Med Kärlekens ÅÄÖ avhandlar Stenmark över omkring 200 illustrationer på temat kärlek och sex. Tyvärr upplever jag att det är något som saknas. Den vanliga igenkänningen eller absurda humorn uteblir, till förmån för en allmänt hö-hö-ig känsla som får mig att associera till slarvigt tecknade födelsedagskort längst ned i kortstället på In & Finn. Ni vet: ”Man blir inte yngre, men somliga fyller 40 för åttonde gången i år!”

Som när en bild på en man som tycks vara på väg att kyssa marken, försetts med några små suggestiva fartstreck över rumpan, som antyder en gungande rörelse, och bilden parats med texten ”Han inte bara kysste marken där hon gått”. Jag ser för mig hur bilden berättas av en finnig tonårspojke som flinar förväntansfullt när skrattet uteblir: ”Fattar du? Fattar du? Alltså inte bara kysser, han juckar också! På marken! För att hon gick där! Kul va?!”

Inom feministisk teori talar man ofta om male gaze. Och kanske är det Stenmarks male gaze som jag blir så trött på. På att jag tappar räkningen på hur många pinuppiga kvinnokroppar och bara kvinnobröst som paraderar förbi, men också på att skämten så ofta bygger på på stereotypa uppfattningar om hur män ser på kvinnor. ”Redan den iver med vilken han föste sin dotter mot bilen, borde ha fått mig att ana oråd.” Håhå! Fadern vet att hans dotter är ett dåligt parti, och nu ska den intet ont anande ynglingen få henne om halsen! Så dråpligt! En bild med en mans bakhuvud i förgrunden, och i hans blickfång en storbystad kvinna. ”– Jag tittar inte så mycket på TV. – Vad tittar du mycket på då?” Fattar du? Fattar du? Han tittar på hennes bröst! Istället för TV! Roligt va?!

En bild på en man som slår sönder ett kök, med en kvinna i förgrunden. ”Enligt henne var jag inte mig själv. Som om havet inte var havet när det stormar.” För våld i nära relationer är ju festligt, det märks på att det är ett återkommande tema. Det är faktiskt roligt när par slåss med glasflaskor. Ett annat återkommande tema är voyeurism. En man vill ”grunda med grannen”, dvs se på när hon klär av sig innan han har sex med sin partner. Någon annan gömmer sig i buskar för att titta på tjejer som badar. En tredje är en ensam man med kikare: ”Det var ju hon själv som gjorde sig till objekt genom att inte vilja träffa mig personligen”. En bild är en nyckelhålsvy över vad jag skulle gissa är lesbisk gladporr, med texten: ”Mina systrar om jag haft några.” En annan ett barn som tittar genom en dörrspringa: ”Sovrumsdörren ‘glömd’ på glänt var den enda sexualundervisning jag fick. Temat återkommer så många gånger att det gör mig obekväm. Eller ja, mer obekväm än jag redan var till följd av incestskämten.

Visst finns det bilder som jag tycker bättre om, som är fyndiga eller tänkvärda eller elegant sorgsna. En bukett på en kajkant, med texten: ”Maja hade inte dränkt sig, hon hade mönstrat på en polsk lasttrader när hennes man slocknat på bröllopsnatten.” Och bilden av ett par hånskrattande unga kvinnor i matchande outfits, med texten: ”Jag blev nervös och tappade brevet och dom skrattade så där som dom inte får skratta” väcker faktiskt lite av den där typiskt stenmarkska igenkänningsångesten.

Men för det mesta uteblir igenkänningen, och skämten faller platt. Boken är kanske roligare om man är voyeur.

Similar Posts:

• Känslan man får
• Lagom mycket existentiell ångest
• Fel format för Stenmark
• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Fan så roligt

Under läsningen sorterar jag mentalt bilderna i tre kategorier. Den allra första bilden visar en blomkruka med en vissen kvist, och texten: ”Födseln var ett antiklimax”. Den är representativ för de rent depressiva bilderna. Ofta starka och på något besynnerligt sätt vackra, men inte särskilt underhållande. En annan pärla är en ensam och uppgiven figur där det ser ut som att någon slags moln av förtvivlan stiger upp från dess rygg, med texten: ”Jag läste att alla ens drömmar kunde besannas. Så jag har givetvis inte sovit sedan dess.”

