Jans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal var den svenska socialdemokratins starkast lysande stjärnor under förra seklet. De var inte bara ivriga folkhemsbyggare, utan gjorde även glänsande karriärer internationellt, bland annat inom FN och Unesco. Gunnar tilldelades vidare Nobelpriset i ekonomi 1974 och 1982 belönades Alva för sitt nedrustningsarbete med utmärkelsen Nobels fredspris.

Sonens offentliga avrättning av föräldrarna skakade om hela svenska folket och raserade utan pardon deras dittills orubbligt goda rykte. Boken cementerade bilden av dem som iskalla, förljugna och makthungriga. Fallet blev skyhögt och de hämtade sig aldrig. Alva avled 1986 och Gunnar ett år senare. Att Jans båda systrar Sissela Bok och Kaj Fölster ger en helt annan bild av modern i sina självbiografiska böcker Alva: ett kvinnoliv respektive De tre löven:en myrdalsk efterskrift tycks inte gjort nämnvärd skillnad i det allmänna medvetandet.

Eftersom paret Myrdal hade för vana att kopiera avsända brev med karbonpapper är det inte bara Jans brev som bevarats, utan också Alvas och Gunnars svarsbrev. Det var Alva Myrdals uttryckliga önskan att Jans version inte skulle förbli oemotsagd. Utgivningen är ett samarbete mellan Kaj Fölster och Jans son Janken Myrdal, vilka också har skrivit ett för- respektive efterord.

Breven är sannerligen dynamit! De sträcker sig från 1929 och ända in på 1960-talet och förmedlar en allt annat än smickrande bild av Jan. Han ger ett omoget, egocentriskt, överspänt, aggressivt och bortskämt intryck, säger sig hata allt och alla och har fäbless för auktoritära diktaturer. Stalin, Nietzsche, senare även Mao är Jans ledstjärnor. Redan i 17-årsåldern slutar han skolan och flyttar hemifrån.

Jan har siktet inställt på att bli en betydande författare och vägrar ta ett brödjobb, eftersom han anser detta skadligt för hans kreativitet. Han ser konspirationer lite varstans och är förvissad om att han motarbetas av mäktiga krafter. Jans behov av pengar är ett återkommande tema i breven. Föräldrarna bistår sonen med pengar långt in på 1960-talet, även efter det att han gift sig. Alva stöttar också tålmodigt hans skrivövningar i engagerade brev poststämplade i New York, Paris, Genève, New Delhi respektive Stockholm.

Man häpnar över de oändliga listorna med arbetsuppgifter som Jan i en gnällig ton kräver få utförda och begriper inte varför Alva inte satte ned foten, i stället för att slå knut på sig själv för att uppfylla sonens befallningar. När han är i 35-årsåldern fordrar han bland annat att föräldrarna ska köpa ett stort hus åt honom och hans partner Gun Kessle. Han ventilerar sitt missnöje och befaller ändringar när allt inte blir exakt som han tänkt sig. Det ska vara sjötomt, inbyggda bokhyllor, en egen fristående ateljé till Gun och jag vet inte allt. Och Alva biter ihop och levererar.

Man blir heller inte imponerad över Jans egen insats som förälder. Janken föddes 1949 och redan två år senare övergav Jan honom och hans mamma för en ny kärlek. Något underhåll såg de inte röken av, trots att Alva i vanlig ordning ryckte ut och skickade extra öronmärkta pengar, vilka Jan stoppade i egen ficka.

Släkt och familj användes som råmaterial alltifrån hans första roman Pubertet från 1954. Med tiden skulle han erkänna att han tog sig friheter och att bland annat porträtten i Rapport från en kinesisk by inte var helt sanningsenliga. Bosse Lindquist skriver att Jan hatade sin mamma just för att hon hjälpt honom så mycket. ”Genom att bryta och hata gör man sig skuldfri”. Janken hävdar att han i medelåldern skapade en barndom där han kunde komma åt Alva.

