Agamemnon, kungen i Mykene, har lyckats ena de andra grekiska härskarna till denna krigsansträngning. Men nu ser det väldiga företaget ut att gå om intet, för att gudarna håller sig undan.

Översteprästen Kalkas föreslår ett offer. Om Agamemnon skickar sin dotter Ifigenia till gudarna kommer de att blidkas och flottan får förlig vind. Sagt och gjort.

Skalden Demodokos får uppgiften att dikta en lämpligt patriotisk version av det grymma människooffret. Så uppstår den märkliga myten att Ifigenia förvandlas till en hind, att hon överlever pappas skarpa kniv och offerbålet och förflyttas till Tauris på Krimhalvön.

Men Demodokos och hans olyckskamrat, sanningssägaren Tersites, ser egentligen mer krasst på Iliadens ”hjältar” och mer rimligt med förfäran och avsmak på det rysliga mordet på en oskyldig flicka.

Dock har de bägge att förhålla sig till makten, annars kan det gå illa. Så de far med härtåget. Demodokos får Agamemnons uppdrag att skriva hjältesången ”Akilles vrede” för att hålla den självsvåldige hjälten på gott humör och villig till strid. Odysseus beordrar Demodokos att framställa slaget om Troja som en rad heroiska envig mellan hövdingar och kungar, fastän det mest är trötta och urledsna fotsoldater som tvingas ta riskerna.

Tersites uttalar vad han ser och får betala sanningens pris, han blir misshandlad upprepade gånger och förlorar bland annat ena ögat. Mot slutet tvingas Demodokos bära Tersites på sin rygg. Diktaren och sanningssägaren i en och samma person?

Vän av ordning kanske invänder att det var Homeros, inte Demodokos, som skrev Iliaden. Ja, men inte i den här boken. I Ifigenia av Sven Delblanc är Homeros redan död vid tiden för de trojanska krigen.

Vad vet vi om Demodokos fortsatta resor? Om vi besvarar frågan med en Tersites hyperkritik och sanningskärlek måste svaret bli kategoriskt – vi vet inte ett dyft. Demodokos blotta existens är högst tvivelaktig, påståendet att han skulle ha skrivit poesi framkallar hos den allvarlige forskaren ett ironiskt löje.

Ifigenia reser en mängd tidlösa frågor om berättarens och författarens roll i samhället och i förhållande till makten. Episka myter var det härskarna i antikens Grekland ville lämna efter sig och det är vad Demodokos levererar. Å andra sidan hungrade den vanliga, fattiga människan också efter sagor. Berättaren kunde under vissa omständigheter försörja sig även utanför hoven.

Romanen är skriven mot slutet av Sven Delblancs liv. De grekiska eperna hade han läst på originalspråk allt sedan tonåren. I essäboken Homerisk hemkomst skriver han att vi har Iliaden och Odysséen ”men därutöver ganska lite material med bevisvärde. Över det mesta av Homeros-forskningen faller den ofrånkomliga domen – härom kan vi inget veta”.

Som en reaktion på den ändå ymniga Homeros-forskningen väljer Sven Delblanc att förhålla sig fritt till myterna. Den ädle Akilles, exempelvis, framstår i väldigt sjaskig dager. Respektlösheten är uppfriskande. Och tankeväckande.

När Ifigenia kom ut hade just Berlinmuren fallit. Utvecklingen pekade i gynnsam riktning. Men sedan dess har mycket hänt. I allt fler länder försvagas demokratin. Agamemnon-liknande ledare försöker tvinga författare, journalister och kulturutövare att tjäna dem. Alternativet är att bli tystad.

– Här offrades Ifigenia.
– Som du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
– Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris…
– Många var den dikten till hjälp och tröst.
– Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
– Det är mycket du begär.

