När Kara dammar av ett gammal träsnitt av en död utter får hon syn på ett hål i väggen. Hålet leder till en bunker som alldeles uppenbart inte är en del av huset. På väggen har någon skrivit de olycksbådande orden “Pray that they are hungry”.

Utanför bunkern finns ett landskap av pilträd, gräsbevuxna kullar och vatten. Det är ett stilla, kusligt landskap inspirerat av Algernon Blackwoods The Willows från 1907 (svensk översättning saknas), som även påminner om skogen mellan världarna i C.S Lewis bok om Narnia. Varje kulle har en dörr, som går till andra bunkrar, och vad som döljer sig i dessa ska jag inte gå in på i detalj, men om själva miljön får en att tänka på en sagovärld så för innehållet i bunkrarna snarare tankarna till något mycket mer sinistert.

The Hollow Places utforskar idén om parallella verkligheter och det mänskliga psykets obotliga nyfikenhet där ens egna tankar är ens största svaghet. Det är en skräckroman fullspäckad med referenser till andra verk, utöver Blackwood finns även element från till exempel H.P. Lovecraft och Jeff VanderMeer. Det militära inslaget i form av bunkrar för tankarna till Annihilation från 2014 (som blev film med samma namn 2018).

Vi följer berättelsen genom Karas ögon. Genom hennes cyniska humor och associationer till existerande fiktiva verk blir hon en trovärdig och relaterbar karaktär som bär historien framåt i ett snabbt tempo. Språket drar in en i berättelsen från första meningen och håller läsaren i ett stadigt grepp fram till sista sidan.

Kingfisher håller en genomgående humoristisk ton, som jag är tacksam över eftersom det annars riskerat att bli både för obehagligt och för tramsigt. Humorn balanserar upp berättelsen och får mig att köpa även inslag som faktiskt är ganska fåniga – en uppstoppad tvättbjörn som plötsligt får liv och anfaller? Det är svårt att se det som något annat än skrattretande, men det funkar.

Jag gillade den här boken. Den är lättläst, underhållande och bitvis riktigt obehaglig, vilket är allt jag önskar från en bok av denna genre.

Similar Posts:

• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Kungen av kioskvältarna
• Overkligheten gör sig hörd
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Något är kajko

Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• Upp, upp och iväg
• Fascinerande dagböcker
• Lidandets lagomhet
• Musten blir till mos

I en artikel på internetsidan Vice från 2010 försöker man förklara Burns tecknande: ”In his work, he’s created a world that feels like an eerie parallel to those of David Lynch and some of Lovecraft.” Beskrivningen känns inte långsökt men det går att hitta tydligare paralleller för att beskriva hans verk. Den värld Burns målar upp känns framförallt som en modern uppdatering av den Hergé skapade med sin Tintin, en betydligt mörkare och abstrakt sådan.

Burns inspiration från Hergé har alltid varit närvarande. I El Borbah är en scen direkt tagen från Faraos cigarrer där huvudpersonen lyckas delta i ett möte med ett sektliknande sällskap genom att vara utklädd. I X’ed Out tar sig inspirationen från Hergé ännu tydligare uttryck, det förekommer svampar som ser ut att vara tagna från Den mystiska stjärnan, Tintins quiff dyker upp med jämna mellanrum och huvudpersonen har en svart katt som heter Inky (Tintins vita hund Milou heter Snowy på engelska).

Att Burns låtit sina inspirationskällor ta stor plats är lyckat och X’ed Out kan vara det bästa han skrivit efter redan nämnda Black Hole. I teorin låter det kanske motsägelsefullt, Burns borde bli mindre originell genom Tintin-blinkningarna, men det är som när Håkan Hellström i början av 2000-talet lyckades hitta ett eget musikaliskt uttryck genom att översätta textrader av Morrissey rakt av. Att tydligt låta sina inspirationskällor ta stor plats behöver inte vara någonting negativt.

