Det här är en fantastisk bok. Vi möter det bästa i en svensk barnbokstradition där man tar barn på allvar och vrider och vänder på psykologiska grundord som ensam, dum och obetydlig. Men vi möter också en inriktning på språket, man går på upptäcksfärd bland ord. Första bokens – detta är den andra – diskussion […][...]

De svarta svanarnas natt är något så ovanligt som en ungdomsbok för sin åldersgrupp (9-12) som är rolig. Och den är rolig på riktigt, utan att bli fånig. Något som tyvärr också är ovanligt för åldersgruppen är att boken inte är en killbok, eller en tjejbok. Även om böckerna för målgruppen inte uttalat vänder sig […][...]

[...]

En personlig minnesbok om Gustaf Mannerheim, marskalken av Finland, legendarisk statsledare och president? Av filmproducenten och författaren Jörn Donner, bara 18 år gammal då Mannerheim gick bort? Vad kan Donner rimligen ha för personliga erfarenheter av Mannerheim som ligger till grund för föreliggande bok? I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots […][...]

En sådan kontrasternas man, läser jag gång på gång i recensionerna av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. ”Snubblande och grubblande.” Rolig och allvarlig. Folklig och smal. Politiskt engagerad, framgångsrik och tvivlande. Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar […][...]

Redan på första raden dyker han upp. Stora skuggan. Den gamle. Eller Gud, som många skådespelare skulle välja att kalla honom. Ingmar Bergman. Och sedan ligger hans skugga över resten av boken. Han är hela tiden närvarande, hela tiden lurpassande i närheten. Alla står på tå kring honom av rädsla för att knuffas ut ur […][...]

Han kan ju skriva svårt L.M.G. Le Clézio. Det visade han inte minst i sin ungdom, på den tiden han var Jan Guillous favoritförfattare. Men essäerna i Färder i filmens värld är allt annat än oläsliga. Här hänger han sig istället åt sinnena – le plaisir du texte. Jo, han verkar njuta. Språket flödar, unnar […][...]

Finlandsfödde Mikko Virtanen har ett problem. Han diagnosticerar sig själv som nationalitetstransvestit – han är en svensk i en finländares kropp. Tyvärr är nationalitetstransvestism ingen erkänd diagnos och inget som enligt Migrationsverket berättigar till svenskt medborgarskap. Invandrare vill han hur som helst inte bli. Han vill bli infödd svensk. Jag vill vara en av svenskarna. […][...]

Det kan vara svårt att definiera relationer mellan författare. Både över huvud taget och på ett sätt som passar in i vårt datasystem. Jag velar onekligen när jag ska lägga in antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? Det är ju Marianne Hööks texter det är fråga om. Samtidigt är det omöjligt […][...]

Stephen Sondheim är för tillfället bioaktuell med Tim Burtons filmatisering av Sweeney Todd. Mannen bakom den med största sannolikhet blodigaste musikalfilmen någonsin hör visserligen till musikalvärldens riktiga giganter, men brukar beskrivas som i sammanhanget intellektuell och svårtillgänglig, ja, helt enkelt som Andrew Lloyd Webbers motsats. Hans historier är originella (blodtörstiga barberare, Ingmar Bergman, pointilismen …), […][...]