I vår egen tid finns plats för både myter och realistiskt berättande. Demokratin har öppnat för texter som utmanar makten. Det skapas också myter om den fria människan, om mänskliga rättigheter. Mer sånt.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Myter och människor
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• D’oh
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten

Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han Troja förstört, den heliga staden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

Från de ikoniska raderna känner man genast språkets kraft att öppna portar till en bortglömd värld. Med hjälp av det starka bildspråket och den rytmiska hexametern får läsaren en suggestiv inblick i antikens sedvänjor och en djupare förståelse för betydelsen av identitet. Odysseus hemfärd, ett mästerverk i antik mytologi och episk diktning, tar oss med på en fängslande resa genom tid och rum.

Efter att ha segrat över trojanerna och påbörjat sin resa hem, utsätts Odysseus för en serie prövningar och äventyr på grund av guden Poseidons vrede. Genom hjälp av gudinnan Athena övervinner han gång på gång hinder för att slutligen återvända till sitt hemland, Ithaka. Dock möts han av en skara fräcka friare som i tio år har väntat på att Odysseus ska dödförklaras så att de kan tävla om giftermål med hans hustru Penelope och ta över hans kungadöme. Penelope hoppas in i det sista på Odysseus återkomst men är obeslutsam kring vad hon borde göra.

Eposets form, uppdelad i tjugofyra sånger med en tydlig berättarröst, skänker en rikedom åt berättelsen. Även om det inte finns någon ironi, finns det en barsk humor som ofta får läsaren att skratta till. Det finns återkommande epitet såsom “rosenfärgade Eos” vilket säkert gjort det enklare för Homeros att memorera texten. Rollfigurerna, även om de ibland kan upplevas som staffagefigurer, är tillräckligt mänskliga för att man ska kunna relatera till dem. Mötet mellan Odysseus och hans stackars mor i dödsriket är gripande och lämnar läsaren med en stark känsla av sorg.

Eposet kan ses som ett enda långt test av Odysseus karaktär. Vid ett tillfälle klagar Odysseus på sin lott och blir då snabbt påmind av en medborgare följande: “Ofärd lät [Zeus] väl tillfalla dig – du får ta det med jämnmod!” Oftast framställs emellertid Odysseus som en förebild, och han belönas med epitet som ”den kloke” och ”den lejonhjärtade” samtidigt som läsaren kan undra om Odysseus inte glömt dygden förtänksamhet; går han inte över gränsen när han slaktar alla friare?

Men överallt i blod och damm såg han dödade ligga,
Talrika, tätt vid varann, likt fiskar som sjömän har fångat
Och dragit upp med finmaskigt nät ur det gråvita havet
Och sen öst ut på en buktig strand; där trängs de i massor,
Vräkta i sanden, och längtar igen till vågornas sälta
Tills deras livskraft slutligen dör i den glödande solen

Tid är något som gestaltas från ett psykologiskt perspektiv och bör inte tolkas bokstavligt. Karaktärerna agerar konsekvent som om de hade hur gott om tid som helst. Ofta vill kungar att gäster stannar så länge som möjligt och eliten bjuder genomgående på njutningar såsom bad, god mat och diverse idrottsevenemang. Blinda skalder, som spelar musik och förmedlar historier genom sång, hyllas (kanske en blinkning åt Homeros själv). Detta säger något om grekernas självbild, avståndet mellan myt och verklighet till trots.

Hämnd spelar en betydelsefull roll i Odysséen, och nästan hälften av eposet ägnas åt att återställa den rättmätiga balansen i samhället. När Odysseus återvänder till Ithaka förvandlar gudinnan Athena honom till en tiggare för att testa inte bara hans hustru Penelopes dygd, utan även lojaliteten hos dem som arbetar för honom. Varför utmanar Odysseus lojaliteten hos alla, till och med sin ensamma änkling till far? Det kan tolkas som att kriget har förvrängt Odysseus perspektiv, så att han endast kan se världen i termer av vänner eller fiender. Det går till och med så långt att Zeus måste ingripa för att stoppa medborgarnas hämndaktioner som en följd av att Odysseus har dödat många av stadens unga.

