dagensbok.com » Hälsa

Anders Tegnell "Tankar efter en pandemi"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 22 May 2024 22:00:31 +0000

Samhällsdebatten går bara snabbare och snabbare, i synnerhet i sociala medier. Där finns sällan tålamodet att hålla i och hålla ut längre än ett dygn. Dessutom är det ofta personfixerat. Har den eller den rikspolitikern sagt något dumt? Finns det ”guilt by association” i den där relationen mellan makthavare? Lever verkligen herr X som han lär eller är han en hycklare?

Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Bente Klarlund Pedersen "Yngre med åren "

Barbara Strand-Blomström — Fri, 07 Jul 2023 22:00:45 +0000

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

Att gå varje dag

Pest, kolera, och mycket mer

Besatt av den sociala gradienten

Gammelmansgnäll

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Emma Lindblom "Haja havre"

Lena Nöjd — Wed, 24 May 2023 22:00:14 +0000

Tidigare i år läste jag en intressant text i morgontidningen som handlade om utgivningen av kokböcker i Sverige, (här är länk till den intresserade –> den moderna kokboken …) Jag tyckte det var intressant att skribenten Saga Cavallin analyserade kokböcker som en sorts samtidsspegel.

Haja havre är en bok som skulle kunna sorteras in bland andra kokböcker men ändå inte helt, kan jag konstatera. Jag ska försöka förklara varför.

Författaren Emma Lindblom utgår först och främst från sina kunskaper om hur kroppen kan tillgodogöra sig näringsämnen i vår kost, och i det här fallet de ämnen som finns i sädesslaget havre. Beskrivningarna av nyttoeffekterna tar stor plats. Det är mycket hälsoinriktat – och det är inte så konstigt med tanke på författarens studiebakgrund och yrkesutövande.

Något som jag känt till och säkert många med mig, är att människor tidigare betraktade havre som fattigmansföda. Det var ju foder åt djuren, nämner Lindblom. För egen del kan jag förstå den fnysande personen som strävade uppåt på statusstegen i dåtidens jordbruks-Sverige. Gröt som måltid var nog inte så mondänt. Idag har det svängt, å andra sidan. Det framgår om inte annat av hälsotidningar som ger recept med det piffiga namnet ”over-oat-meal”.

Författarens djupdykning i hälsoaspekter upplyser läsaren om att havre är bra för både hjärta, blodsocker och matsmältningsorgan. Bland annat på grund av ämnet betaglukan, en sorts fiber som gör att nivåerna av kolesterol, blodsocker och blodtryck sjunker. Fibrerna och fetterna i havre ger mättnad och en del upplever att de äter mindre portioner under dagens andra måltider eller att sötsuget minskar.

Som stöd för de olika rönen kring förbättrad hälsa hänvisar Lindblom till en mängd studier (antalet amerikanska studier dominerar) men fler undersökningar och mätningar behövs för att se om resultaten kan bekräftas. Bland annat gäller det kopplingen till förbättrat immunförsvar och hur mycket som egentligen kan hänvisas till att havre ingår i kosten.

Med havregrynspåsen följer tre andra bonusar. Den första gäller frånvaron av gluten, som påverkar och är skadlig för personer med celiaki. Den andra bonusen handlar om ekonomi, eftersom havre är ett av de billigare livsmedlen i affären. Som en tredje bonus är att havre bidrar till bättre miljö, eftersom det är en produkt som är närodlad. Jag kommer på en fjärde sak (ta-daa!): Nämligen att morgnarnas frukostar tar minimalt med tid om jag serverar mig själv en tallrik havregrynsgröt. Tillbehör (eller topping som den anglifierade säger) kan varieras i det oändliga.

Boken är lättläst för det mesta och man kan läsa ett kapitel i taget, pausa och utan bekymmer fortsätta med andra kapitel. Den lättillgängliga formen har stärkts av illustratören som gjort det bästa av tvåfärgslayoutens möjligheter. Däremot når inte designen de höjder som läsare av kategorin ”coffee-table-böcker” kanske förväntar sig.