Jag tänker mig att den gedigna inledningen, som upptar första halvan av boken (hela 159 sidor), i synnerhet är användbar för yngre generationers läsare, som inte är så bekanta med paret Myrdal. Men texten är – i mitt tycke – väl kompakt och rymmer alltför få andningspauser. Först blir jag lite besviken över att bara få insprängda brevsnuttar till livs. Efter halva boken är det dags att ta del av breven i sin helhet, men då irriteras jag istället av Jans tröttsamma jargong. Som tur är finns Alvas brev där också. Kanske hade det varit bättre om man placerat brevsamlingen först, så läsaren fått ta del av dem utan att styras av Bosse Lindquists kommentarer.

Alvas upprättelse kommer lite väl sent kan man tycka. Flertalet av dem som reagerade på Jans bok är döda och många yngre har nog inte den blekaste aning om vem Alva Myrdal var. Varför väntade man så länge med att ge ut breven? Jan Myrdal gick bort 2020, 93 år gammal. Jag kan inte låta bli att tycka att han hade mått bra av en knäpp på näsan.

Kan inte låta bli att undra ifall sista ordet nu är sagt eller om fortsättning följer.

Similar Posts:

• Kvinnans plats nu och då
• En ny giv?
• I vått och torrt
• Är det synd om kulturbarnen?
• En nationalsocialists minnesfragment

Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Visserligen befolkar de döda den 83-åriga Agnetas medvetande i lika hög grad som de levande, varför hon också låter bli att radera deras namn i mobilen. Men att ge sig på att summera ett halvt sekel av ett liv är ett vanskligt projekt, minst sagt. ”Minnen är opålitliga och förändras medan man lever ”(så sant!). Agneta distanserar sig ytterligare med orden: ”hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Författarjaget är oerhört självkritisk, går formligen fram med storsläggan mot sitt yngre jag. Dock inte utan ett välbehövligt stänk av självironi.

Agneta kan blicka tillbaka på en gedigen karriär i litteraturens tjänst, som recensent och kulturdebattör, kulturredaktör på Aftonbladet (inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga), ordförande i Svenska Pen-klubben, ledamot i Samfundet De Nio, professor i regi vid Dramatiska Institutet, översättare för Bibelkommissionen med mera.

Alla yttre framgångar till trots förmedlar Agneta en bild av en obeslutsam kvinna med låg självkänsla. Även om hon utåt sett är nog så styv i korken. Hon tonar ned intrycket av den framgångsrika författaren som frotterar sig med kultureliten. Istället låter Agneta läsaren ackompanjera henne när hon tar en öl med vännen och författaren Birgitta Trotzig, pratar om livet eller krishanterar.

Karriären går som sagt spikrakt uppåt och det kommer an på Agneta att försörja männen i sitt liv. Först L (psykoanalytikern Lars Sjögren) och sedan den stora kärleken M (journalisten och författaren Maciej Zaremba). De sviker henne, är otrogna och får barn med andra kvinnor. Ett par veckor före sin bröllopsdag får Agneta vetskap om att M väntar barn med en yngre kvinna i Polen. Samtidigt längtar hon ihjäl sig efter fler barn, fast misslyckas med att bli gravid. Äktenskapet är tidvis stormigt och smärtsamt, men överlever trots allt. Deras komplicerade kärlek är också inspirationskällan till den förträffliga lilla romanen En vinter i Stockholm (1997).

Agneta har ständigt släpat på känslan av att vara ”fel person på fel plats”, brottats med malande skuldkänslor och upplevt sig som misslyckad och kluven. Att vara kvinna med barn i en mansvärld har kostat på. Hon klandrar sig själv i rollen som mamma och relationen till dottern är också tidvis sårig. 1970-talets tidsanda, som dikterar frihet och frigjordhet, är ingalunda oväsentlig i sammanhanget. Agneta beskriver därtill målande dramatiken kring sina åldrande, skilda föräldrar och känner sig smärtsamt otillräcklig även här.