Odysséen slutar abrupt efter Zeus ingripande (vilket visserligen sker genomgående i berättelsen), men lämnar läsaren med vissa frågor; kommer friarnas söner att hämnas i framtiden? Dessvärre har andra delar av berättelsen gått förlorade så fortsättningen kan vi endast fantisera om. Det öppna slutet gör också att texten kan tolkas på olika sätt och berättelsen överlag har fortsatt inspirera andra författare genom åren, särskilt när det gäller teman som exil och återvändande. Ingvar Björkeson förtjänar beröm för sin översättning av Homeros verk, där han framgångsrikt förmedlar betydande delar av det klassiska kulturarvet på svenska. Det man stundvis kan sakna är den språkliga rytmen och elegansen hos Lagerlöfs klassiska översättning.

Harry Martinson uttryckte läslusten bäst när han skrev:

Djupare kan man nog aldrig uppleva horisonten som ren glädje än då man läser slutorden i Odysséens andra sång:
Natten gick hän och det grydde till dag och vi seglade ständigt

Similar Posts:

• Myter och människor
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Akilles 2003
• Eros triggar till läsning

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

”Nå, men det är väl trots allt män som gjort det mesta? Vi kan väl inte skriva om historien bara för att det ska vara politiskt korrekt för nutiden?” Nej, men vi kanske måste se andra saker? En bild som tar med denna halva befolkningens upplevelser – och det är ju inte som att de flesta män fått komma till tals särskilt mycket heller – måste helt enkelt ge en helare bild av det förflutna.

I romanen Flickornas tystnad tar Pat Barker sig an en av litteraturens allra största och tidigaste klassiker med den sortens anslag. Iliaden. Ett epos om manliga hjältedåd, som själva urbilden av historiens kungar och krig. I Barkers version är emellertid perspektivet ett annat. Det är kvinnornas, eller kanske snarare en särskild kvinnas. Briseis.

När Barker först introducerar Briseis är det som drottning i den trojanska staden Lyrnessos, precis på väg att falla för grekerna. Den grekiske hjälten Akilles stridsrop skallar över staden. Briseis hör honom innan hon ser honom uppifrån tornet där stadens kvinnor förskansat sig. Därifrån ser hon honom döda hennes make och bröder, innan hon själv blir en del av hans krigsbyte, hans ”hedersgåva” som trupperna förärar honom för hans insatser i striden. Detta ”hedersgåva” är förstås en omskrivning av sexslav.

Det är Briseis tillvaro i det grekiska lägret utanför Troja som skildras i Flickornas tystnad, men det går inte att komma ifrån hur denna historia är underställd, beroende av männens. Akilles, hans närmste vän Patroklos, kung Agamemnon. Mäktiga män som en gång för nio år sedan gett sig in på ett krig över en kvinna, den bortrövade eller förlupna Helena. Kvinnorna är på så sätt brickor i ett spel där männens nycker, deras lättkränkthet och ilska, bestämmer spelreglerna. Jag har läst recensioner där det framhålls som Barkers misslyckande, men jag undrar hur det skulle kunna vara på ett annat sätt?

Perspektivskiftet handlar inte bara om kön, utan om krigets verklighet och konsekvenser. Barker drar ner hjälteeposet i leran, i blodet och tarmarna, soporna och råttorna. I hjältar som faktiskt behandlar kvinnor som ägodelar, att ha, skryta med eller kasta undan som man känner för gott. Det är inte bara en uppgörelse med Iliaden. Det är en uppdatering och en modernisering som gör ett tämligen tungrott versepos läsbart, relevant och engagerande på nytt.