Lindholm övertygar mig att havre är ett supergryn. Budskapet är entydigt, men jag hade kunnat tänka mig att en bok om detta sädesslag hade förlorat sig i lite annat också. Här hade kunnat infogas bilder på gamla havregrynspaket, hästar invid vagnar där de fyrfota djuren mumsat på ni-vet-vad, eller varför inte en text om 1800-talets Skottland, där man tydligen ”uppfann” metoden att ångskålla och valsa havregryn. Att jag som läsare på emellanåt drabbas av nostalgi om hur det var förr, är inte något argument som ska riktas mot boken.

Med det sagt vill jag understryka att bild och text smälter samman till en uppiggande form som tilltalar ögonen. Nästan som att se lysande, rårörda lingon ovanpå en portion havregrynsgröt.

Anna & Emil Jönsson Haag "Ut!"

Lena Nöjd — Sun, 18 Sep 2022 22:00:26 +0000

När jag läser boken Ut! – en guide till att njuta av livet utomhus av Anna och Emil Jönsson Haag ramlar de över mig. Minnena av utevistelser med de egna barnen. Det har varit små utflykter och längre utflykter. Någon gång med alldeles för lite matsäck och slarvig kartläsning. Andra gånger helt utan missöden. En ask med småländska jordgubbar som smakat gudomligt invid sjön i tallskogen när vi hade promenerat kanske bara en halv kilometer.

Både Anna och Emil Jönsson Haag har en gång tävlat inom svensk landslagsskidåkning men avslutat sina professionella idrottskarriärer. Men den bok som de skrivit handlar inte om tiden som elitidrottare. I stället har de skrivit om hur de idag gärna gör olika turer tillsammans med sina barn. De tycks vilja inspirera vuxna som tvekar inför att göra en utflykt därför att barnen är små.

Bokens budskap kan sammanfattas med att uteliv inte handlar om prestationer. Det handlar inte om att bestiga bergstopp efter bergstopp. Visst är det kul att planera (Emil njuter av planeringsfasen), men det viktigaste han lärt sig tillsammans med sin partner Anna är modet att våga ändra sin plan. Någon gnäller, vädret blev inte som man tänkt sig. Ibland kan de vuxna komma överens om att sällskapet delar på sig.

De tipsar om de korta utflykterna som bara är något hundratal meter från huset där de bor. När det gäller de längre utflykterna har de gärna andra vuxna med sig för att de då kan hjälpas åt med de olika viljorna och energinivåerna.

Det är också tillåtet att ha trix för att lugna upprörda barn. De lyfter fram möjligheter när ett barn sover – nämligen att de då kan gå i raskare takt. Eller för att återgå till något som nämndes ovan – en tur kan och får avslutas tidigare än vad som var tänkt. Och en topp är inte nödvändig att bestiga.

Uteliv betyder inte alltid skog, ängar eller fjäll. I vårt avlånga land finns många platser som också ligger vid havet eller vid sjöar. För att inte tala om alla svenska städer. För uteliv i staden med barn rekommenderar de äventyr på morgonen:

Att kliva ut på gatan i en stad som fortfarande sover, få möta de första nyvakna människorna och se allt sakta vakna till liv är något speciellt. Gatorna känns plötsligt helt annorlunda och man ser andra saker än man vanligtvis gör. Ljuset, det varma, gör något med allt. Ett skimmer. Allt blir lite mer romantiskt.

De fina fotografierna visar hur variationsrikt uteliv i familjen Jönsson Haag är. Några bilder avslöjar också att det finns stunder med utmattning. Allt är inte hundra procent mysigt alla gånger. Vissa kapitel har checklistor, som jag tycker är smarta. Enkelhet är okej. En burk med gulaschsoppa kan smaka gudomligt för den hungrige som gått längre än det var tänkt.

Absolut märks det också att författarna är vana att testa sina egna fysiska gränser, konstigt vore det väl annars. I avsnittet om Anna får hon berätta om sitt drömäventyr. Jag kan njuta av läsningen utan att själv ha samma dröm.

