt.

Själva gåtan, vad som egentligen har hänt, förblir dessvärre något av gåta, ungefär som om jag hade läst om fallet i en summarisk kvällstidning. Här hade jag önskat mig en större ansträngning av författaren och att den vackra boktitelns löfte, faktiskt skulle infrias.

Similar Posts:

• Om Gud och utsatthet
• Svärta och smärta
• Öländsk mordhistoria
• Välskrivet lager på lager
• När natten gråter

Söndag den elfte maj fyllde Sture biblioteket i Stockholm fem år. För den som reser med tunnelbanan är det enkelt att slinka in då det är beläget i Östermalmstorgs t-banestation. De är specialiserade på att erbjuda den senaste svensk- och engelskspråkiga litteraturen, de mest populära titlarna och de som nästan ingen visste fanns. Här finns läsfåtöljer, några studieplatser som passar dig som kommer med egen dator och en barnhörna. Det går bra att ta med sig fika upp från Espresso House som ligger en trappa ner. Vid Sture bibliotekets PressDisplay-skärmar kan en välja bland 900 dagstidningar från hela världen, eller också slå sig ner i guldhörnan och läsa deras utvalda tidskrifter.

Födelsedagen firades med litteratur, musik och choklad. Jag var på plats för att tipsa om spännande deckare. Påfylld som jag var efter lördagens feministiska forum i Stockholm valde jag att dra mitt strå till stacken och lyfta fram deckare skrivna av kvinnor med kvinnor. Blir det aktuellt att tala om författare från en minoritetsgrupp skulle jag kunna tipsa om manliga deckarförfattare eftersom vi kvinnor nu utgör 51 % av jordens befolkning…

Johanna Mo debuterade som deckarförfattare i fjol med Döden tänkte jag mig så. Uppföljaren Vänd om och var stilla gav jag nyligen högsta betyg här på dagensbok.com. Kriminalkommissarie Helena Mobackes liv delas in i ett före och ett efter. Före sonen Antons död och efteråt kampen att komma tillbaka som människa efter att hennes barn blivit mördad. Dessutom ges vi en mordhistoria där religiös fanatism står i centrum. En liten sekt som växer, lojala medlemmar och en karismatisk ledare med direktkontakt med gud. Vänd om och var stilla är en ytterst välskriven Stockholmsskildring pepprad med spänning. En deckare som vågar visa vad ensamhet kan göra med sökande människor.

Deckarälskare som jag är finns det en genre som ligger mig extra varmt om hjärtat: Pusseldeckaren. Här är mordgåtan i fokus. I formen ingår en sluten miljö där alla som kan vara mördare är samlade. Ledtrådar, alibin och logik är viktiga delar av gåtans lösning. Sir Arthur Conan Doyle och Agatha Christie kan anses som föregångare i genren. Trots mångfalden av mord är pusseldeckarna ganska lättsamma med putslustig ton. Sofie Sarenbrant är aktuell med Visning pågår som utspelar sig till stor del i mäklarbranchen och slutar med en hisnande cliffhanger.

Kristina Appelqvists pusseldeckare är puttriga med feel-good-känsla. Inom kort recenserar jag hennes senaste Minns mig som en ängel och här lämnar hon sina huvudkaraktärer rektor Emma Lundgren och hennes make kriminalkommissarie Filip Alexandersson. Skövde är fortfarande knutpunkten, men här får vi stifta bekantskap med litteraturforskarskaren Helena Waller. Det är ett kusligt morddrama som har egendomliga beröringspunkter med Svenska akademin, nobelpriset i litteratur och den danske författaren Karen Blixen. Appelqvists främsta styrka är, förutom morden, miljöbeskrivningarna och de naturliga dialogerna.

Hon har kallats Sveriges Agatha Christie och var vår första deckardrottning. I fjol gavs ett fång av hennes böcker ut igen i samband med att sex av dem filmatiserades. Maria Lang debuterade med Mördaren ljuger inte ensam 1949 och gav punktligt ut en bok varje år fram till 1990. De tidiga böckerna har drygt 60 år på nacken. Könsrollerna är cementerade men också ett tidsdokument och språket är rasande förtjusande. I år kom det dessutom en biografi om Maria Lang. Ett tips om du blir sugen på att läsa Maria Lang är att kolla in äldre släktingars bokhyllor. Jag lovar att hon finns representerad.

