Agnes attackeras av allehanda illamåenden. Hon känner sommarhettan påtaglig på den kropp som är förändrad. Lukter av blöjor och kräk, bananer och tonfisksallad stiger henne åt huvudet i de nya sammanhang som hon tvingas och tvingar sig själv in i. På barnavårdscentralen blir hon reducerad till ”mamma” – plötsligt är hon inte en person med ett namn längre. Hon känner utanförskap bland de andra mammorna. Ibland rymmer hon, bara tar sin lilla flicka och lämnar mammagruppen med ”idisslande kossor”. Andra gånger försöker hon verkligen göra sin röst hörd i diskussioner om barnvänliga produkter och ekologiska lösningar. Hon försöker: ställer nonsensfrågor, dricker kaffe ur en kopp som är tom och bjuder hem en gammal klasskompis, ”Äppelkinden”, som vill se deras tvättmaskin och jämföra längden på blöjor. Ibland måste Agnes bara säga rakt ut sina innersta svarta tankar; förstöra stämningen med funderingar om cancer eller meteoriter. Hon sannar med om hur ”trevligt” det är att råkas. Oftast känner hon sig mest som en utomjording, en förrädare.

Många är impulserna. Agnes googlar ekologiska solkrämer, resistenta bakterier, de vanligaste småbarnsolyckorna och tänker mitt i värmeböljan på vinterhalkolyckor med barnvagn. Hon är förberedd med ekologisk (stenhård) babymadrass, eluttag med petskydd, lådor med barnspärr, vibrationsapparat som får småbarn att sova. Hennes lilla familj borde bo på landet. De köper en ekologisk soffa för tjugofyra tusen. Hon övertalar nästan Frank om att de ska börja på nytt i Australien. Eller de kunde ”jobba som lärare i Granada”, ”bygga skolor i Katmandu” eller börja som ”fotbollsledare i Kapstaden”. Hon bjuder hem en rumänsk tiggare på middag – som tycker att deras lägenhet är rena drömmen.

En vändpunkt blir gymmet. Agnes betalar niotusen kronor för en personlig tränare under några veckor. Hon börjar hårdträna och lyckas gå ner i vikt. Gymsessioner och däremellan tränarens taffliga sms (”detta ficksar du”, ”snygg planka”). Träningen blir en urkraft som får henne att känna sig femton år yngre: ”jag blir ny”.

Julimånadens sommarhetta övergår i augusti med regn och mörka, ljumma kvällar. ”Äppelkinden” lockar hon ut på en boxningsmatch i en park – adrenalinet gör något med dem. En liten kille frågor Agnes på en parkeringsplats om hon är en mamma och hon svarar ”Jag är en mamma”. Orden är symboliska – Agnes hör själv att hon accepterat faktum. En kväll säger Frank till henne att hon klarat första tiden fint – han inser det när han ser henne tillsammans med deras dotter.

Föräldrarollen är ett av konstens (politikens, ekonomins, historiens) största teman. Roxberg skriver med Barnvagnsblues in sig i en tradition – pompöst sagt – sedan bibelns tid. Här handlar det om en präktig medelklasstillvaro á la 2010-tal. Impulsivt tänker jag på Knausgårds Min kamp del 2 där han sjavar runt i lägenheten bland soppåsar och blöjor och lär sig navigera med barnvagn i Stockholms innerstad. Han har veckoslutssemestrat i metropoler, köpt dyra små pälsjackor åt sin älskade men knappt hållit ett spädbarn innan det första egna. Han utgjuter sig över hur han ”feminiseras”, blir en produkt av jämställdheten och känner sig djupt förödmjukad. Kulmen är en trallglad babyrytmiktimme där han är den enda pappan. I Barnvagnsblues har Agnes inga tankar på varken jämställdhet eller feminism (som formbarligen lyser med sin frånvaro) utan försöker bara finna sig i ”det nya normala”.

Jagberättaren Agnes är distanserad. Hon förställer sig. Roxberg använder sig av mycket dialog och meningarna är ofta korta och klara – likaså kapitlen – men det finns många bakomliggande tomrum. Vem var Agnes innan hon levde med Frank och blev mamma? Och varför beter hon sig ofta som ett barn inför honom? Han står liksom en förälder för ekonomi och sunt förnuft.

Agnes ensamhet är ofta skriande. Tvåhundra kontakter i telefonen men ingen att ringa. Inte en släkting eller vän? Hennes egen mamma? Mammor finns.