En släkting muttrade en gång lite nedlåtande när våra döttrar var små: ”gör ni inget annat än går i skogen med stövlarna på?”. Jag förstod inte riktigt vad hon ville uppnå med orden som föll. Vi hade ju kul! Vi gjorde små äventyr. Om så bara hemmavid i motionsslingan då vi en gång gick upp på höjden intill och spanade på kometen Hale-Bopp (året var 1997). Där intog vi en enklare kvällsmiddag tillsammans med grannpappan och hans barn.

Hur bemötte jag för övrigt släktingens kommentar? Äh, den fick passera utan motreplik. Jag har under åren som passerat fortsatt göra utflykter – något som gett mig återhämtning men också satt många färger på min vardag. Nuförtiden sker det ibland med sällskap av barnbarnet på tre år. Han har hittills inte protesterat när han fått klättra över stock eller sten. Uteliv är som gjort för honom och det tror jag gäller många andra barn och vuxna i vår bekvämlighetsinrättade värld.

Sofia Rönnow Pessah "Välj mig"

Fredrika Carlsén — Thu, 30 Jun 2022 22:00:24 +0000

Mathilde jobbar som AT-läkare på akuten, har en ettårsplan (som inkluderar bland annat att avsluta AT-tjänsten med goda kontakter, börja volontärarbeta, hitta ämne att doktorera i och frysa sina ägg) samt en femårsplan (arbeta på kardiologen, doktorera, vara gravid). Hon har fullständig kontroll över sitt liv. Den enda smolken i bägaren är att pojkvännen Love ännu inte flyttat in hos henne och att hon verkar bli tröttare för var dag som går.

Jag går ut och springer för att bli av med den värsta oron i kroppen. Folk som ger efter för sin ångest har bara för mycket fritid.

Det hjälper inte. Mathildes ångest bara växer. Minnet blir allt sämre och tröttheten tycks ha blivit en del av henne. Hon tvingar sig att fortsätta. Går till jobbet, skaffar ett volontäruppdrag, för det är så man ska göra. Det är så hon alltid gjort. Presterat.

Jag slutar göra saker för att prioritera att jobba med den lilla energi jag har. Försöker effektivisera.

Love agerar snäll pojkvän, köper frukost, men nämner inget om att flytta in. I takt med att Mathilde blir allt sämre framträder ojämlikheten i deras relation. Love är förvisso där, men han tar aldrig initiativ, pratar aldrig om sina känslor. Det finns ett känslomässigt avstånd mellan dem, relationen tycks vara något separat från känslor. Kanske mer som en transaktion, eller ett skådespel. Samtidigt lär hon känna Malik, som jobbar på flyktingförläggningen där hon volontärarbetar. Malik är annorlunda jämfört med alla hon känner. Han kommer från en annan bakgrund, andra värderingar och har en annan uppfattning om världen än hon.

Precis som i debutromanen Männen i mitt liv är språket rappt och direkt vilket gör att jag som läsare dras in i berättelsen. Välj mig är skriven i jag-form som en slags dagbok. Det ger läsaren direkt tillgång till huvudkaraktärens tankar och känslor och skapar en känsla av närhet, vilket inte direkt är behagligt eftersom Mathilde är en synnerligen osympatisk karaktär. Emellanåt är hon både korkad och olidligt inbilsk. Samtidigt bidrar just de dragen till att illustrera den klaustrofobiska upplevelsen av att utveckla utmattningssyndrom. Beskrivningen av Mathildes utmattning är smärtsamt verklighetstrogen. Jag minns både de fysiska symtomen och resonemangen från min egen utmattning. Alla är stressade ibland. Jag har ju klarat detta tempo förut. Jag behöver bara prioritera annorlunda. Jag är en intelligent och kapabel person, inte en sån som blir utbränd (spoiler alert: det är ofta precis de som blir utbrända).

Utöver att Rönnow Pessah beskriver utmattningssyndrom på ett obehagligt träffsäkert sätt så belyser hon samtidigt fenomenet blinda fläckar, både i vår självuppfattning och verklighetsuppfattning. Det finns perspektiv vi inte är medvetna om, som när vi får syn på dem framstår som så självklara att vi inte kan förstå hur vi missat dem. Välj mig handlar på så sätt om att hitta sig själv – inte bara genom att skåda inåt utan även utåt. Den handlar om självrannsakan och att placera sig själv i en större kontext. Mathildes egocentriska perfektionism, Loves passivitet, Maliks rättspatos och den sensuella Sonia – det är möjligen något övertydligt, men jag tycker att det finns en poäng i det. Det sätter fingret på sådant som skaver. Det är både obekväm och underhållande läsning.