En andra kategori är de nästintill tramsiga: en bild på en T-shirt med ordet ”stämning”, och textraden: ”Jag hade tryckt stämning på en tröja. Ibland kunde man inte vara tydlig nog.” Eller en diffus, sorgsen figur som stirrar ut från sidan med kommentaren: ”Jag reste alltid lätt packad i händelse av medresenärer.”

En del av bilderna drar istället mer åt det filosofiska, existensiella och religiösa – som en ytlig skiss av en korsfäst figur med törnekrona, och texten: ”Det var ju själva fan att det inte var själva fan utan Gud som tycktes hata mig obehindrat”.

De här kategorierna har alla sina styrkor, och kompletterar varandra fint, men kanske hade samlingen vunnit på att ha något färre av de rent depressiva bilderna. Att göra humor av depression är inte enkelt, risken finns att slå över i ren självömkan eller att svärtan tar över och suddar ut det absurda eller humoristiska. En av mina stora favoriter Nina Hemmingsson är expert på att hålla sig just på rätt sida av den linjen. När Johansson är som bäst kan [li`te les`sen] faktiskt konkurrera väl med Hemmingssons enrutingar, men när jag läser en hel samling av bilderna på det här sättet så håller det inte alltid hela vägen. Johansson är i gott sällskap där – jag har samma problem när jag läser Jan Stenmark: en och en är bilderna ofta geniala, men tillsammans tenderar de att bli…. lite väl deprimerande. Den enhetliga teckningsstilen med bara tre färger blir också lite enahanda efter ett hundratal sidor. Kanske bör [li`te les`sen] helt enkelt inte sträckläsas.

En annan brist som det må vara lite småaktigt att störa sig på, men som faktiskt stör min läsning, är valet av typsnitt. Jag är helt med på vilken känsla Johansson vill förmedla, och till en början tycker jag om det courier-artade typsnittet, men efter ett par sidor märker jag att jag ibland har svårt att läsa texten, trots ganska skaplig synskärpa och nya glasögon. Det beror på att vissa bokstäver är lite svaga i konturerna, som det blir på en skrivmaskin om man slinter på tangenten, eller träffar en punkt på färgbandet som är lite sliten. Det ger en ganska charmig effekt, tills jag upptäcker att ”g” och ”k” är de enda bokstäver som är svaga, och de är svaga på exakt samma sätt varje gång. Det förstör illusionen för mig; det känns massproducerat istället för mysigt retro.

[li`te les`sen] är full av fyndiga one-liners, av en mörk humor som är skarp och som jag uppskattar ännu mer för att den känns ärlig och uppriktig. Jag associerar ofta under läsningen till en vän, som på samma lakoniska och nattsvart humoristiska sätt brukar kommunicera kring sin psykiska ohälsa. Och kanske fabulerar jag bara, men jag undrar om något av bokens syfte uttrycks i smyg som ett meta-budskap i en av bilderna, där ett av de ständigt återkommande skeletten/vålnaderna famlar i ett stort mörker, med texten ”Mörk humor kan vara en gateway-drug till tyngre samtal.” Jag kan se hur den här boken skulle kunna bli en julklapp från en introvert och nedstämd vän eller familjemedlem till en annan – ett underförstått ”vi kan prata om det här om du vill. Och kanske kan vi skratta åt eländet också.”

Similar Posts:

• Rått och blandat
• Recensionen, ditt as
• Fan så roligt
• Med ett mer ansträngt leende
• Känslan man får

Någon hatar oss igen är inte en epostroman, utan den bygger på en Facebook-Messenger-chat. Det är första gången jag läst en Facebook-chat i bokform, och tyvärr hoppas jag precis som den dryga recensenten på Tidholms bokomslag att det här inte blir någon trend som håller i sig. Att läsa en lång, intern och ostrukturerad dialog är helt enkelt lite för rörigt för mig.

Det bär mig emot att kritisera Någon hatar oss igen. Författarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren är svenskfinska skådespelare som sedan 2005 varit aktiva med den feministiska och normkritiska duon Blaue Frau. Jag älskar feminism och normkritik. Och jag älskar titeln Någon hatar oss igen. För så är det ju att vara feminist eller queer eller antirasist eller kvinna. Alltid är det någon som hatar en, oftast på internet. Jag ville så gärna gilla den här boken, men lyckades inte.

Av Någon hatar oss igen att döma så lever och arbetar Ahlfors och Wingren tätt inpå varandra. Chatten är full av deras vardagsproblem: barn som får kräksjuka eller måste till akuten. Konflikter med medarbetare. Gränslösa män som tränger sig på och inte fattar hinten. Den har också täta inslag av existensiell ångest, och man ser mycket av den typen av stöd och systerskap som jag tycker att världen behöver mer av. Som när de inte båda har råd att ta ut lön ur sitt företag, och Wingren insisterar på att Ahlfors ska ta ut sin lön, eftersom hon har en mer ansträngd ekonomi. Det finns en så enkel och oförfalskad kärlek i när Ahlfors konstaterar: ”Jag tycker vi jobbar lika mycket men jag har en backup. Och då är det ju helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massa med pengar. We are in this together.”

Jag kan se, ändå, att det finns en poäng i Facebook-chatten som medium [kan man säga så? Det är ju boken som är medium] just för att det ger den där oredigerade, mänskliga ärligheten. Som när Ahlfors skriver att hon måste gå tidigare från jobbet eftersom hon ska till sin terapi, och Wingren skriver en mindre uppsats över åtta meddelanden där hon diplomatiskt försöker balansera sin irritation med sin omtanke, och avslutar med:

Och blir bara irriterad för att jag kollat med dej och sedan kollat med alla och skött hela den där tidtabells uppdateringen [sic!] o så skriver du som om vi aldrig talat om det, som om jag på något vis bestämt tidtabellerna och pushat dej att skippa terapin, det är min reaktion alltså, men för mej är allt ok, bara du kollar med de andra, så att alla vet vad som gäller. Jag kan stanna längre flera kvällar, jag tar bara dit tyra. OCH JAG STÖDER TERAPI OCH TYCKER DET ÄR VIKTIGT.

Ett annat inslag som jag verkligen tycker om är de återkommande frågorna i förbifarten, när någon av författarna skriver till varandra: förresten, är du arg på mig? Har vi någonting otalt? De här små meddelandena återkommer gång på gång, och en hel sida är vigd bara åt dussintals med sådana små miniförsäkringar: allt är väl okay mellan oss? Är det något vi behöver prata om? Små frågor som jag läser som små uttryck för kärlek: Du betyder så mycket för mig. Det är så viktigt för mig att vi är sams. För det är vi väl?

Illustratören Johan Isaksson har gjort ett genomgående lysande jobb med att klippa ihop collage i en stil som påminner mig om en musikvideo av Franz Ferdinand, men samtidigt om Jan Stenmarks dystra teckningar. Inslagen ur 50- och 60-talstidningar är återkommande och charmiga, men ofta är de skruvade på ett sätt som blir skrämmande eller eller surrealistiskt. Som när ett kvinnohuvud ligger och flyter löst i ett glas, eller när ett huvud tillhörande Jussi Halla-aho – ordförande för det politiska partiet Sannfinländarna – klistras ihop med kroppen till en vägglus. Bitvis är illustrationerna närmast geniala, som när författarna för en lång diskussion om kukar, och det sker mot bakgrund av ett sobert, klippigt skärgårdslandskap, där det tar ett ögonblick att inse att de besynnerliga knotiga träden som står här och där är just enormt uppförstorade, erigerade kukar.

Så det finns verkligen behållningar i Någon hatar oss igen. Ju mer jag skriver på den här recensionen, ju fler exempel jag tar upp, desto tydligare blir det för mig att det verkligen finns många inslag som är fina, tänkvärda eller roliga. Det absurda blandas med det vardagliga, och jag får en känsla av att jag ser vart författarna ville komma. Kanske räcker det bara inte hela vägen fram. Kanske borde de ha dödat mycket fler darlings och kortat ned boken rejält. För trots de ganska många pärlorna, så håller det helt inte hela vägen genom 200 sidor.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Att mista sin bästa vän
• Noveller om folk som känner varandra
• Lyhört relationsdrama
• Livets vägar

Några specifika motiv återkommer ofrånkomligen i de flestas bilder därför att de är så spektakulära att man inte kan gå förbi dem utan att ta en bild. Men trots att samma motiv återkommer på flera bilder så är bilderna ändå helt olika. Vi fastnar för olika saker i motivet och använder våra olika manér för att berätta om det. Det är en nyttig övning eftersom man inser att det faktiskt fortfarande finns oberättade historier, att vi alla har något att berätta.