På något vis uttrycker Barnvagnsblues mycket av den ensamhet och positionering med oändliga valmöjligheter som präglar vår tid. Att bli – att välja att bli – mamma är en av de vanligaste livhändelserna – samtidigt en av de mest förändrande. Allmängiltigt men alltid unikt. Aldrig lätt. Blues var ordet.

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Dolt under ytan
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Vi är alla fåglar under himlen
• Att välja och skriva sitt liv

Egentligen är jag ingen människa som oroar mig, det mesta löser sig och faller på plats allt eftersom. Och det man själv inte kan påverka finns det heller ingen anledning att bekymra sig för. Jag brukar helt enkelt ta saker som de kommer och i de allra flesta fall blir det bra. Men förälder är något som man trots ca 9 månaders graviditet bokstavligen blir över en natt. Och tilltron till att jag ska kunna bli förälder med allt vad det innebär med känslor och ansvar om att skapa trygghet är svårare.

I När 2 blev 3 berättar Daniel Åberg och Johanna Ögren om hur det var när deras första son Tage föddes. Vartannat kapitel berättas av Daniel och vartannat av Johanna, men vem som än berättar görs det med en rak ärlighet och öppenhet som är få böcker förunnade. Det är både personligt och privat och jag som läsare kryper verkligen in under skinnet på Daniel och Johanna på ett sätt som gör mig övertygad om att jag inte är ensam. Och framförallt så väjer de inte för något, hur tabubelagt det än må vara.

Deras bok handlar om att möta sina förväntningar, att se dem grusas att acceptera att allting inte alltid blir som man har tänkt, planerat, önskat. Eller i många fall, ingenting blir som det skulle bli, men att det på något sätt alltid blir bra ändå. Deras bok handlar också om den omgivning man som förälder har att förhålla sig till. Både till sin närmsta familj, sina vänner, främlingar på stan (oavsett om de är hjälpsamma eller fördömande) och framförallt andra föräldrar.

Och så handlar den om att vara mamma eller pappa, eller snarare kvinna eller man. Daniel och Johanna väljer att låta honom, pappan, mannen, ta ut nästan all föräldraledighet, för att det passar dem bäst så. För Daniel blir det ett tillstånd av beröm och duktighet, att han som pappa själv klarar av att ta hand om sitt barn och att han gör det frivilligt. Vilken hjälte! Samtidigt som Johanna möts av ifrågasättande människor som undrar var hon har gjort av sin lilla bebis. Eftersom bebisar alltid måste vara med sina mammor.

Daniel:

Vi är försenade när vi kommer till bvc för det första mötet med föräldragruppen. Vanligen när man är försenad nuförtiden fungerar Tage alltid som ursäkt – ”vi hade en liten kräkincident precis när vi stod i hallen och blev tvungna att byta kläder” är en favorit – men för en gångs skull fungerar inte det, alla andra på plats har ju också bara varit föräldrar i cirka tre månader och har ändå lyckats ta sig hit i tid. Vi är svettiga när vi springer in i mötesrummet. Samtalen som pågår stannar genast upp.
Orsaken till tystnaden: Ja, det verkar vara jag. Åtminstone är det mig alla tittar på.
Jag är den enda pappan på plats.

Det som ändå rör mig mest är hur Johanna berättar om alla dödsfällor som lurar så fort man har fått barn, att allt är så skört och att det största hotet mot barnet är en själv.

Johanna:

Om jag släpper barnvagnen nerför trapporna av misstag? Om jag knuffar ner honom på tunnelbanespåret av misstag? Om jag snubblar i trapporna och ramlar? Om jag knuffar ut honom i gatan när det kommer en bil? Av misstag, förstås.
Alla dessa ständiga misstag. Jag är inte så oroad för de traditionella nybörjarrädslorna som till exempel att klä på honom för mycket eller för lite. Faktum är att båda de sakerna har hänt och samtliga inblandade överlevde.
(…)
Kanske är moderskapet just detta att alltid stå i begrepp att slänga sitt barn över ännu ett stup. Tänker jag. Som en metafor givetvis. Men på ett sätt är det ju just det jag gör. Allt han lär sig, alla hinder han forcerar är ungefär som att hoppa över Helvetesgapet med honom i famnen, gång på gång.