Slutligen tipsade jag en bok som inte är en deckare. Däremot har Karin Wahlberg har dock skrivit inte mindre än åtta böcker om överläkare Veronica Lundborg och kriminalkommissarie Claes Claesson. Än finns det hopp är en blinkning till ”Vita serien” fast i mer seriös tappning. Stiliga manliga läkare iklädda viktiga miner forsar fram så de vita rockarna fladdrar längs sjukhuskorridorerna. Blyga men också barska sjuksköterskor med lugna blickar och omhändertagande händer möter patienter i olika stadier. Kärleken spirar på lasarettet. Det är förlegat men samtidigt pirrigt. Romanen osar av efterkrigstid. Det är 1953 och Sverige är mitt i en polioepedemi som fullkomligt förlamat sjukvården. Romanen utspelar sig på ett fullbelagt lasarett i småstaden Ekstad. Det är en ljuvligt mustig roman späckad av tidsmarkörer. Kvinnosaken bultar hos flera av karaktärerna. Många är de som vill vara mer än någons fru och mor. Kvinnor som vägrar lägga sina egna liv åt sidan för att behaga, passa upp och fostra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• En svensk Agatha Christie
• Murens fall och mörka hemligheter
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Nygammal på dbc

Intrigen är som följer: En ung kvinna hittas mördad nära hemmet i Högdalen. För att vara universitetsstudent har hon förbryllande dyra kläder och accessoarer, något mördaren inte brytt som om att ta tillvara. Nästa dag hittas ännu en död kvinna, denna gång i ett industriområde i Älvsjö. Till skillnad från det förra mordet är detta offer ytterst enkelt klädd i säckiga myskläder. Men det dröjer inte länge innan ansvarig utredare Helena Mobacke med kollegor börjar ana ett samband mellan de båda morden. Historien innehåller religiös fanatism när den är i sitt esse. En liten sekt som växer, lojala medlemmar och en karismatisk ledare med direktkontakt med Gud.

Helena Mobacke kämpar med minnena av sin mördade son. Hur han fortfarande lever i henne, växer upp i fantasin och värker sönder vardagen. Livsluften blir jobbet. Utredningen grusas dock av kollegan Niklas. De krockar, irriterar och vill få väck varandra. De är varandras varande sår som aldrig blir rent från smuts. Johanna Mos karaktärer är levande även om många av dem krisar i livet. Helena Mobackes äktenskap sprack efter sonens död. Exet har gått vidare och träffat en ny kvinna, vilket gör Mobacke mer ont än hon trott.

Det här är en berättelse som berör och tar tag. Språket flödar utan att säga för mycket. Det är en stor konst att våga släppa på flödet. Risken är att tjata sönder läsaren, men Mo lyckas med bedriften att svepa in mig i historien och får mig att glömma mitt eget. Jag dyker in och blir fullkomligt absorberad. Det här är en berättelse för alla oss över femton. För oss som diggar spännande och ytterst välskrivna Stockholmsskildringar som vågar skriva om vad ensamhet kan göra med sökande människor.

Similar Posts:

• Svärta och smärta
• Skärvor utan klister
• Välskrivet lager på lager
• Öländsk mordhistoria
• När natten gråter

Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.

Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.

Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.

Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.

Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.

Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.

På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.

På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.

Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.

Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.