Augustin Erba "Den unge Walters lidanden"

Carina Middendorf — Wed, 25 May 2022 22:00:30 +0000

Att en bok om en hypokondrisk mellanchef på banken, skulle ”urarta” i en sådan skrattfest, hade jag verkligen inte räknat med! Det blev en mycket glad överraskning.

Walter är 31 år och har mer av misstag än på grund av kompetens blivit befordrad till en chefspost på huvudkontoret, men tillbringar nästan mer tid på akuten än i mötesrummet D44. Walter lider nämligen av en svårartad hälsoångest. Hälsoångesten upptar en stor del av hans vakna tid och driver sambon Anna till vansinne! Han behöver inte mindre än TVÅ terapeuter för att komma till rätta med problemet, men sammanfattningsvis går väl just det där tilltaget ”sådär”.

Det är lätt att förstå att det inte blir mycket energi kvar att ta itu med det verkliga utmaningarna i livet, hos stackars Walter när dagen börjar så här:

Jag står i duschen när jag får syn på en svart prick på armen, en liten fläck på huden. De första sekunderna är allt som vanligt, jag tittar på pricken, har jag sett den förut? Ser den inte lite ojämn ut i kanterna? [...] Vattnet i duschen har blivit för varmt. Jag måste kliva ur. Naken står jag på badrumsgolvet och droppar. I spegeln försöker jag se om det finns fler prickar. Prickar som kommer att bevisa att cancern redan har spritt sig. Spegeln är immig. Jag gnuggar, men imman kommer tillbaka innan jag hinner titta ordentligt på min hud.

Den seriöse författaren till familjedramat Blodsbunden och kärleksromanen Snöstorm syns inte till i den här betydligt kortare romanen, däremot skymtas Dagens Nyheters uppskattade kåsör bakom de träffsäkra formuleringarna. Och det är roligt, verkligen roligt! Aldrig har väl en beskrivning av gastroskopi framkallat sådan munterhet:

Jag har nogsamt följt alla instruktioner och fastat och sköljt ur kroppen, så jag är hungrig när jag kommer till kliniken för att äntligen, med egna ögon, få se hur jag ser ut inuti. En del vill åka till Nordpolen. Andra vill bestiga Mount Everest. De ställena har människorna redan besökt. Min magsäcks insida är mer outforskad än månens baksida. Men jag är redo att modigt färdas dit ingen tidigare har färdats.

Dramaturgiskt bjuder Erba inte på några större överraskningar, utan historien utvecklas så som vi utan nämnvärd hälsoångest tycker är lämpligt. Men det räcker gott, eftersom det är genomsyrat av en fin humor som får mig att le under större delen av läsningen och ibland till och med skratta högt. Och med tanke på att ett gott skratt lär förlänga livet, så tackar vi Augustin Erba hjärtligt för att vi kommer att leva minst en månad längre än vad vi hade gjort utan dessa skratt.

Anna Fiske "Bak & fram"

Ella Andrén — Wed, 26 Jan 2022 23:00:15 +0000

Alle har en bakside heter den svenskfödda barnboksförfattaren och illustratören Anna Fiskes bok om kroppen på originalnorskan. Nu handlar boken visserligen inte bara om kroppens ”baksida” – och verkligen inte alls i någon sorts metaforisk betydelse – men det finns en nyckel där ändå, i det allt inkluderande. Alla har vi en kropp.

Kropparna kan se olika ut men alla kroppar är bra, är väl bokens sympatiska credo. Fiske illustrerar glatt och tokroligt långa kroppar, korta kroppar, smala kroppar, tjocka kroppar (förlåt, ”kraftiga”) unga kroppar och gamla. Vi får veta att man växer, från pojke och flicka till man och kvinna.