Jag skulle ljuga om jag säger att Daniel och Johanna har lugnat mig i tanken på att jag ska bli förälder, men de har i alla fall ökat min tilltro till mig själv. Och om det är något som böcker om barn och föräldraskap ska göra så är det väl just det.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …
• Att hitta sin pappa
• Att göra en kvinna
• Att bli en ”mamma”

I Farväl till Agnes återvänder Elisabeth Lindfors till debutromanens äkta makar, Agnes och Knut, men den här gången är det ur Knuts synvinkel hon berättar. Den åldrade Knut, en Knut som slutligen blivit ifrånsprungen av samhället. En som ser attackerna mot WTC på teve, möter uteliggare och nynazistiska klottrare i gångtunneln och tamejfan inte känner igen sig alls längre.

Ramberättelsen, med den döende Knut som ligger och tänker tillbaka på livet, är funktionell om än inte den originellaste. Som alltid skriver Lindfors varmt och finkänsligt och med sinne för detaljer. Hon skriver ett människopar, ett äktenskap. Om Knut är den självklara motorn i familjens nästan naturbundna klassresa, så sätter Agnes ändå alltid sin prägel.

Knut möter Agnes på en danstillställning i mitten av 1930-talet. Luleås vackraste flicka är hon. Fast hennes far säger, när Knut ber om hennes hand, att ”Vacker är hon, men vad hon har i huvet det vete fan. Inte är hon särskilt bra på matlagning heller.” Själv drömmer Knut om att studera, men fadern väljer att satsa på äldste sonen istället. Det är en ständig kamp, att visa vad man går för, att man duger något till, trots det enkla ursprunget.

När karriären inom KF tar fart får familjen flytta över hela Sverige. Ständigt finns kollegor där som kan trycka ner med sina självklara referenser, sin bildning och sina språkkunskaper. Knut lär sig och blir stenhård, frontfiguren för alla obekväma beslut om nedläggningar av olönsamma butiker i kedjan. De små som får offras för att helheten ska stå stark. En rörelse med så mycket att bevisa att det ideologiska omärkligt effektiviseras bort.

Agnes, hon får som svårt att följa med, hon också. Hon har inte tryggheten som han kan skaffa sig genom jobbet och direktörstiteln. Hon är avig och generad när det ska hållas representationsmiddagar och minglas med Palme. Hon blir osäker och deprimerad, går in i sitt mörker och sin svartsjuka. Och utifrån finns ingen förståelse för en make som plötsligt måste ta hand om barnen för att hustrun inte orkar.

Det är en finstämd balans hon hittar, Lindfors, i 1900-talsäktenskapets vedermödor. Hans självklara styrning och hennes tysta försakande. Hans rent mentala karriär och hennes hopplöshet på efterkälken. Och så samtidigt kärleken, samhörigheten. Hans ömsinta tålamod inför hennes osäkerhet och ökande demens. Hennes mjuka norrländska och de gemensamma rötterna, förståelsen för toftigheten och underlägsenheten man ville bort ifrån och klassresans ängsliga hemlöshet.

Vad var det som man slogs för och vad var det som valdes bort? Hur kunde man så radikalt förändra världen och sen ändå hamna här, bortglömd av en decimerad och överarbetad vårdstyrka på kirurgakuten i början av det tjugoförsta århundradet? Nog är det dagen efter, alltid.

Similar Posts:

• I familjelivets kulisser
• Dessa diffusa diktaturer
• Berättelsen om framtiden
• Att bli en ”mamma”
• Drömmar i folkhemmet

Föräldraförsäkringen ges onekligen en nyckelroll i journalisten Ulrika Lorentzis Något bara kvinnor kan. Normer, biologi och graviditet. Lorentzi, som bland annat varit chefredaktör på feministiska tidskiften Bang, tar visserligen avstånd från vulgärdebattörer som Elise Claeson, men skriver framför allt en öppen bok med framträdande intervjuinslag. Vi får möta såväl ”vanliga” människor med olika erfarenheter av familjebildning – eller inte familjebildning: påtagligt är att den intervjuade kvinna som valt att inte skaffa barn vill vara anonym eftersom hon vet hur oerhört provocerande det valet kan uppfattas – som delvis nya sidor av välkända debattörer som Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg.