Similar Posts:

• Kamp för kvinnlig rösträtt
• Myter och människor
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Det bubblar i Brighton
• Mer äcklad än skrämd

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Hövdingen Jhil kan inte längre agera pilot. Han ligger till sängs allt mer förlamad för var dag som går, ett öde många drabbas av eftersom Vindarnas dal är utsatt för giftiga sporer från ”den korrumperade skogen”. Stora delar av denna framtida värld är obeboelig för människor, på grund av en global naturkatastrof för länge sedan. Människorna för en ojämn kamp mot de utdragna effekterna av miljöförstöringen. De måste bära andningsskydd och desinficera sig så att inte gifterna får fäste på beboeliga marker.

Nausicaä är en skicklig pilot och hon betraktas av hela sitt samhälle som framtidshoppet. Hon har en särskild förmåga att få kontakt med allt levande. I en krypta under borgen lyckas hon odla vilda plantor som inte sprider några gifter, kanske en ledtråd till en lösning på miljökrisen? Men redan i berättelsens början förklarar Torumekierna krig mot Dorokerna i söder och Vindarnas dal måste mobilisera.

Nausicaä drar i fält. Hon rattar kanonskeppet som släpar ett slags segelflygande pråm efter sig. I den finns understödjande manskap, förnödenheter, ammunition och Kai som är en sorts struts att rida när det vankas strid i det Torumekiska kavalleriet. Det är en omsorgsfullt byggd värld Hayao Miyazaki, mest känd som filmskapare, tecknar fram: en värld av maktlystna feodalherrar, luftburna krigsskepp och mystiska insektsarméer. Den som sett Miyazakis filmer känner igen den gränslösa fantasin.

Läsare av manga känner också igen estetiken. Svartvita sidor, ingen färgläggning. Stora, uttrycksfulla ögon. Blixtrande action. Varje sida har mellan tre och tolv serierutor. Detaljerade händelseförlopp, exempelvis närstrid eller känsloladdade möten, skildras noggrant över en lång rad rutor. Det förekommer många eleganta växlingar mellan närbilder och panoraman. Det är tätt berättat. Och läsningen sker baklänges för en västerlänning. Även serierutorna läses från höger till vänster – uppifrån och neråt – vilket kan ta en stund att vänja sig vid.

Hayao Miyazakis penna har en fantastisk precision. Han kan i en liten serieruta fånga masscener där läsarens blick genast fastnar på rätt detaljer. Han besitter en effektiv förmåga att föra handlingen framåt och växlar smidigt mellan scener utan att behöva tillgripa några förklarande texter.

Berättelsen har många goda kvaliteter. Karaktärer etableras och utvecklas. Det gäller i synnerhet hjältinnan, men även flera av bifigurerna. Svarta personlighetsdrag skildras nästan aldrig platt. Flera ondsinta rollfigurer mildras under händelseförloppet och transformeras på ett intressant och trovärdigt sätt. Nausicaä berör dem hon möter. Mysterier etableras och avslöjas gradvis, möjligen med några halvlösa trådar på slutet. Berättelsen är ändå förunderligt sammanhållen om man betänker att den ursprungligen publicerats bit för bit under en tolvårsperiod.

Två inspirationskällor till hjältinnan har Hayao Miyazaki berättat om. Dels den grekiska mytologins Nausicaä, hon som vårdar Odysseus sår på ön Scheria och ger honom kläder och goda råd. Dels en saga från 1100-talet om en japansk prinsessa som förvånade alla med sitt egensinniga intresse för insekter och upprörande likgiltighet inför skönhetsidealen.

Miljön lär Miyazaki ha fått upp ögonen för i och med kvicksilverförgiftningen av havet utanför staden Minamata på 1950- och 1960-talen. Den drabbade tusentals människor som åt av lokalt fångad fisk och skaldjur. Omkring 2000 dog. Kanske har även atombomberna över Hiroshima och Nagasaki haft betydelse för skildringen. Dorokerna utlöser en katastrof när de försöker bekämpa Torumekierna med biologiska stridsmedel och tappar kontrollen över sina egna vapen.