Texten är kort och sparsmakad, vilket gör att de ord som finns får stor tyngd. Ibland undrar jag varför författaren valt just de fraser som hon valt, till exempel när det gäller just det där växandet:

Pojkar blir längre, bredare, får mer muskler och går upp i vikt.

Flickor växer också på längden, får bröst och bredare höfter.

Varför får inte tjejerna lika uttryckligt gå upp i vikt? undrar jag i mitt stilla sinne.

Sen kommer en sida om hur bröst kan se olika ut, och ett uppslag om mens. Om pojkars könsmognad inget mer. Därefter återkommer kön först som hastigast när det ska kissas, och vi får veta att ”Kvinnor sitter ner och kissar” medan ”En del män står upp och kissar”. Var det så viktigt att köna här, undrar jag. Kunde man inte bara få göra olika lite i allmänhet?

Låter jag gnällig är det nog för att den här boken, liksom föregångaren Göra barn: så går det till, har hyllats så för sin inkludering. Jag har helt enkelt höga förväntningar. Och det finns mycket fint i den. Varma, roliga bilder som poängterar hur bra kroppen är, fast den kan se lite knasig ut. Hur mycket den går att använda till, och hur mottagaren, barnet, har rätt till sin egen kropp. Ingen får ta på en om eller på sätt som man inte vill.

Men jag kan inte riktigt hålla med om att den är så allom inkluderande. Här finns visserligen några personer i rullstol – att köra rullstol lyfts också fram som den första av roliga saker som kroppen kan göra – men det är också märkligt tyst om varför någon till exempel sitter i rullstol. I den allmänna rörelseglädjen försvinner att alla ju faktiskt inte kan röra sig på samma villkor. Den som inte känner sig bekväm i sin kropp eller i ett av två förväntade kön ramlar liksom mellan sidorna.

Detsamma gäller den som inte kan dela upp sin mat i ”Vardagsmat som vi äter ofta får vi energi av” och ”Iblandmat”, som är onyttigheter som potatischips, pommes frites och godis. Jag önskar att alla barn kunde känna igen sig i det, men undrar om de gör det.

Kanske ställer jag väl höga krav på en bilderbok för 3-6-åringar. Kanske kan en bok inte lära dem allt de behöver veta om kroppen och livet. Kanske räcker det med att få se lite tokigt olika ut, och skratta tillsammans åt att alla pruttar.

Lena Sjöberg "Djuren som hjälper oss"

Lena Nöjd — Thu, 30 Dec 2021 23:00:48 +0000

De osynliga viruspartiklarna är förändringsbenägna och når många människor. Vissa blir väldigt sjuka och dödstalen skjuter i höjden. Tuberkulos är en sådan smitta och för en labbassistent tar det en hel dag att undersöka 25 tuberkulosprover. Däremot klarar en gambiansk jättepåsråtta lika många prover på fem minuter!

Att råttor kan vara till hjälp har man också erfarenhet av från Skansen. Fram till år 2000 kunde besökare gå i dåvarande Månskenshallen och se djur som bara är vakna på natten. En period började plånböcker försvinna ur besökarnas väskor och fickor. Då gillrade personalen en fälla, och Hugo – en australisk bäverråtta – låg gömd i en djurvårdares axelremsväska. Den tredje dagen gav det resultat. En person sprang skrikande mot utgången och små droppar blod syntes på golvet. Efter detta arrangemang upphörde stölderna.

Boken Djuren som hjälper oss har inte som mål att återge enbart häpnadsväckande historier där djur har varit till hjälp för oss människor. Inledningsvis berättar författaren om hur en katt flyttar hem till hennes familj. Allt eftersom tiden passerat har umgänget med katten väckt författarens reflektioner. Katten tycks ha gjort något med hennes inställning till livets måsten.

Med en katt i sin närhet lär man sig att njuta mer och vila oftare (och att inte störta upp ur sängen om morgnarna, åtminstone inte innan man har sträckt på sig ordentligt). Med ett rofyllt spinnande från alldeles intill går pulsen ner och man inser att det inte hjälper att stressa.