Inte minst queerkonstellationer av olika slag bidrar till att belysa och kanske också förändra könsmönster. Lorentzi blandar mer teoretiska resonemang med mängder av konkreta erfarenheter ”” och efterlyser samtidigt formuleringar kring dessa upplevelser. Graviditeter befinner sig fortfarande märkligt ofta i något sorts mytiskt, oartikulerat gränsland mellan djuriskt och gudomligt, menar Lorentzi, som sökt våra bilder av graviditeter från Bibeln och den heliga Birgitta till Moa Martinson, pappagrupper och modern poesi.

Precis som i Nina Björks nyligen utkomna avhandling ger Ulrika Lorentzi motbilder till den liberala bilden av den autonoma individen som grunden för hela det västerländska tänkandet. Precis som Björk sätter hon fingret på något djupt schizofrent i vårt sätt att tänka om människor. Visst är det den vuxne, fysiskt sett välbeställde mannen som är normen über alles. Gravida och småbarn faller utanför tämligen direkt. Här finns ett stark förnekande av hur beroende vi är av andra, ofrånkomligt under perioder eller genom hela livet, fysiskt, materiellt eller ”bara” känslomässigt.

Det är en lättillgänglig, omfattande och mångsidig liten bok Lorentzi skrivit. Lite rastlös; med nuvarande utveckling kan man räkna med ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen kring år 2030. För det är naturligtvis det med titeln Något bara kvinnor kan: det är visserligen bara kvinnor – eller snarare bara människor med fungerande livmödrar, för det finns ju exempel både på att män som varit kvinnor blir det och naturligtvis på mängder av kvinnor som inte kan eller vill – som kan vara gravida, men det finns en väldig massa människor som kan få barn och vara föräldrar. Så varför lägger vi en så avgörande vikt vid den där proportionellt sett lilla, initiala skillnaden?

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Ut ur labyrinten
• De på förhand dömda
• Att upptäcka att man är förälder

Den text som verkligen borde kunna rucka till invanda feministiska tankebanor är journalisten Anna Svenssons text om våldtäkt. Hon berättar av egen erfarenhet om hur samhället reducerar våldtagna kvinnor till handlingsförlamade offer som själva inte kan återta makten över sitt liv. Svensson menar att det här synsättet belyser att kvinnans självförtroende och värdighet sitter mellan hennes ben. Det här leder i sin tur till att våldtagna kvinnor inte ges plats i den offentliga debatten då de inte tas för fungerande människor utan som "skadade-för-livet"-offer.

Skribenten Anna Ekelunds text om abort sätter fingret på något som borde skava till i det feministiska upphöjandet av kvinnans självständighet. Hon menar att den aborterande kvinnan stämmer bra överens med en modern syn på kvinnan som självständig vilket mörklägger alternativ som adoption eller "extra stöd" åt kvinnan. Ekelund ser en pekpinnemoral växa fram, där det är nästintill omoraliskt för en kvinna att behålla sitt barn om hon inte har ett fast jobb och en fast partner som är redo att ta ut full föräldraledighet.

Men de flesta av bidragen har tyvärr inte lika hög argumentskvalité och tydlighet som Svenssons och Ekelunds. Ett av antologins svagaste bidrag är texten om fuck-off pengar. Maria Rankka, VD på tankesmedjan Timbro hävdar att varje kvinna bör lägga undan pengar för att i framtiden kunna göra självständiga val såsom att gå ur en relation eller att sluta på ett dåligt jobb. Vad hon helt tycks förbise är alla de kvinnor som helt enkelt inte har möjligheten att sticka undan den där tusenlappen varje månad, ganska många skulle jag tro.

Och krönikören Boris Benulic är bara pinsam när han påstår att de flesta kvinnor egentligen vill ha gymtränande machomän. Han motsätter sig feminiserandet av mannen med argumentet att om mannnen abdikerar från sin roll som samhällets "förändrare och skapare" så minskar också kvinnans utrymme i samhället(?) Vad han menar med det lämnas åt läsarens förbryllade hjärna. Frågan är om han ens själv har svaret.

När jag långt senare slår igen boken efter att ha läst de 13 texterna och ser tjejen på framsidan, med hyttad näve uppsträckt i luften, så undrar jag hur stort steg den här boken egentligen har tagit mot en "ny" feminism.

Jag tror inte att en samling texter skrivna av 13 vitt skilda skribenter, med olika politisk härkomst, kan bära så långt mot en "ny" feminism. Det blir för splittrat och ofokuserat. Som det är nu fungerar antologin mest som en plattform för diskussion, vilken i sin tur skulle kunna vara det första steget mot en "ny" feminism. Frågan är bara hur livlig den här diskussionen som Östergren efterlyser kan bli med tanke på att de flesta texter i antologin inte är speciellt provocerande.