Huvudpersonen i X’ed Out heter Doug och mår inte bra. Han minns sin stora kärlek, en självdestruktiv person som av någon anledning försvunnit ur hans liv. I Dougs drömmar förvandlas han till en Tintin-liknande karaktär som befinner sig i en annan värld och när han är vaken minns han tillbaka till när han var yngre och uppträdde med att läsa egenskrivna dikter inspirerad av William S. Burroughs. Burns tecknar lika snyggt som alltid och att han lämnat det svartvita till förmån för färg fungerar lika bra som den svartvita stilen som tidigare varit hans kännetecken. På många sätt är X’ed Out obegriplig läsning, tolkningsmöjligheterna är många och det är just det som gör detta till en så stark läsupplevelse. Jag förstår inte allt vad jag läser, men det är genomgående fängslande.

Similar Posts:

• Inblick in i ett svart hål
• Fågelsång bortom tid och rum
• Som en drog med telepatisk kraft
• Bilderna av världen
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Så Maplecroft borde passa mig perfekt, även om den är väldigt olik PP&Z och dess oräkneliga (och snart väldigt tröttsamma) kopior. Vi börjar med Lizzie Borden, kvinnan som i verklighetens 1892 anklagades för att ha slagit ihjäl sina föräldrar med en yxa, frikändes (delvis eftersom ingen kunde föreställa sig att ett svagt, ogift fruntimmer skulle kunna yxmörda någon) men dömdes i allmänhetens ögon och förvandlades till en barnramsa.

Lizzie Borden took an ax
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.

Sen konstaterar vi att detta ägde ju trots allt rum på HP Lovecrafts bakgård… Så varför inte utgå från att Lizzies föräldrar faktiskt var besatta av något, att Miskatonic University med alla dess galna forskare är alldeles om hörnet, och att Saker som gör människor vansinniga då och då kommer upp ur havet, drivna av närvaron av Något Mycket Gammalt…? Och nu är det upp till Lizzie och hennes yxa, hennes svårt tuberkulossjuka syster som via posten lever ett dubbelliv som hyllad manlig vetenskapsman, den lokale doktorn som har både PTSD från inbördeskriget och ett rejält riddarkomplex, och Lizzies… äh, ”nära personliga väninna” att stoppa det, i den mån det alls kan stoppas.

Det jag gillat i Priests steampunkfuturism (Boneshaker) finns här också: Hon tar sitt upplägg på allvar – det gjorde ju Lovecraft också, om än inte alltid lika sympatiskt som här – och använder det för att blanda skräck, familjedrama och lagoma doser petande i köns-, klass- och sexroller med en gammal smårostig hattnål. Vad man än kan tycka om att använda ett verkligt brottsfall till en sådan här grej (om 30 år gör någon en vampyrhistoria av Juha Valjakkala) blir det ju onekligen så när man gräver långt nog tillbaka; det är de blodiga historierna som överlever, och som ibland behöver skrivas om.

Samtidigt kan jag ändå tycka att Maplecroft efter en lysande start blir lite felviktad. Delvis eftersom detta, som alla jävla ”genre”-romaner nuförtiden, förstås är del 1 i en serie och hon alltså inte kan göra som Lovecraft gjorde och låta alla bli galna, dö, eller bli galna och dö inom 30 sidor utan måste lämna mycket öppet. Men desto större skäl då att hålla igen lite; i stället kastas vi omedelbart in i handlingen, halvvägs in i boken har allt redan börjat gå obönhörligt åt helvete och den där klimaktiska slutfajten som borde ligga i slutet av boken dras ut alldeles för länge, och mycket av poängen med att faktiskt låta det utspela sig på 1800-talet och utforska den världen går förlorat. Hon lever lite för mycket på att låta läsarens egna fördomar om det pryda, verklighetens-folk-stockkonservativa 1800-talsamerika göra jobbet åt henne i stället för att bygga ut den världen. Att Lizzies kärleksaffär med skådespelerskan Nance O’Neil (i verkligheten bara ett rykte och per definition på 1800-talet ett illasinnat sådant) här blir ett faktum är ett bra grepp – historiska LGBT-skildringar kan bli väldigt bra, jag älskar Sarah Waters. Men just eftersom allt går så snabbt känns det som om Priest tar en genväg; de är lesbiska i en amerikansk småstad på 1800-talet, där har de redan läsarnas sympati och behöver inte mer bakgrund än så.