Därefter följer sidor och uppslag med presentationer av andra djur som varit och är till hjälp för människor. Hundar, hästar, grisar, apor, duvor och bin. De har kunnat utföra uppdrag och de har varit sällskap. Delfiner och sjölejon tjänstgör i USA:s flotta eftersom de kan dyka efter förlorade föremål och kan förstöra minor under vattnet. Med andra ord, djuren kan söka upp och transportera föremål och de kan varna för faror.

Det finns också många exempel där djur fungerar som stödjande krafter. Människor med sjukdomar upplever lindring när djur finns i närheten. Häromdagen såg jag av en händelse ett tv-program där danska medborgare med psykisk ohälsa kunde få stödhundar. Hundarna som är tränade och särskilt utvalda, bidrar till en fungerande vardag med stora hälsovinster för individen och samhället.

I boken finns även avsnitt som förklarar att människan inte alltid varit den bästa parten i relationerna med djur. Djurhållning har tidigare i historien innehållit tvång och våld. Djurförsök medför också ett etiskt dilemma.

Den fint formgivna faktaboken har gissningsvis en målgrupp med läsare i åldern 8 – 12 år. De korta textavsnitten ramas in av personliga illustrationer som inte drar iväg i alltför experimenterande stil. Pastellerna är milda i tonen och återspeglar det som kommuniceras, nämligen att människor och djur kan samverka i en anda av ömsesidig respekt.

Jag är sedan två år hobbybiodlare tillsammans med några grannar. Umgänget med bina kräver att jag talar lugnt och att jag utför rörelser långsamt. Ingen hets, ingen brådska. Bina surrar, jobbar med sitt och fyller mig med känslor av fascination. Det är mycket jag inte vet om bin och kanske inte heller om mig själv. Jag är en urbaniserad människa men är glad över denna möjlighet att bidra till ett naturligt kretslopp – eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Sådana tankar är även Lena Sjöberg inne på. Husdjuren kan bli en länk till naturen och kanske inspirera oss att använda alla våra sinnen, att stressa lite mindre och leka lite mer. Hon har även väckt min nyfikenhet på djurvärlden. Jag har aldrig hört talas om den gambianska jättepåsråttan förut men är betydligt mer välinformerad nu.

Mikael Bergstrand "Ingemar Modigs uppvaknande"

Eva Wissting — Sat, 04 Sep 2021 22:00:40 +0000

I Ingemar Modigs uppvaknande är det den oväntade vänskapen mellan den äldre, ensamme Ingemar med tvångssyndrom och den unga, fotbollsintresserade Dalia från Syrien som står i centrum.

Trots att det är många allvarliga ämnen som behandlas så har romanen en lättsam och humoristisk ton:

Att Ingemar Modig hamnade här, i en dragig tvåa på bottenplan, var i fösta hand en fråga av ekonomisk art. Hans sjukpension tillät inga extravaganser och när han väl bestämde sig för att fly från Storköping och de plågsamma minnena där fanns det inte så många orter och lägenheter att välja mellan som matchade hans magra budget och önskemål om avskildhet. I Plågan var grannarna få till antalet och den halvskumme hyrsevärden med det falska leendet visade sig ytterst sällan. Ingen vaktmästare snokade omkring och det förekom inte något tjafs om installering av bredband eller andra onödiga nymodigheter.

Boken börjar ganska långsamt, det tar till exempel ett bra tag innan Dalia kommer in i bilden. Överhuvudtaget förankras det mesta både tre och fyra gånger utöver vad som behövs, vilket gör att handlingen rör sig långsamt framåt.

Tvångssyndrom, ätstörningar, alkoholism, ensamhet, våld i nära relationer (och mindre nära) och rasism är bara några av de allvarliga ämnen som boken tar upp. Bara det faktum att de här ämnena ingår i en roman är ett plus, eftersom det är svåra och viktiga ämnen som alltför ofta skjuts undan.