Vid första anblicken förefaller författaren brutalt öppenhjärtig. Men vid en närmare granskning är så gott som samtliga faktiska upplysningar relaterade till hennes subjektiva känslor. Så till syvende och sist är det framförallt sig själv som Agneta lämnar ut. Den enda som hon karaktärsmördar med besked är hennes styvmor, pappans andra fru pseudonymen Marga (förutom möjligen Jan Myrdal, som hastigast). Maken till snikenhet, självupptagenhet, gränslöshet och hänsynslöshet har väl sällan skådats. Marga går exempelvis på Nobelfesten eskorterad av en man som utger sig för att vara Agnetas far, allt medan denne tynar bort på hemmet. Fast sedan tar författaren delvis udden ur fördömandet genom att hävda att det är lika mycket sig själv som hon beskriver. Jag kan inte komma på något bättre uttryck för detta än: ”det är inte ens fel när två träter”.

Agneta är väluppfostrad och har svårt att säga nej, vilket gör att hon inte får någon tid över för sitt eget författarskap. Det är också en pengafråga. I slutändan tvingas Agneta konfrontera sig själv för att finna ut vad hon egentligen vill och hur hon vill leva. Här ligger också tyngdpunkten i romanen. När allt kommer omkring är det ändå skrivandet som betyder mest. Pleijel följer till punkt och pricka rådet hon en gång i tiden fick av sin gode vän författaren P.O. Enquist om att gå direkt på smärtpunkterna i sitt skrivande. Att ha mod att stirra livet i vitögat.

Pleijels språk är magiskt. Anslaget är fjäderlätt, prosan naturlig, elegant och musikalisk. Första gången jag fick erfara detta var i början på 1980-talet, då jag i skydd av biografmörkret kunde njuta av filmen Berget på månens baksida, där Agneta Pleijel stod för manuset. Jag har dessvärre aldrig lyckats se om den och kommer handen på hjärtat inte längre ihåg så mycket av handlingen. Men Gunilla Nyroos spelade den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) med bravur, så mycket minns jag. Jag antar att ämnet låg Pleijel varmt om hjärtat eftersom både hennes far och farfar var matematiker och ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien.

Året för hennes romandebut tillika publika genombrott med familjeromanen Vindspejare var 1987. I Sniglar och snö avslöjar Pleijel en hel del om dess bakgrund och tillblivelse, vilket gör är att jag blir riktigt sugen på att läsa om boken. Ett sommarprojekt så gott som något, kan man tycka.

Similar Posts:

• Besatt av vetenskapen
• Enkelt och förunderligt
• Att växa upp och bli sin egen
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Som även finns inom andra partier och rörelser, kanske inte så uttalad och extremistisk, men finns. För Ett spett i nacken har styrts politiskt, i betydelsen: Här, ta vad som helst och gör vad som helst utav det, för vilken sak som helst.

Ur kontext är detta en ganska enkel sak. Att sno mening från en död ordkonstnär, kanske den främsta karaktärsbeskrivaren i sin tid, drygt 100 år sedan, en sökare efter det mänskliga.

Gustaf Frödings diktning har inte bleknat av tiden, hans poesi är fortfarande viktig för eftervärlden. Som karaktärssökare – som berättare. Som lekte konstnärligt och radikalt med språk, i vers och form och leken fortsatte fram till 1911, när han dog – hans berättande har satt spår i svensk poesi. Ett underligt vackert bildspråk som möter en nyfiken konstnärsambition. Han skrev om samhällets borträknade, som togs för galna och ”udda”, hos dem fann Fröding inspiration – och visar ödmjukt en vilja att hitta människan – i galenskapen som förenar oss – ingen uträknad. Som ni är jag, vi som samma varelser!

Fröding avskydde det uppklädda och finförljugna. Inom religion, samhälle och makt — ett sken, skinn — yta.