Men trots allt kan jag inte låta bli att gilla det, hela vägen fram till den obligatoriska öppet-för-uppföljare-slutet. Priest skriver hela boken som en serie inte helt logiska dagboksanteckningar, där vissa av berättarna tappar koncepterna mer och mer allt eftersom, men försöker inte skriva som Lovecraft (vilket nog är en väldigt god idé). Men hon har en poäng med det på 2010-talet, när gamle Howard Phillips ärkekonservativa tankemonster börjar bubbla upp och ta plats hos människor en trodde en kände… och där, på tröskeln, står en sammanbiten kvinna med en yxa i näven och säger STOPP. Hur långt räcker det?

Similar Posts:

• Verkligheten som en skuggridå
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Trygg kan ingen vara
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Ondskans och svindelns poet

Please allow me to introduce myself
I’m a man of wealth and taste

Liksom den potentat som Mick Jagger sjöng om i ”Sympathy for the devil” är CeO Molin också en man av stil och smak. Det hindrar honom inte från att som bibliotekarie på Kungliga Biblioteket undansnilla och vissa fall sälja värdefulla böcker. Tyvärr för honom har det nu börjat fattas misstankar om att det finns en tjuv på biblioteket – och han är en av de möjliga förövarna.

Men det Molin söker är inte i första hand rikedom utan kunskap. När stjärnorna står rätt kommer en gud, Den Viskande Mannen, att vandra på Stockholms gator. Och det är en gud som Molin har ett komplicerat förhållande till. Särskilt som guden ofta tar gestalt av Cecilia Karlsson, Molins gamla flickvän.

Historien börjar dock någon helt annanstans. Några ungdomar får en visning av en källarlokal i Gamla stan som de planerar att hyra för ett slags lajv. I källaren väntar Tess, en mycket ledsen flicka med starka krafter, och det hela tar en olycklig vändning. I alla fall för ungdomarna. Trots blodbadet Tess ställer till med är det som läsare lätt att känna ett slags sympati för henne, för monstret.

Huvudkaraktärerna är sällan svartvita i Fagers berättelser. Även om de begår tveksamma handlingar har de oftast sina randiga och rutiga skäl. Vi behöver inte förlåta dem men vi kan åtminstone försöka förstå vad det är som driver dem.

Ni som har läst Fagers tidigare Samlade svenska kulter och Jag såg henne idag i receptionen kommer att känna att ni befinner er på bekant mark. Tillsammans beskriver dessa (och kommande?) berättelser en mer eller mindre sammanhållen värld där ett socialrealistiskt skildrat Sverige bryts mot dolda lovecraftianska fasor som tränger igenom verklighetens tunna skyddshinna. Fasor som hemliga sällskap och furier från Borås försöker tygla, eller kanske snarare bemästra och utnyttja. På köpet får vi i boken ta del av nazi-ockultism, homoerotik, lite blinkningar till asatro och ironiska (och mycket roliga) smakprov från de uppsalienska akademierna.

En mängd trådar dras mellan novellerna i Samlade svenska kulter och de två romanerna. Och romanerna kan sägas vara uppbyggda på ett sätt som påminner om novellsamlingen. Episoder med olika huvudpersoner fortgår och tar rejäl plats för att senare knytas ihop med varandra. Personer återkommer och försvinner. Den långlivade Fredman (inte den Fredman som Bellman skrev om, hävdar vår Fredman med emfas) är ett återseende från de tidigare böckerna. Diskret till sin personlighet, men innehavare av stora krafter, verkar han som ett slags uppsyningsman över de ockulta skeendena. Ett ytterst otacksamt arbete visar det sig.

Fagers musikaliska prosastil är ett kapitel för sig. Det finns en rytm i den. Det är det som är så bra med den. Korthuggen. Ibland aggressiv. Ibland förrädiskt enkel. Det är oemotståndligt, för trots denna skenbara enkelhet anar man bråddjupen i det som inte sägs rakt ut. Det är något fasansfullt som lurar i mörkret som tränger fram ur sprickorna i det imaginära Stockholm som beskrivs i böckerna, och kanske också i det universum som läsaren befinner sig i.