Nausicaä från Vindarnas dal blev film på 1980-talet. Filmen bygger på de första två av totalt sju böcker. Tyvärr är mangan inte översatt till svenska. Sedan några år tillbaka finns en lyxutgåva i engelsk översättning i två rejäla inbundna volymer.

Det har gått flera decennier sedan Nausicaä kom till. Miljöfrågorna har fått allt mer uppmärksamhet och rubbningen av klimatet har tillkommit som akut problem. Berättelsen om postapokalypsens människor i Vindarnas dal och deras kamp för överlevnad har därmed närmast en ökad aktualitet.

Similar Posts:

• Friskt och blandat
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Genremix på gott och ont
• Antikapitalism för miljöns skull
• USA:s miljöhistoria samlad

Det övergripande ämnet i denna nya bok är övermod. Besläktat med högmodets överskattande av den egna förmågan, men med skillnaden att övermodet alltid, enligt Lind, har ett självsvåldigt inslag. Något naivt, omoget och trotsigt. Något löjligt, och kanske till och med en ”medveten livslögn”. Lind vill här gestalta personer och företeelser som drivs av eller anklagas för övermod, och ämnena avhandlas i snabba drag: stringhyllan, Orlando i Virginia Woolfs roman, Sonia Delaunay, Edward Hooper, färgerna gult och lila, Homeros, texter ”om saker”, Susan Sontag… med mera, med mera!

Undertiteln ”Utsvävningar och lätta stycken” ger känslan av en lättsam samling texter. Jag kan nästan känna att titeln är orättvis mot sig själv och boken, att den antyder något bagatellartat. Samtidigt är också flera av texterna så korta att de knappt hunnit börja innan de är över och känns därför, tyvärr, lite ytliga. Frustrerande är att de flesta ämnena är intressanta, och jag hade gärna läst hela kapitel och längre utsvävningar om dem. Kanske är det helt enkelt så att Lind borde ha dödat några darlings och ägnat mer tid åt dem hon beslutat sig för att behålla. För det är de lite längre delarna som fungerar bäst, till exempel de om Peggy Guggenheim, kvinnosalongerna och Gustav Klimts Damen i guld. Det finns också något i anslaget till boken som antyder en vilja att gestalta just kvinnors övermod, något som väl inte riktigt infrias. I flera stycken märks i alla fall en vilja att återupprätta en status för de kvinnor som faktiskt verkade inom modernismen; konstnärerna, samlarna och de som träffades i salongerna.

Tillsammans ska de korta texterna utgöra en bild av hur övermod kan gestalta sig, men de ger också ett splittrat intryck. Begreppet övermod, och hur de olika texterna hör ihop med det fortsätter tyvärr att vara något luddigt. Jag blir osäker på vilken typ av bok Lind egentligen har velat skriva. Dessutom känns det som att hon gjort detta förut. Ämnet och de exempel som tas upp är visserligen intressanta, men de har också behandlats mer ingående och i mitt tycke bättre i tidigare böcker.

Mest spännande är därför den självbiografiska delen som dyker upp någonstans i mitten, ”Barndom och övermod”, och här finns frön som hade kunnat bli en längre bok. Porträttet av fadern som tidigare arbetat i Afrika och hyllar det naturnära livet där, samtidigt som han i sin familj inpräntar ett förakt för det västerländska, pengastyrda levnadssättet. Ingela Lind växer således upp fattigt, men med en far som har tydliga åsikter om vad som är ett ”värdigt” liv med ”goda vanor”. Detta stycke blir en ingång till Lind som person, men också till hennes författarskap. Här anas frön till det som nu går att läsa om i hennes böcker; modernismen och primitivismen. Efter texten om barndomen känner jag att jag gärna skulle läsa Ingela Linds självbiografi, och undrar om det också är en sådan hon själv vill skriva? Kanske provar hon sig fram här? Klart är i alla fall att Lind är en fantastisk berättare. Det är också därför denna del glimrar till som personlig och berörande.