Petter Alexis Askergren har tidigare i 16 rader berättat om hur han får inspiration till sina texter. Allt handlar om att finna sin egen röst, men idéerna måsta alltid hämtas någonstans ifrån. För att öva kan man utgå ifrån en redan befintligt berättelse och skriva om den på sitt eget sätt. I Remix tar han det hela ett steg vidare och för att visa prov på tekniken ber han diverse skribenter att tolka några av hans raptexter.

Inti Chavez Perez får i uppgift att skriva en text utifrån ”Fredrik Snortare och Cecilia Synd”. Det blir extra intressant eftersom Petters text från början måste vara en tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Det blir en spännande rundgång av personliga tolkningar och olika manér att berätta en historia.

Några bildtolkningar av texterna finns också i boken, bland annat av Jan Stenmark. I slutet av boken finns tre texter där ungdomar tolkat en av Petters låtar, efter en inbjudan i sociala medier. Ett roligt grepp som ytterligare gör detta till en inspirationsbok väl värd att använda i skolan.

Den här boken ger inspiration att själv sätta igång med dylika skrivövningar. Men de olika texterna i boken blir tyvärr aldrig riktigt mer än just övningar. Det märks att de har blivit tilldelade texterna och att skrivandet är en tilldelad uppgift och inte något som springer ur egna idéer. Men det får man kanske leva med, bokens syfte är inte att skapa stor litteratur, utan att visa hur litteratur kan användas:

Musiken blev min språngbräda in i i läsningens och skrivandet värld. Och det är just det korståget jag är ute på i skolorna. Jag vill visa att litteraturen kan öppna nya världar och inspirera, och att man inte ska vara rädd för den.

Ett mycket lovvärt syfte, och jag tror på metoden!

Similar Posts:

• Peppande förstabok, splittrad textanalys
• Tjuvtitt
• Plats i hjärtat för Håkan
• Bibel för mental istid version 2
• Skrivandets hålrum

I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst på perspektiven för att därigenom låta samhällskritiken effektfullt sippra igenom i stället för att exempelvis låta slagorden ljuda. Och det gärna med ett ironiskt peppande språk, att sitta och vänta på att eventuellt bli inringd av en bemanningsfirma (och i så fall springa det snabbaste man kan till jobbet) eller att ensam lyfta gamlingar inom äldrevården blir ett bra sätt att träna. Eller positivt peptalk för organiserade abortmotståndare att byta ut parollen Ja till livet till Nej till döden och i stället börja protestera mot satsningar på dödsbringande militära projekt eller det destruktiva klassamhällets dödliga konsekvenser.

Ofta biter den satiriska, skrattframkallande humorn och mörkret där bakom på samma gång. Även om skrattet inte fastnar i halsen så triggas samtidigt samhällskritiska tankar i bakhuvudet. Mellan seriestripparna finns enrutingar med figurer som utbrister saker som:

”Tänk att det gått att räkna ut att vårt solsystem är 4,6 miljarder år”, varpå en annan svarar:

”Ja, vissa åldras fan inte med värdighet”.

Eller en björnkanin vid ett bord som utropar: ”Hovmästarn! Det är kött i mitt kött!!!”.

Det är bredden, kombinationen av längre serier, korta ordvitsbyggda bilder och detaljrika färgexplosioner till uppslag som lyfter boken. Upplägget hade antagligen blivit en aning tungt om uttrycket hade varit mer ensidigt.

Det är i likhet med Jan Stenmark eller ovan nämnda Hemmingsson lätt att få favoriter att återkomma till, men i Sara Granérs fall kan det lika gärna handla om en färgglad bild av ett vardagsrum och ett litet fyrfota djur med tofsmössa och fiskhuvud som säger: ”Kom ihåg att i ditt hem är det jag som bestämmer” eller mer politiskt direkta sidor. En starkt genomgående tematik finns därmed inte men återkommande är serier om rovdriften på naturen, arbetsmarknadens och det kapitalistiska systemets absurdism. Det är få som tacklar sådana tunga ämnen på ett så roligt, finurligt och samtidigt allvarsamt och samhälleligt tankeväckande sätt som Sara Granér.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• Rått och blandat
• Satir och genialitet i serieformat
• Recensionen, ditt as
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

 
Hon lägger också in egna bilder i skildringen. Jag blir förtjust i den ”magnetiska” hand som kommer in i en bildtriptyk från olika håll och som på ett magiskt sätt drar till sig blommor i en vas.
 