Och hellre jag levde i röveri
än ansedd och cirklad och brackförnäm
bland småstadshålornas crème de la crème
Blott den som är vild är fri

En människokämpe helt enkelt. Och han blev ju själv förkastad av och i sin samtid, för vad? För att han alltid vågade utmana språk makt och sig själv. Frödings vilja: att forska i karaktärer och betrakta orättvisorna – tydliggöra dem, även de existentiella frågorna är ofta skrivna i karaktär. Med eller utan ironi. Hans främsta idol var Oscar Wilde. En obesvarad kärlek för övrigt. Inte så intressant? Okej.

Men kanske lider jag symtom av att ha slutat röka, nu nyss, eller uttryck för andra brister jag lider av. Men skumt är det, skumma saker ges ut ibland med skumma syften. En sjuklig vilja, tycks det, att göra konsten till den form som passar syftet.

För har vi blivit så ”dåligt orienterade” att vi glömmer vad som händer idag, i vår samtid, nu eller nyss? Att maniskt vantolka gamla skrifter i syfte att göra dem relevanta nu. Som gamla teologer. Vem och vad som helst – titta här en diktare! här är ett urval av diktarens dikter, som kan placeras lite si och lite så och sedan whoops — rakt in som relevans i arbetarrörelsen!

Men jag tror att det handlar om något helt annat. Att vi inte har glömt vår samtid, vi är inte desorienterade. Men arbetarrörelsen? Den har. Som den politiska makten har glömt bort samtiden, och förstår den inte. Konsten utnyttjas av politiska rörelsers egennytta. Som gärna använder det folk tycker om, men sätter inte konstverket i syfte och sammanhang.

Ja, ju mer jag tänker på Murbruk Förlags utgivning av min ungdomspoet, ju mer dåligt mår jag och tänker – var tog tanken vägen, är detta okej? – och vadå … nej, det är inte alls okej, det är stört och fruktansvärt elakt.

Problemet att blanda in Fröding i dagens politiska populism är just att han var en människas poet, i sin tid en kämpe. Inte för konstruktionen eller kollektivets sak, inte heller ideologisk. Men en kämpe för bland annat kvinnlig rösträtt och mot det reaktionära, mot främlingsfientlighet – bland annat, men ja – då, på den tiden, var han i ständig kamp mot makten, främst språkets maktanspråk och mot censuren.

Men nu då? och i vår samtid, för dig och mig – vad vill förlaget med diktantologin som dessutom är på gammalsvenska? Förmodligen ingenting. Ingenting i ambition mer än att neutralisera sin tidigare utgivning.

Från baksidestexten förklaras: ”I Ett spett i nacken finns några av hans vackraste, argaste och mest radikala dikter samlade.” Jaså, är det så? Säg är det så – verkligen, tycker ni? Varför finns inga dikter från Stänk och flikar, i alla fall dikten ”Morgondröm” som han åtalades för? Jag bara tänker om det är Frödings radikala dikter ni vill ge ut …

Tillbaka till diktantologin …

I ett kort och förvånansvärt uselt förord beskrivs utgivningens främsta syfte som ”… att presentera Fröding för en politiskt intresserad läsekrets.” Jaså, det vill förlaget, säg är det så? Är det verkligen syftet?

Problemet för mig är inte att jag slutat röka, för syftet är så illa genomtänkt att jag gladeligen kommer börja igen; utgivningen skapar en misstänksam fråga: Vadå ”… politiskt intresserad läsekrets”? Säg berätta för mig hur syftet inte stinker av inskränkt och politiskt styrd dumhet?

Ingen redaktör nämns vid namn, det är Murbruk Förlag som skrivit förord och gjort urvalet. ”Det är ett mycket subjektivt urval där vi helt enkelt tagit med de Frödingdikter som vi själva gillar.” Jaså, tänker jag. Vad kul. Men hur kan ett helt förlag göra ett subjektivt urval? Eller strunt samma, istället erkänn öppet … Vem har gjort urvalet? kom igen – jag känner politisk styrning när den närmar sig konsten – för urvalet är korkat, obegåvat och – faktiskt jäkligt störande. Gå själv in på hemsidan, se vem som startade förlaget.