Similar Posts:

• Feminism für alle
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• En affirmation om dagen
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas

Så varför ens försöka? Kanske för att det är så lätt, särskilt när man befinner sig i små trivsamma universitetskretsar, att tro att utvecklingen ganska oproblematiskt går framåt. Att vi bara vet bättre och bättre hela tiden och att de gamla problemen inte med jämna mellanrum ska komma tillbaka och nafsa oss i rumpan.

När det gäller feminism finns helt enkelt två olika skolor som under olika perioder varit olika starka. Aldrig mötas de två på det ideologiska planet. Och Elise Claeson och undertecknad hör uppenbarligen inte till samma sådan skola. Jag tror att individer har likheter och skillnader. Ibland följer de likheterna och skillnaderna vissa könslinjer, men det beror snarare på uppfostran och erfarenheter än på naturgivna lagar. Elise Claeson anser att män och kvinnor är skilda väsen med skilda uppgifter och rör vi till det går världen åt helvete.

Kvinnor bör alltså vara hemma med barnen. De ska sköta hemmet, pyssla i trädgården och, om det blir tid över, ägna sig åt välgörenhet. Mannen ska försörja hela kalaset. Möjligen kan han få ta ut någon vecka av föräldraledigheten för att skjuta en älg – ”ett urgammalt manligt/faderligt sätt att vara homemaker”. Att pappan skulle kunna spela någon som helst roll i övrigt i familjens liv antyds mycket vagt i någon av Claesons omhuldade stenåldersliknelser (och det är inget ideologiskt värderande epitet från min sida – hon stödjer helt enkelt resonemangen på en hel del kategoriska uttalanden om hur det gick till på stenåldern). Därutöver är mannen fullkomligt osynlig. Föräldraskap, bah. Det är Mamman som är viktig. Jämlikhet, dagis och stat är bara ondskefulla företeelser ute efter att skada den känsliga relationen mellan mamma och barn.

Allt skulle bli bättre om vi bara slapp betala skatt. BVC och Försäkringskassan framstår som någon sorts stalinistiska kontrollkorgan. Högervriden är bara förnamnet och inspirationen kommer från ett år som hemmafru i USA där minsann allting fungerar mycket bättre och dit Claeson följer sin glassiga försörjarmake. Inte ett ord om alla de amerikanska föräldrar som tvingas lämna sina barn utan barnomsorg för att jobba fjorton timmar i sträck till minimilöner. Eller som får skicka ut dem i meningslösa krig på andra sidan jorden därför att de helt enkelt inte har råd med andra karriärvägar.

Jag vill verkligen förstå den här boken. Jag har fått den rekommenderad av en hängiven ung småbarnsmamma som aldrig framstått som vare sig konservativ eller marknadsliberal (en ohelig allians som för övrigt aldrig heller upphör att fascinera mig). Men jag fattar absolut ingenting. Inte ens när jag försöker bortse från hur förbannad jag blir över idéinnehållet kan jag se någon som helst logik i resonemangen.

Texten är visserligen på ytan lättillgänglig, men källhänvisningarna vansinnigt tendensiösa och fokuseringen fullkomligt förvirrande. När Claeson möter Tiina Rosenberg och Feministiskt initiativ får vi till exempel inte veta något som helst om argument och debatt. Vi får veta hur de ser ut. Rosenberg beskrivs som en ”könlös Peter Pan-människa”, ”Konstighetens drottning”. Själv kommer Claeson i demonstrativt rosa från topp till tå, med volanger och rosetter, lockat hår och omsorgsfull sminkning. ”Allt för att visa att kvinnligheten och könen lever.” Det var den debatten.

Claeson fnyser över kaffepengar från Försäkringskassan och hurrar över sitt mod att låta maken stå för försörjningen. Men även om vi bortser från det av författaren ignorerade faktum att få människor – med eller utan beskattning – har möjligheten att leva på sin partner: vad händer om maken bestämmer sig för att lämna henne? Deras ekonomiskt arrangemang är ju i slutänden baserat på hans välvilja. Om han blir oförmögen att jobba, om han dör?