Jag lämnar läsningen med intrycket av att Övermod hade behövt mer analys och en övergripande diskussion, att styckena borde ha satts in i ett större sammanhang. Det har ändå varit en skön läsning. Som kulturskribent är Lind en stark stilistiker och otroligt säker i sina formuleringar. Hon har ett skrivande som bygger mer på eftertänksamhet än ett mål att vara slagkraftig. Här gör de korta texterna dock att helheten blir alltför flyktig.

Similar Posts:

• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Renässans för en annorlunda modernism
• Rena Vilda Västern
• Udda kulturhistoria
• Jenny Lind Superstar

När jag studerade litteraturteori och vi i samband med strukturalismen läste i Gérard Genettes Narrative Discourse. An Essay in Method om uppbyggnaden av På spaning (analepser! prolepser!) kände jag att jag verkligen ville läsa den men det blev inte mer än så, förrän jag gjorde ett nytt försök ett antal år senare. Eftersom jag glömt så mycket började jag om från början och kom ungefär lika långt – att gravidtrött läsa Proust på pendeltåget tidiga morgnar är inte precis optimalt. Men jag tycker om Proust, jag tycker om På spaning och jag älskar att befinna mig i den värld som manas fram. Det är bara det att den kräver en tid jag inte känner att jag har, en vilopuls jag aldrig når ned till.

En sommar med Proust är en liten antologi där åtta författare, tillika Proustkännare, skriver om olika aspekter på framför allt På spaning men också Prousts liv och dikt generellt och hur det förra gestaltas i det senare. Ursprunget är en serie radioprogram som sändes sommaren 2013 lett av redaktören Laura El Makki, och den tänkta läsaren är såväl den som tycker att På spaning är en bok man borde läsa som den som redan läst och älskat detta verk. Naturligtvis är tiden (av Antoine Compagnon) ett väsentligt kapitel men andra teman är personerna (Jean-Yves Tadié), Prousts värld (Jérôme Prieur), kärleken (Nicolas Grimaldi), fantasin (Julia Kristeva), platserna (Michel Erman), de filosofiska inslagen (Raphaël Enthoven) och inspirationen från olika konstarter (Adrien Goetz).

Det är en knubbig volym, liten till formatet, somrigt grön med blekrosa relief som inbjuder till något ganska lättsamt, och på sätt och vis är det lättsamt. Det är kortfattat och summariskt med synnerligen korta kapitel som avslutas med ett långt citat – och gång efter annan är det dessa citat som ger mig något, gång efter annan tänker jag: tänk om jag hade lagt den här tiden på att läsa På spaning på riktigt i stället.

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till den här boken när jag väl sätter mig ned och läser På spaning, att jag då kommer att tänka ”vänta nu, vad var det han den där skrev om det här avsnittet?” men i det stadium där jag nu befinner mig tycker jag att det fungerar dåligt. Det är för bundet till en kunskap om och förståelse för verket, som jag saknar, samtidigt som det hela tiden håller sig på ytan, särskilt avsnittet om tiden som känns ytterst magert jämfört med Genettes genomgångar. Det glider mig förbi, men jag föreställer mig att radioprogrammen var angenäma att lyssna till och att jag hade uppskattat dem.

Ändå går jag och funderar på det jag läst och till sist gör jag slag i saken och ringer till Hedengrens (en av Stockholms mer välrenommerade boklådor som också den hotas av nedläggning) och ber dem lägga undan de delar jag fortfarande saknar. Det blir inte en sommar med Proust för mig i år men kanhända blir det en höst.

Similar Posts:

• Inrutad Proust
• På spaning efter minnet av Proust
• I en bildad kvinnas sällskap
• Litteraturen som närkamp
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf