En bofink och en koltrast sjöng duett. Bofinken lät envis, tvärsäker, trodde i sin Kisalantliga oskuld att ingen annan uppfattning än hans kunde tänkas vara den rätta, medan taltrasten lät som en diplomat, full av bortförklaringar och vackra ord. Gerda Antti gillar fåglar. Det gör jag också. I övrigt är vi nog inte överens om […][...]

Huvudpersonen i en av Gerda Anttis sju noveller efterlyser ett större ansvarstagande för barnen i samhället, men gör det inte på det där beklagande "var är världen på väg"-sättet, utan på ett konkret och välgrundat sätt. En annan pekar på att rynkiga åldringar som hon alltför sällan får synas i TV, men inte på det […][...]

Jag känner igen mig. Från första stund känner jag igen det vemodiga i att ens by på landet avfolkas eller i alla fall inte mer bebos av alla de som bodde där och gav mig saft när jag var liten. I min by har det flyttat in nya människor så husen står ju inte tomma, […][...]