Att ta hand om och uppfostra barn är självklart bland det viktigaste man kan göra. Och det har förmodligen inte den status det borde ha. Men jag har svårt att se hur den statushöjningen skulle komma av Claesons barnpassning som obetalt överklassnöje. Hennes reducering av föräldraskap till något som enbart, mer än ekonomiskt, berör kvinnor är rent sorglig och trots allt tal om valfrihet landar vi i en mycket strikt mall där alla utan Claesons ideal och möjligheter underkänns. Väljer du någon annan väg än hennes blir dina barn trasiga, otrygga individer. Allt som är fel i samhället blir ditt och dina stackars dagisungars fel.

Jag köper inte det. Jag tror inte det finns en absolut relation mellan att vara en bra förälder och att spendera tjugofyra timmar om dygnet med ungarna. Jag köper det inte i sin helhet och jag köper inte detaljerna. Det finns till exempel ingen rimlighet i påståenden som att pojkar har en naturlig fallenhet för att leka med bilar (bilar har helt enkelt inte funnits tillräckligt länge för att på något sätt knökas in i några gener). Att kalla Alva Myrdal (ond! ond!) för Simone de Beauvoirs (också ond!) efterföljare är fullkomligt ahistoriskt och nej, en undersökning på aftonbladet.se är inte per automatik en indikation på vad svenska folket egentligen tycker.

Elise Claesons argumentation är passionerad men fullkomligt ologisk. Fast det är kanske också ett särartsfeministiskt statement?

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Kommunismen som miljöpolitik
• Filosoferande mordhistoria
• Att upptäcka att man är förälder

Det är fullt möjligt att man om man undersöker vissa egenskaper hittar skillnader mellan könen. Frågan är om de är särskilt stora. Om det inte i själva verket är så att den stora klumpen kvinnor och den stora klumpen män befinner sig inom samma område på diagrammet. Frågan är varför någon överhuvudtaget bryr sig. Varför är det så viktigt att göra skillnad?

Jag medger att jag blir lätt agiterad av det här ämnet. Då är det trevligt att få en bok i handen som diskuterar just den här synvinkeln, och som dessutom står på min sida i debatten.

Att göra kön är ett ganska lättsmält inslag i genuslitteraturen. Den består av essäer med kapitelrubriker som ”Strukturer lever inte av sig själva” och ”Oron för den förlorade manligheten”.

Det är gott om intressanta exempel och argument. Som det att exakt samma beteende gör mamman till en skurk och pappan till en hjälte och en modern man. När pappan är pappaledig är det fantastiskt, vill inte mamman vara ledig först är hon galen. Eller att normen för vad en kvinna är skiljer sig markant mellan olika geografiska områden och kulturer. Hur kan man då hävda att det framför allt är biologin som gör att vi beter oss som vi gör?

Thomsson och Elvin-Nowak använder begreppet ”göra kön” för att markera att det inte är något som bara sker av sig självt, utan något som i mångt och mycket skapas av oss själva i mötet med och relationen till andra. Att göra kön är en utmärkt bok om man är intresserad av genusfrågor men inte har läst så mycket i ämnet förut. Den tar upp mycket, och den gör det på ett sätt som är lätt att ta till sig. Den är inte oäven om man är intresserad av frågorna sedan tidigare heller.

Nu är ju jag redan frälst, så det är svårt att vara kritisk. Jag kan sakna lite ren statistik och annan ”hårdfakta”; emellanåt. Det finns förvisso en diger litteraturlista där säkert sådant kan inhämtas, men om det, som de skriver, även är tänkt att boken ska fungera som kursbok är det lite tunt.

När jag läst klart boken tycker jag det är synd att jag inte blivit fylld av kamplust. Snarare ger boken en känsla av att hela samhället är så oerhört impregnerat av ojämlikhet att man är dömd att få huvudet krossat om man vägrar tycka att det är okej. Jag vill inte slå pannan blodig i onödan, jag vill ha förslag på hur man ska handskas med skiten. Boken förklarar hur könsrollerna skapas och upprätthålls, men ger inte någon öppning direkt till hur det ska bli bra.

Att göra kön är ändå en bok väl värd att läsas, med viss reservation för att du riskerar att bli tokig på att lägga märke till alla små detaljer i livet som hela tiden gör kvinnan till ”det andra könet”. Men å andra sidan, lite insikt i saker och ting är ju en förutsättning för förändring.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Lång väg kvar
• Varför diskar inte Gösta?
• Slå inte ned blicken!
• Att upptäcka att man är förälder