Och Den Viskande Mannen kom tillbaka till Cornelia. Som ljudet av en motorväg i vinden. Det där bakom henne i spegeln. Som älskaren hon inte kunde vara utan. Han tackade för hennes öga. Hon tackade för att han ville bära hennes öga. Hon såg saker genom honom nu. Hade lämnat ögat vid brunnen. De var nära varandra nu. Hopblandade. Förenade i himlen. Eller någon annanstans där det blå ljuset kom krypande nedför väggarna.

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Intervju med Anders Fager
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?

Jag såg sällan min farbror utom vid måltiderna; men trots att hans vanor gäckade mig kände jag att han iakttog varje steg jag tog, och att han förfogade över metoder som gav honom kännedom om allt jag gjorde och tänkte.

Itchell Colquhoun (1906-1988) var en surrealistisk konstnär, författare och magiker. Så står det på bokens baksida och dessa tre ledstjärnor är också det som tydligast lyser i berättelsen. Surrealismen i de ingående beskrivningarna, skrivarkärleken i det makliga berättartempot och så de hela tiden totalmagiska undertonernas närvaro. Texten är lugn, vilande på en enkel bashistoria som egentligen påminner väldigt mycket om H P Lovecrafts mest poetiska noveller med en figur som kommer till en plats, finner den vara skrämmande och sedan gör figuren och platsen upp.

Men Hermogenes gås är mycket mer hisnande i sina skeenden om man nu ska dra paralleller till den gode Lovecraft. Den vackert beskrivna ön är liksom omöjlig att få ett grepp om. Ibland är den liten, ibland är den stor. Ibland är ön klippig, ibland är ön skogsbevuxen och ibland är ön en vulkan. Ibland är ön ensam och ibland är det en hel ögrupp. På samma sätt svänger livet på ön: den är folktom men ändå befolkad. Hus är små på utsidan och enorma på insidan. Inget är riktigt klart uttalat. Det är passande i sin underlighet då det skapar en mottaglighet hos läsaren.

- I denna bok kan nog vad som helst hända, tänkte jag och sedan hände också vad som helst.

Det är också ett fiffigt grepp av Colquhoun att låta berättelsen vara så vagt och fritt skriven då det tillåter henne att ta krumsprång i form av små fantastiska sidoberättelser, utan att det känns speciellt spretigt.

Boken stora svaghet är att det hänvisas till en hel del andra böcker och målningar av ockult karaktär, vilka jag måste erkänna mig inte vara helt bekanta med. Därför har kanske också en del av bokens djupare innebörd gått mig förlorad. Det är i sanning en förarglighet var gång man dyker på sådana ting i skönlitterära böcker. Jag vill också risa det att boken, om än den var oemotståndlig på många sätt, faktiskt lämnade mig med mer än lovligt många frågetecken där det borde vara utropstecken.

En del av kvardröjande frågetecken rätas ut i Niklas Nenzéns fina efterskrift där han i fakta och tanke går djupare ner i denna mystiska kvinnas liv, bok och konstnärskap. Det är inte förrän då som en del av de bokboende hemligheterna i Hermogenes gås helt gör sig begripliga.

Boken är absolut speciell. Utan tvekan en av de mest egendomliga böcker jag läst och jag kommer återkomma till Hermogenes gås flera gånger och till Ithell Colquhoun likaså. Inte minst hennes fenomenala måleri lockar till fördjupning. Bredvid Salvador Dali tyckes hon vara en av de vassaste inom surrealismen. Ett exemplar av hennes målerikonst återfinns förövrigt som bokens omslagsbild, där man i en och samma målning ser inte mindre än 4 motiv, om man blott söker en stund. Skylla heter den vackra tavlan från 1938. Hur utsökt representerar inte tavlan Ithell Colquhouns magiska saga – den kan man nämligen också läsa på en mängd olika sätt.

Similar Posts:

• Syfilitiska män i mängder
• Konstnären, poeten, och det mystiska konstverket
• Kreativt och lärorikt
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• En plot twist som är värd hypen

Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Något är kajko
• Bland tomtar och troll
• Folkhemskt
• Oknytt i rampljuset

Det borde han kanske inte göra.

För visst, Cărtărescu lär, jämförelserna med Murakami (ofta med tillägget ”på syra”) eller Márquez till trots, knappast bli en bred folklig författare. Nostalgia och Orbitór är storverk, men han gör det sannerligen inte lätt för läsarna med sina sömlösa skiftningar mellan tydlig socialrealism och surrealistisk body horror där gränsen mellan berättare, berättelse, karaktärer, läsare och text vrids och vänds tills man inte vet var man är eller vad man heter. Och jo, jämfört med dem är definitivt munsbiten Travesti lättare att … om inte ta till sig, så i alla fall att sammanfatta:

Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet?

Författaren Victor åker till ett pensionat för att skriva, för att en gång för alla gräva sig ner i och förstå något som hände honom i ungdomen. Hans yngre jag åker 1973 på sommarläger tillsammans med hela sin skola, den ende intellektuelle i en klass full med hormonstinna tonåringar. Som den typiske outsidern har han gjort ett adelsmärke av att förakta allt de andra är så fascinerade av: rockmusik, jeans, fotboll, sex, skratt, sprit; och medan de ägnar hela den föräldrafria veckan på landet åt sådant går han åt sidan, för sig själv, in i sig själv… tills något händer, något som har att göra med en klasskamrat i klänning, och som fortfarande spökar för honom så många år senare. Så långt inget märkvärdigt, liknande historier har vi hört förut. Men sedan har vi just det att författaren ju vet hur jävla naiv och affekterad hans tonårsjag var, hur fel han hade när han avfärdade sina kamrater som kulturlösa monster, att de alla växte upp och blev någorlunda rättskaffens medborgare medan han själv bara blev medveten om sina egna brister … och han saknar det, den där Nietzscheanska klarheten, även om den kom mitt ett psykotiskt break. Han har tillbringat hela sin karriär med att skriva fullt duglig prosa för fullt dugliga människor, men är inte vitsen med att vara en Stor författare att skriva något som river ner? Kan man tänka stort och fritt om man lärt sig att passa in?

För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket.

Så för att finna det jagar den äldre Victor på sitt yngre jag, överdriver hans sökande och hans skräck för att visa sig vara som de andra, beskriver hur han går på nattliga drömvandringar som hämtade ur någon gammal gotisk skräckfilm, där han kliver igenom den tunna spindelväven i trappan ut ur verkligheten utan att den förstörs. Runt den gamla gården, eller om det nu är inne i sitt eget huvud, hittar han övervuxna ruiner fulla med gigantiska insekter och dolda rum med stumma varelser, och ju djupare författaren går in i sina minnen desto tunnare blir han själv.

Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Läsare av Nostalgia lär känna igen sig, inte minst för att hela Travesti i princip är en remix på avsnittet Tvillingar i den romanen. Inte nödvändigtvis något fel på det, Cărtărescu ska vara mångbottnad nog att hitta nya vinklingar på gamla berättelser. Och även om det konstanta misantropiska äckel vår hjälte känner för allt omkring sig blir jobbigt i längden är det svårt att inte dras in i hans prosa, som i ena sekunden så löjligt tonsäkert fångar ungdomen i sin lätt bleknande helhet i ett land där tonåringar blandar partikampsånger med porrvisor utan att reflektera över det, där musiktidningar och kassettband måste smugglas runt som droger och alla utom just du själv verkar missa poängen, för att i nästa sekund glida över i psykotiska mardrömsvisioner som lämnar självaste Lovecraft i dammet. Men till slut måste ju allt det där självrannsakandet leda någonstans också, och där hans längre verk använder allt det där för att utvidga världen, visa på oändliga möjligheter och skräckdjup, vänder sig Travesti bara inåt och klaustrofobiskt inåt tills den i slutändan reduceras till en enkel fråga och ett enkelt svar som kunde platsat i vilket amerikanskt TV-drama som helst. Och där kommer besvikelsen, kanske desto större för att jag vet hur mycket bättre han kan; han har en luftvärnskanon och använder den för att skjuta mygg. Om man gör det så svårt för sig för att sedan göra det så lätt för sig, då är man kanske lite pretentiös i alla fall.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Hemvill vill hem
• Upp, upp och iväg
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vad är Orbitór?