Det här är en verklig artist book. En bok som inte flörtar med läsaren. Man måste ge sig tid att tänka över innehållet. Skapa sina egna kopplingar till bilderna. Dessutom med en intresseväckande form. Till exempel, bokmärken med bildtexternas svenska och japanska översättning. Att ingen tänkt på det tidigare! Översättningen smutsar inte ner bildsidan men den ligger inte heller irriterande svårhittad.

Similar Posts:

• Om att veta när man skall dö
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Platsen omformar dig
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Humla- och Fumladikter bjuder på rolig läsning, på ett träffsäkert sätt och dikterna är lika tänkvärda som roliga. Odd Takget tar in humorn i poesin men jag har lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det. Jag är en van lyrikläsare och Odd Takget liknar ingen av de poeter jag brukar läsa. Jag skulle däremot inte bli förvånad om jag snart ser hans syrliga dikter i ett seriealbum eller liknande. Många av Odd Takgets dikter har samma tonfall som Jan Stenmarks serierutor. I många fall enkelt konstaterande, finurliga och iakttagande. Den här dikten skulle jag kunna se producerad på små kort att ge bort tillsammans med blomman eller vinflaskan när man är bjuden på middag.

Tack för senast
tack själv
å tack för det
tack tack

Andra dikter påminner om en av de bästa estradpoeterna jag känner till, Nora Gomringer. En dikt om samtal och att lyckas eller kanske inte lyckas uttrycka vad man menar har exakt samma energi som hennes dikter. Att läsa den är som att lyssna på ett samtal mellan politiker från olika läger. Det är också den enda långa dikten i samlingen, jag citerar bara en del av den.

då vet jag hur du menar.
eller nej, jag kanske inte gör det
och du kanske inte heller vet för den delen.
du kanske bara säger ett och menar annat,
eller jag kanske bara menar annat och säger ett
eller så säger vi ett eller olika/eller menar ett
eller annat.
vad säger du nu? att du inte vet hur jag menar?
men om du inte vet det, hur ska jag veta det?
vad menar jag med det där? nej men alltså

Ibland blir den syrliga kritiken mot samhället och vårt samhällsklimat tydligare som i den här dikten:

folk klagar på statlig censur
men med tanke på dumheterna politiker yttrar
låter det i mina öron som ett bra förslag

Ge bort hela den här diktsamlingen nästa gång ni är bortbjudna till någon på middag. Det roar garanterat mer och väcker garanterat fler tankar än blomsterbuketten ni tänkte ta med. Och snälla Urtext, tryck upp de här dikterna på små kylskåpsmagneter i sällskap av lustiga illustrationer – då har de funnit sitt rätta element.

Similar Posts:

• Poetry slam på papper
• Den fängslades erfarenheter
• Fina men riktningslösa observationer
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Halleluja liksom

Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och förmår bara elakheter och missplacerade klyschor. Varannan poäng går ut på att en figur är helt orimligt taskig mot en annan. Är du handikappad, barn eller tillhör du överhuvudtaget en mer maktlös grupp? Var då glad att du inte lever i det här albumet. "Jag vill på inget sätt förstöra upplevelsen för dig men du är faktiskt cp", får den rullstolsburne vid den vackra havsutsikten höra. Som hos Nina Hemmingsson blir slagfärdiga brutala nedrigheter en drift med sociala maktförhållanden.

Överhuvudtaget anknyter Granér starkt till flera serieskapare från samma förlag. Figuren som förfasar sig över att vattnet inte kokar – oavsett om plattan är påslagen eller inte – uttrycker samma desperata livsmisströstan som Gunnar Lundkvists karaktärer. Att måsar skulle brytas i gruvor på Svalbard påminner om Max Anderssons märkliga fantasiförmåga att möblera om i verkligheten. Figurernas björnlika framtoning är gravt Pirinen. Och jämför dessa repliker

– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.

med Jan Stenmarks

– En dag ska vi alla dö.
– Alla andra dagar ska vi inte det.

Men det ska sägas att det rör sig om förvaltande och utvecklande av genren snarare än platt imitation. Granér är Granér, bara nivån av råhet avgör den saken direkt.