Vidare: ”Murbruk Förlag är ett oberoende och icke-kommersiellt förlag som grundades 2006.” Vad säger detta oss egentligen?

För i samma andetag har förlaget bland annat gett ut Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga – valda texter (2007). Jag vill poängtera att förlaget förmodligen inte är partipolitiskt styrt, men att det känns som lite väl förvrängd arbetarrörelsenostalgi som styrt urvalet.

Så varför ge ut Fröding, i så fall? Vi har ju fattat politisk opportunism och upphöjd egoism. Och ja Myrdal, som kanske ytterligare bevisar det så störda – med sina stalinistiska svärmerier för diktaturer – ja en störd gubbjävel med mage att hylla länder som Iran och Kina – faktiskt – extremismen sluter sig från alla håll tydligen – till samma vidriga slutsats.

Jag kan inte acceptera ett förlag med en så patriarkalt styrd politisk agenda – som väljer vilka dikter av Fröding som platsar och kan nyansera deras övriga utgivning av åldrad och störd nostalgi för en utdöd rörelse. Levande rörelser finns. De rör på sig.

Utgivningen har ingenting med Frödings diktning att göra. Vilket går att utläsa i urvalet, dikter som säger emot deras syfte. För de har valt fel poet. En poet som ingen får förvanska till politisk. För politisk var Fröding, alla är politiskt intresserade – men börja först att definiera politik och människan. För i korrekt tolkning är vi alla politiskt engagerade. Som människor, när vi hjälper varandra. Inte som rörelse, som människor.

Myrdal och det gänget, den politiska nyadelns irrelevanta samhällsstyrning och … poeten Gustaf Fröding.

Ett spett i nacken är ju en uppenbar förvanskning av konstnärens ambition! Inte okej. Alls. Kanske dags att ta diskussionen om fria uttryck utan politisk styrning, bestämt och på stort allvar.

Om lögnen är mycket gammal
så är den sann, må ni tro
Om blott du lyder de dumma
skall frid i ditt hjärta bo!

Hav tack, hav tack, ni gubbar
den gången tala ni bra!
Nu haver jag lärt mig visdom
och vet vilken väg jag skall ta.

Ni ger mig modet åter
ni skänker mig tro och hopp.
Nu vet jag var sanning finnes
rakt mot er! det är nätt opp!

Långt bättre med Ibsen undra
än tro på en ljugen rätt,
långt bättre med Strindberg dundra
än tiga helt rätt och slätt.

Nu tror jag fast att det sanna,
det finns i de ungas lag.
Jag tror att jag där skall finna
tillbaka mitt eget jag.

Och nog av moderna idéer,
man kan sig skaffa ett rus
Men ruset, som ni vet går över
vid morgongryningens ljus.

Men ett som aldrig går över
är dumhetens kroniska rus
Från vilket ingen vaknar
vid morgongryningens ljus.

Similar Posts:

• Prosa utlagd på vers
• En frisk, skön galenskap
• Hägg i högform
• Karlfeldt – en kåt en
• Ingen kommer undan Baudelaire

Fast jag skulle nog tillägga: har vi något val? Finns det människor som helt låter bli att tänka på det förflutna? Är det möjligt att skilja ut, att alls hantera nuet och framtiden utan också en dåtid? Ett förflutet i vars ljus – eller kanske skugga – vi begriper och handskas med resten?

Berättar vi inte ständigt om oss själva, även om vi kanske gör det mer fragmentariskt och inte alltid så medvetet som i det självbiografiska skrivande Mazzarella i första hand talar om i Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv?