På frågan varför han började skriva just skräck svarar han att det är ett kul ämne. Han tycker om det övernaturliga även om han som han säger ”inte tror ett smack på det själv.”

Anders Fagers berättelser är rätt gränslösa. Jag frågar honom om det är för att han själv är ateist och inte tror på vare sig något övernaturligt eller något gudomligt som han kan vara så gränslös?

Nej, hade jag haft en tro hade jag säkert stormat mot den. Jag har inget provokationsbehov och söker inte heller skräck-chocker för chockernas skull.

Anders berättar att han inte skriver berättelser utifrån äckliga och obehagliga situationer i sig, utan bygger berättelserna kring en karaktär.

Skräck läste han redan som liten under 70-talet. Han sprang runt skräckhyllorna på biblioteket i Bredäng och lånade böcker av Hans Arnold och H.P. Lovecraft.

Jag frågar vad han som skräckförfattare själv blir rädd för.

Jag blir rädd för det som alla andra blir rädda för. En annan medelålders man recenserade en av mina novellsamlingar i nåt kulturprogram på SR P1. Han tyckte att jag hade medelåldersmannens skräck för unga kvinnor. Det tyckte jag var jättekul, men jag tror inte att jag har den skräcken.

Skräckgenren är nu mitt uppe i fasen ”vad händer när vi blir populära” med exempel som True Blood och The walking dead.

Det har blivit klyschigare, som saker blir när de blir mainstream. Men jag tror det är bra, för då kan jag tjäna mer pengar och förhoppningsvis innebär det att fler än jag börjar skriva jävligt bra. Inom nischlitteraturen kunde man komma undan med mycket.

Enligt Anders Fager är Karin Tidbeck den just nu bästa svenska skräckförfattaren. ”Hon är larvigt duktig tekniskt sett. Jag hoppas fler får upp ögonen för henne.”

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Sympathy for the devil

Karl Meyers son är död. Romanen är en enda lång vilsen vandring sökande efter mening, i detta liv som nu har blivit fullständigt tomt. Meyer letar efter anledningen till självmordet, vad kunde han ha gjort annorlunda? För det finns alltid skuld, kanske i denna berättelse mer än i andra. Om han inte hade träffat den andra kvinnan? Om han inte förlorat sig i sina egna intressen? Men han letar också efter anledningen att själv fortsätta. Det är en personlig kris utdragen över sidorna. En jakt på något av betydelse. Kärleken. Finns den? Hur når man den? Hur ser den ut?

Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mänskliga relationer på ett sånt sätt att jag som läsare ena stunden går upp i det skarpaste sken av lycka, för att i nästa stund tvivla på att något av det jag känner är sant. Han har ett sätt att ta sig under huden på mig, hitta just de där formuleringarna som knäcker mitt försvar, som berör mitt innersta, som gör hans böcker till mer än böcker. Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mörkret i själen på ett sånt sätt att jag som läsare, i det klaustrofobiska slutet, inträngd i ett hörn i det spöklika huset, börjar gråta med huvudkaraktären: jag är Karl Meyer och jag letar också efter mening.

Som alla vi människor gör.

Karl Meyer flyr sorgen och sin halva familj, flyr ut. På ett tåg genom länderna med drömmen om att på en ny plats i nya omgivningar där ingen känner honom kunna starta om sitt liv. Han hamnar på ett hotell i en liten stad som känns kulissartad; inte på grund av bristande språk, utan på grund av en overklighet som är tydligt förankrad i boken. En mardrömsstämning vars syfte aldrig är att lämna läsaren, utan trollbinda henne. Och jag vandrar med på underliga undergroundsteatrar, och i mötet med nya människor: är detta ett fönster? tänker jag. Å snälla säg att det är ett fönster, att han klarar sig ur det här.