Problemet blir emellertid detsamma som med Hemmingssons och Stenmarks utgåvor. Det är underbart – men albumformen passar inte. Den här typen av situationsserier, där en ögonblicksscen fångats i en ruta med max tre repliker, kommer inte till sin rätt under en genomläsning från pärm till pärm. Det går för fort, blir till löpandebandkomik där den katalogartade effekten tar udden av den enskilda teckningens värde. Jag äger flera Stenmarkalbum men har inte läst dem på flera år av just den anledningen. Hemmingsson fungerar något bättre eftersom hon får med några mer episka inslag.

Nej, den så kallade enrutingen gör sig bäst på andra håll. I dagspress och på väggar ska den drabba och överraska. Vad gäller Det är bara lite AIDS ska jag hämta kniven och skära ut höjdpunkterna som bokmärken eller skåpluckedekor.

Similar Posts:

• Da capo
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Recensionen, ditt as
• Dystopisk släktsaga
• Satir och genialitet i serieformat

Det handlar, som så ofta, om en skildring av vardagen. Kågström tar vara på det speciella med att bo i en småstad i Norrland, samtidigt som hon med hjälp av både ett skarpt öga och en snabb penna lyckas fånga det allmängiltigt vardagliga. Formatet är helsidesteckningar, tecknade i blyerts, med ytterst sparsamma inslag av färg i form av pastell, och under teckningarna har Kågström skrivit en träffsäker och humoristisk kommentar.

Det är inte direkt något innovativt format som presenteras, och det är därför inte konstigt att Kågström har jämförts med tecknare som Jan Stenmark och Jan Berglin. I viss mån är dessa jämförelser befogade – alla tre har formatet och vardagssituationerna som gemensam faktor. Men alla tre författare skiljer sig också markant från varandra. Där Jan Stenmarks humor är skruvad och innehåller absurda inslag som i många fall kan locka till gapskratt, arbetar Kågström mycket mer med en subtil igenkänningsfaktor. Och där Berglin har en forcerat intellektuell ton, och snarare verkar betrakta ett fenomen utifrån för att sedan mer eller mindre göra narr av det, har Kågström en mycket mer realistisk och mogen prägel på både sitt iakttagande och sin humor. Vissa av hennes teckningar skulle lika gärna ha kunnat vara foton som hon skrivit en underhållande text under. Hon gör sig inte heller rolig över människorna hon beskriver i boken, utan snarare situationerna som de (läs: vi) försätter sig i.

En av de bästa teckningarna i boken föreställer några personer med plågsamt nedslagna miner, med ett berg och några granar i bakgrunden. Texten under lyder "www.visomborkvar.nu". Ta bort granarna och berget, sätt dit Kärnan och en utsikt över Helsingör och du prickar rätt in i hjärtat på en hel del personer i min hemstad Helsingborg.

Det är häri som man finner en av Kågströms bästa sidor som tecknare – hennes förmåga att se människorna bakom den roliga ögonblicksbilden. Måhända att hon aldrig blir lika populär som den überkommersielle Berglin, eller tokrolig som Stenmark, men Kågström har någonting alldeles eget och väldigt jordnära i sin tecknarstil som gör att även hon kommer att hitta en trogen publik.

Similar Posts:

• Oinspirerande vardagshumor
• Fan så roligt
• Att sova i manglade lakan
• Känslan man får
• Sådan är vardagen

Signifikant för Stenmark är det kolsvarta i humorn. Ofta sätter jag skrattet i halsen och när jag bläddrade igenom en stor del av Storpack i ett svep precis innan jag satte mig och skrev brände nästan tårarna i ögonen. Det blir för mycket svart på en gång. Lite i taget är att rekommendera; en dos morgon och kväll. Sväljes hela.

Storpack består av materialet från Jan Stenmarks första, sedan länge slutsålda, böcker Detta har hänt och Det började med fåglar samt 60 hitintills opublicerade bilder. Bilderna följer samma princip som albumen Känslan man har och Kunde jag älska skulle jag älska det här: en bild i retrostil och en text under bilden.

I det senaste albumet Örat mot väggen har Stenmark i mitt tycke blivit mer svart än rolig, och samma gäller de inpass han har gjort i SVTs Kobra. Men Storpack har dock kvar just den blandningen av ångest och humor som är Stenmarks styrka och storhet, och för oss som förtjusas och förundras över dessa bilder är ju albumet ett måste. Som sagt: i utspridda doser.

Similar Posts:

• Känslan man får
• Fel format för Stenmark
• Med ett mer ansträngt leende
• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• Lite ledset och mycket träffsäkert