Samtidigt blir det väl många trådar som tas upp, särskilt som de till övervägande del beskrivs ganska stereotypt och ytligt. Till exempel är det tveksamt om Clarissas relation till Tobbe tillför så mycket till berättelsen, särskilt som vändpunkten bygger på en våldshandling som den förlösande vändpunkten som gör att – voilà, helt plötsligt – både mor och son kommer till någon slags automatisk insikt om hur och varför de ska och kan ändra sina liv.

Det finns ytterligare saker i boken som inte känns helt realistiska och framför allt så förblir de ofta ganska stereotypa karaktärerna just bara karaktärer, eftersom de saknar den komplexitet som skulle göra att de känns som riktiga människor. Trots det är ändå vänskapen mellan Ingemar och Dalia (med tre stavelser) fint gestaltad.

Det här är knappast någon bok man läser för de språkliga kvaliteterna, men den passar om du vill du ha en lättläst feelgood som tar sig an aktuella samhällsfrågor.

Lena Sjöberg "Yoga med Lena Sjöberg"

Lena Nöjd — Sat, 13 Mar 2021 23:00:00 +0000

Jag är en enkel amatör när det gäller styrke- och konditionsövningar för kroppen. Och yoga var jag skeptisk till i årtionden, liksom till övningar med muskelstretchning före och efter jympapass. Men det ändrade sig när jag fick hälsporre för några år sedan och jag behövde hitta en alternativ träningsform där hälen inte belastades med stötar. I den vevan deltog jag i ett yogapass på Friskis & Svettis. Ledarens röst var som sammet och när alla i salen gjorde rörelserna efter bästa förmåga gick det hem hos mig. Ändå var det kanske en annan sak som gjorde att jag fortsatte delta i de här passen. Ledaren dolde nämligen inte alls sin egen ovighet.

Stora gruppträningspass är inte möjliga i pandemitider och hemmayoga har blivit lösningen för många – liksom för mig. Till min hjälp att skaffa inspiration inför en stund på yogamattan har jag boken Yoga med Lena Sjöberg.

Inledningsvis förklaras kroppsdelar och hur de påverkas av yogan. Jämförelsen mellan ”En vanlig människa” och en ”Yogi” får mig att le. På nästa uppslag visas kroppsställningar …

Heh.
Precis så där reagerade jag under min period av skepsis. Ben och armar i en enda knut.

Jag bläddrar vidare. Och så fnissar jag. Solhälsningen – i ny tolkning. Solen på himlen och en liten farbror som plirar uppåt och säger ”Hej!”. Vilket påminner mig om kompisens ironiska småleende när han försökt få in en replik i fikasamtalet om yogatrenden.

Teckningarna som fyller sidorna är i all sin enkelhet fulla med lågmäld humor. Är det inte omöjligheten i en viss kroppsställning som illustreras, så är det krocken med alla förväntningar hos yogautövaren.

En stressad nutidsmänniska uppmanas ständigt av både arbetsgivare och myndigheter att avsätta tid för återhämtning. Ja, ja, tänker man, försöker se i kalendern när ett tillfälle kan klämmas in. För att i nästa stund bli avbruten av något mer akut. Barnet behöver hitta sin andra vante innan hen ska i väg till förskolan. Kompisen ringer och undrar när vi ska ses. Och på jobbet är det rapporteringsdags med deadline i morgon. När stunden på yogamattan inträffar är det omöjligt att få tyst på ordflödet i huvudet. Eller så somnar man.

I teckningarna speglas den motsättning som är högst reell. Vana yogautövare har kommit förbi huvudets malande tankar och kroppens stela leder som utgör oöverstigliga hinder för den ovana utövaren. Det känns nästan enklare att bara strunta i hela må-bra-projektet.

Till ingredienserna i humor hör bland annat överraskningar. Men också igenkänningsmoment som bygger på att jag som läsare har liknande referensramar som avsändaren. Jag tycker mycket om hur Sjöberg fångar minspelet och interaktionen mellan bildernas figurer. Bilderna förmedlar en sorts människokännedom som också kan hittas hos tecknaren Robert Nyberg. Textraderna är lakoniska men får ändå in en mångtydighet som framkallar skratt.

Och där har vi det! Ett skratt är också avslappnande. Bokens titel kunde faktiskt vara ”Fnissa med Lena Sjöberg”.