En sådan på gränsen till historiefilosofisk läsning inbjuder Mazzarella också till, även om man förstås kan läsa Att berätta sig själv mer åt handbokshållet. Nå, ”inspirationsbok”, när hon nu vågat sig på ”i-ordet”. Det är naturligtvis en diskussion hon för, i likhet med många andra författare av skrivarhandböcker, inspirationens vara eller inte vara – eller kanske snarare dess förhållande till skrivandet som hantverk.

Som författare och lärare på skrivarkurser möter Mazzarella både läsare och skrivaradepter och dessa möten får bidra både med goda exempel och som startpunkt för protester, som damen som på en bokhandelssignering – och verkar inte alla författare då och då stöta på sådana här Catherine de Bourghska karaktärer? – kommer fram och meddelar att ”Jag har haft ett så intressant liv att mina vänner brukar säga att jag skulle få vilket litterärt pris som helst om jag tog mig tid att skriva om det.”

För säkerhets skull nöjde jag mig med att le artigt men saken är naturligtvis den att allt skrivande har två sidor: visst måste man ha något att skriva om men man måste också veta hur. Den här boken handlar om båda sidorna för dels vill jag visa hur mycket det finns att skriva om – faktiskt mer än man kanske omedelbart tror – och dels vill jag ge synpunkter på hur.

Att berätta sig själv ger en och annan konkret skrivövning, men det är nu inte riktigt författarens egen kopp te. Den bästa skolan för skrivande är läsande, menar hon, och framför allt ger hon exempel, både ur sitt eget liv och skrivande och ur mängder av andra författares. Till stor del handlar det om medvetandegörande: Varför vill man berätta? Vad? För vem?

Intressant nog framträder två traditioner ur exemplen: en finlandssvensk, lite konservativ och välvillig (eller uddlös) memoartradition och en rikssvensk, betydligt mer konfrontativ sådan. Från Strindberg till (Anna Wahlgrens dotter) Felicia Feldt tycks hämnd vara en central drivkraft på den rikssvenska sidan. Också den som läser Att berätta sig själv i första hand som just läsare kan med andra ord få nya perspektiv genom Mazzarellas finlandssvenskt dubbla blick, på en gång innanför och utanför det (riks)svenska.

Exemplen kan komma såväl ur Tove Janssons Muminpappans memoarer som från Stephen King och Bodil Malmsten, Jan Myrdal och Siri Hustvedt. Dessutom ur en finlandsvensk litterär kanon som jag, bortsett från Jansson då kanske, är pinsamt dåligt orienterad i. Visst är det märkligt att det i det här fallet verkar betydligt närmare från Finland till Sverige än tvärtom?

Att berätta sig själv är ”en bok att vika hundöron i” står det i baksidestexten, och det får man nog göra om man snabbt vill hitta tillbaka till något särskilt, för någon kapitelindelning eller något register finns inte. Stilen är essäistisk, vilket förstås är ett medvetet val, en hållning. En prövande sådan, i betydelsen utforskande. Betydligt mer ”så här har jag gjort och tänkt” än ”så här gör man”, och det är förstås sympatiskt.

Det handlar om minnen, om händelser som står som symboler för hela liv, om tidsanda, om gestaltning, tilltal och konsekvenser. Allt det där är säkert högst relevant för den som vill skriva om sitt liv. Men mest handlar det nog ändå om detta i sig: hur vi föreställer oss våra liv, om berättelserna alls går att skilja från det faktiska levandet?

Så tolkar i alla fall jag Mazzarellas titel. Att ”skriva om sig själv” är något som går att skilja från ett redan färdigt objekt, ett själv. Att ”skriva sig själv” är däremot något som skapar inte bara texten utan samtidigt just självet, den som berättar. Det är en handling genom vilken man blir till.

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• De tomma almanackornas år
• I brist på science fiction
• Det handlar bara om oss

Ty det är en accepterad sanning att Strindberg först var radikal (åttiotalet), sedan mystiker och reaktionär (Inferno och Blå böcker), därefter åter radikal (Strindbergsfejd). Det är felsyn. Men den är inte tillfällig. Den är styrd och den tjänar.