Himlen ljusnade medan jag rörde mig inåt på de växelvis smala och breda gatorna, och myllret ökade, dagsljuset spårade upp människor i alla vinklar och vrår och skickade iväg dem. Ut, ut, alle man! Lydigt återupptog de sina dagliga sysslor, med inarbetad erfarenhet, som delar av en helhet, oavsett hur olikt det var, det de var på väg att ge sig i kast med. De deltog i gemenskapen, där ingen gjorde exakt samma sak som någon annan, där alla rutiner och arbetsuppgifter hade sin egenart men där det överordnade målet ändå var samma för alla, att besätta sin plats, behålla den och vidareutveckla den, fullkomna den så långt det gick. Och under allting, all ärelystnad och tävlingsinstinkt och missunnsamhet och förtvivlan, fanns samma vaksamhet som hos motorcyklisten, vaktande på varje steg man tog för att inte utsätta sig själv för onödiga faror. Som om detta var den stora rörelse de deltog i – som jag själv deltog i, där jag lät mig uppslukas av vimlet – den eviga jakten efter att undvika döden.

Detta sätt att betrakta världen, att så självklart stå utanför utan att ens vara säker på att vilja in. Hinnan som läggs över världen, cynismen som vaknar av sorg på sorg. Kanske är jag inte menad för lycka? För varje steg framåt två tillbaka. Efter varje upplevelse, försök till liv, skickar Meyer sms till sin döde son. ”Är i Redenburg i Tyskland. Stannar här några dagar. Allt väl? Hälsa mamma och S.” Och jag tänker på en skräckhistoria av H P Lovecraft som jag läste som tonåring, där någon kopplar en telefon ner i en grav, och till slut är det inte vännen som pratar på andra sidan längre, utan någon annan. Precis som Meyer vill jag så gärna tänka mig att dessa meddelanden kommer fram. Att döden inte är slutet, för det är så overkligt att någon som nyss fanns bara ska sluta finnas. Jag har ju hans telefonnummer här! Jag får ju meddelande om att det jag skickat mottagits!

Detta blev tyvärr Sæterbakkens sista bok, och det är så jävla synd att jag blir förbannad. Det finns få författare som med sitt språk kunnat fånga mig så. Lättillgängligt men ändå så genialiskt. Min enda tröst är att jag har flera av hans böcker kvar olästa. Mitt eget personliga skräckhus är att om han inte tog sig ur det, utan faktiskt tog sitt eget liv, vari vilar då hoppet för oss andra?

En dag klev jag på en buss och satt kvar hela vägen ut från staden och tillbaka igen. En liten stund slumrade jag, hade ingen aning om var jag var. (…) Ett ungt par hade satt sig framför mig, flickan lutade huvudet mot pojkens axel, då och då böjde han fram huvudet och tittade på henne. Jag märkte att jag blev djupt missunnsam mot honom, mot båda två. Det var något så välsignat fridfullt över dem, bekymmerslöst placerade i omgivningar som ännu inte var tillräckligt starka att rubba deras lycka och förälskelse. Inför dessa två, tänkte jag, har inte världen något att säga. Ingenting kan förstöra dem. De är i jämvikt. Kärleken och begäret jämnt fördelade, frågan om vem av dem som längtar mest är ännu inte aktuell. När jag var på väg ut vände jag mig mot dem och sa: ”Minns den här stunden!” Pojken ryckte till, han såg alldeles förskräckt ut, och när bussen körde vidare fick jag en skymt av dem i fönstret, båda satt och stirrade ut på mig som om jag vore en som hade varit med om både det ena och det andra, utan att de förstod exakt vad.

Det här är en bok att läsa intensivt och bära med sig länge efteråt. Trösten blir att ensamheten, paradoxalt nog, är något vi alla delar. Karl Ove Knausgård är inte Norges största författare i vår tid. Stig Sæterbakken är större.

Similar Posts:

• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Det gör ont att älska
• Svårhanterligt om människans bristande moral
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Den store Knausgård