Similar Posts:

• Ge människan i dig en chans
• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Radiumhemmet och kärleken

Johanna Mo har liksom Mons Kallentoft valt att gestalta en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demonerna. Fast där Kallentofts Malin Forss är full av spritsug och bekräftelsehunger så ser Helena Morbackes mörker annorlunda ut. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. Att den nytillsatta utredningsgruppen dessutom består av de i deckare så vanliga klyschkaraktärerna, dvs en karriärkåt ungtupp, en slipad, tuff, intelligent tjej, den gamla, trötta gubben samt hygglosnuten, hade kunnat få historien att sjunka som Titanic. Men inte. Här serveras jag en spännande kriminalroman med karaktärer som har djup och en intrig som är svår att släppa vare sig boken ligger vidöppen inför mina ögon eller vilar på nattygsbordet. Ingenting är svart eller vitt, utan berättelsen bär gråtoner och omsorg. Jag tycker mycket om hur texten snöar in på detaljer såsom porer stora som pepparkorn för att sedan svepa förbi rum på rum i ett hus med ett konstaterande att de var fem stycken på rad. Det är vansinnigt välskrivet, drivet och nervigt. Här drar jag också paralleller till Kallentofts iakttagande, svepande berättarteknik. Lite flugan-på-väggen-berättande.

Längtar nu efter fortsättning för detta är första delen i en ny kriminalserie. Lägger ifrån mig Döden tänkte jag mig så och känner att detta är bara början på något. Jag har fått nosa men inte gräva.

Similar Posts:

• Om Gud och utsatthet
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Girighet och galenskap
• Terror på tomgång
• Bubbel, adoptioner och svåra situationer

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld

Modernista väljer att lansera Precis så illa är det som en fristående uppföljare till debuten Får i mig mer liv än jag är van vid och av de två orden är det snarare fristående som utmärker. För det är egentligen bara temat om synen på sig själv som misslyckad som går igen. Där debuten, som det står skrivet på baksidan, är en syrlig nutidssaga är uppföljaren mer som en syrlig generationsroman.

Här är det inte ett utomkroppsligt berättarjag som på avstånd bara betraktar, utan här är huvudpersonen, Rakel, i högsta grad en verklig person som själv påverkar händelserna. Även i formen skiljer sig boken där de ibland väldigt korta men välskrivna scenerna, som ofta bara tar upp några rader per sida från debuten, utbytta mot en mer traditionell berättarteknik. Istället för ögonblicksbetraktelser består uppföljaren av kapitel med en början och ett slut. Och, eftersom det rör sig om levande personer, en dialog. Mitt i all nutid finns även en dåtid som hela tiden gör sig påmind, inte minst i ett antal drömscener som ganska väl vävs in i handlingen.

Handlingen som sådan är egentligen helt ointressant. Rakel är inflyttad från Öland, har en examen från kulturvetarlinjen men jobbar på ett kafé och har efter mycket kringflyttande fått ett eget hyreskontrakt i Bagarmossen. Nu ska hon dessutom fylla trettio. Det har hon ångest över och räknar ner timmarna till 18:30 den dagen då hennes födelsedagsfest börjar. Men om handlingen består av ett ointressant lyxproblem så gäller det knappast för Rakel som karaktär. Hon ser sig själv som i första hand otursföljd och i andra hand som misslyckad. Vidare har hon en hel del issues, tappar lätt humöret och sätter sig ofrivilligt men högst medvetet i en hel del jobbiga situationer. För den läsare som inser att Seinfeld är mer socialrealism än sitcom framstår hon trots allt som en ganska vanlig tjej i 2000-talets Stockholm. Lite som en ABC-förortens girl next door.

Att läsa denna typ av samtidsroman, med lite relationer, lite festande och lite allmänt livsfilosoferande men där huvudpersonen inte är den typiska blaséartade och vacker-på-ytan-men-tom-inombords-schablonen är uppfriskande. Här ligger också styrkan i Mos författande: att hon kan ge ett samtidsavtryck som ligger verkligheten för ett större flertal nära och samtidigt göra det med värme – utan att för den skull avvika från en bitterljuv komik inför sina allt annat än perfekta karaktärer. Det gör hon oavsett om det är som sagoberättare eller som generationsromanförfattare. Därför ser jag också fram emot att se vilken form hon väljer att spegla sin samtid i inför kommande romaner.

Similar Posts:

• Om Gud och utsatthet
• Världens bästa mamma (nykter)
• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Att lämna tjugo-någonting
• Svärta och smärta