För att motverka denna styrning har Jan Myrdal sammanställt en Strindberg-antologi, Ordet i min makt. Läsebok för underklassen, som gavs ut första gången 1968 och har kommit i flera utgåvor sedan dess. Den återutgavs senast under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, och nu till Strindbergsåret har den alltså plockats fram igen.

Ordet i min makt innehåller ett 30-tal kortare texter, berättelser, debattartiklar och liknande – en liten del av den Strindberg man bör läsa, menar Myrdal. ”Romanerna är inte med. Dramerna är inte med. Dikterna är inte med. Svenska Folket är inte med. Bland Franska Bönder är inte med.” Här antyds att det finna enorma mängder relevanta och aktuella texter att välja mellan (och ”Den verkliga segern är att dagens ungdom läser Svarta Fanor och Röda Rummet”).

Det är dock knappast det intryck jag får av samlingen. Majoriteten av texterna framstår snarare som ren utfyllnad. Vad har till exempel ”Svensk natur”, en trettio sidor lång beskrivning av, ja, svensk natur – av vilka växtsorter, bergarter och annat som finns på olika platser i Sverige – i den här antologin att göra? Jag håller på att fullkomligt missa deadline för min recension, helt enkelt för att jag ideligen somnar i boken.

Jo, det finns ljusglimtar, där Strindberg är rakt politisk, vass, rolig och träffsäker. En del kompromisslösa resonemang om klass håller fortfarande – även om den som agiterade så rakt på sak idag med största sannolikhet skulle bli hånad för det – men lika – minst lika – kompromisslös är han ju när idéerna i sig är helt uppåt väggarna.

Får han ett ögonblick mitt hjärta att slå lite snabbare så förstör han det strax igen, som när han i ”August Strindbergs Lilla Katekes för Underklassen” kommer in på kvinnor och äktenskap och ställer frågor och ger svar som:

Vem har stiftat äktenskapet?
Kvinnan, som därmed bildade en ny överklass, i det hon undandrog sig arbetet.

eller

Vad är äktenskapet?
En ekonomisk inrättning varigenom mannen tvingas arbeta för kvinnan, vars slav han blivit.

Den ”underklass” Strindberg (och i förlängningen Myrdal, som väljer att okommenterat återge det) skriver för är med andra ord bara halva underklassen, den manliga halvan.

Strindberg har faktiskt sällan känts såhär daterad och gubbig, för att inte säga ”vit, kränkt man”. Texterna är ofta märkligt privata, fulla av öppna eller illa dolda gliringar mot sedan länge döda personer, i sedan länge bortglömda sammanhang. Det är möjligt att gliringarna på sin tid var välförtjänta, men drygt hundra år senare är det helt enkelt svårt att bry sig. Här och var sätter han förstås fingret snarare på tendenser, och då kan det fortfarande kännas allmängiltigt och angeläget, men mestadels verkar han bara småaktig och gnatig.

Samma tendens går förresten igen i Myrdals många efterord. I Ordet i min makt har både Strindberg och Myrdal samma tendens att framställa sig själva som sin respektive tids ståndaktige sanningssägare. De ger helt enkelt intryck av att vara två ganska pubertala äldre herrar som jag mest känner att jag klarar mig bättre utan.

Similar Posts:

• Argument för de kuvade
• Kvinnans plats nu och då
• Även ni, även ni Murbruk!
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare till lågstatusfreak – haft det ungefär lika svårt.

Den historia man kan berätta om sig själv blir för varje år allt mer lik alla andras och med gemensamma krafter formar vi våra liv till en berättelse som håller ihop, som blir till text, till roman.

Vill man skriva en roman om sig själv finns det inte så många berättarperspektiv att välja på. Litteraturens hus har många fönster men bara två ingångar. Man går in genom första eller tredje persons-dörren, antingen ”jag” eller ”han/hon”. Så skriver James Wood i sin intelligenta och underhållande How fiction works (2009).

Ingrid Elams bok Jag – en fiktion handlar om den första dörren. Ämnet är såklart omöjligt stort, inte minst när man vill teckna hela historien från antikens Sapfo till nutid och dessutom säga något relevant om den tilltagande jagfixeringen i vår absoluta samtid. Elams lösning är att närläsa ett antal viktiga böcker och se hur ”jaget” fungerar i dessa.

Som jag ser det kan man välja att läsa Elams bok på två sätt.

Det första är att se det som en samling fristående analyser som i bred mening fokuserar på ”jaget” i enskilda dikter och romaner. Som sådan funkar boken ofta bra. Kapitlen om svensk, samtida litteratur – ungefär halva boken – tycker jag bäst om, här har Elam full koll på sammanhanget och är en egagerad läsare.

Hennes friläggning av Jan Myrdals allvetande ego samtidigt som hon förklarar varför Myrdal är så viktig är upplyftande, också kapitlet om Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna får mig att vilja återvända till Ekman och läsa om. Ja, det är många av böckerna Elam skriver om som jag vill läsa om, vilket är det högsta betyg jag kan ge en litterär analys.

Ett andra sätt att läsa är att se det som en kedja av texter där vi får följa jagets historia från antiken och framåt. Som sådan funkar boken inte lika bra. Det finns ju hela bibliotek om hur jaguppfattning har ändrats från antiken till idag, så när Elam skriver att det jag som syns i Sapfos dikter är sant och autentiskt och att ”jaget” framstår ”som vem som helst” så hänger jag inte med. Kan man läsa en 2600 år gammal dikt och tycka sig se nån som är som en själv, ”som vem som helst”?

Sveriges konung kan prata om sig själv som ”Vi” eller som ”Han/Kungen”, men för de flesta andra av oss så gäller regeln att ordet ”jag” signalerar att vi pratar om oss själva. Det finns en direkt koppling mellan ”jag” som pratar och det ”jag” som jag pratar om. Det är denna modell som självbiografin härmar.

Men så funkar inte skönlitteraturen.

Det finns otaliga självbiografiska romaner som är skrivna i tredje person och det finns lika många jag-romaner som inte har någonting med författaren att göra. Berättartekniskt kan man skriva en roman i tredje person och endast låta läsaren får del av en persons medvetande. Romanen kommer då att uppfattas som en klassisk jag-roman och många läsare kommer på en direkt fråga vara osäkra på om det stod ”jag” eller ”han/hon” i texten.

När nu Elam menar att det finns ett ”inbördes beroende” mellan det fiktiva jaget, alltså när det står ”jag” i en vanlig roman, och det jag som framställs i självbiografier så hänger jag inte med. Handlar jagromaner om ett ”jag” och tredje persons romaner om, ja, om vadå, och varför inte om ett ”jag”? Handlar inte P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv (2008) om ett jag eftersom han valt att gå in i litteraturens hus genom ”han”-dörren?

Som alternativ till jag-berättare i romaner för Elam fram den allvetande berättare i tredje person och menar att den blir alltmer undanträngd. Det är säkert sant, men trängdes inte den undan redan på 1800-talet? En författare har ju tusen alternativ mellan det strikt självbiografiska och den allvetande berättaren. Och vilken form man väljer hänger väl inte alltid samman med om man vill prata om ett jag eller inte?

Jag hade önskat att Elam lagt till ett kapitel av mer teoretisk karraktär, då hade det varit lättare att följa med i de olika djuppdykningarna i enskilda romaner. Med detta sagt så slumpar det sig så att jag har läst de flesta böcker Elam pratar om och som analyser av enskilda romaner gillar jag boken. Men har jag förstått mer om hur det fiktiva jaget har ändrat sig genom århundradena eller förstått mer om mitt liv som roman? Jag är inte säker på det.

Similar Posts:

• En inte helt obetydlig beundran
• Roman om romaner
• Ditt liv som litteratur
• Poetisk essä om jaget
• Eros triggar till läsning