För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde deras klor när de kilade fram över träet. De åt allt de fick tag på.

Tue växer upp på en bondgård med mamma, pappa, två mindre syskon, kor och ett helt gäng hundar på den danska landsbygden. Det skulle såklart kunna låta idylliskt, men bokens inledning – ”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal.” – sätter en helt annan inramning.

Korsgaards prosa är rak och rättfram, utan krusiduller, och fångar perfekt tolvåringens självklara livslogik. Om något var en olyckshändelse, varför ska man då be om förlåtelse?

Tue hjälper gärna pappa när han kan och min känsla är att det inte bara är för de utlovade, om än eftertraktade sedlarna. Den fåordiga patriarken slösar inte direkt med bekräftelse till den äldste sonen (eller till någon annan heller för den delen). När de halvvilda hundarna smiter iväg eller gårdsplanen är stökig är det alltid någon annans fel – någon mindre, någon som befinner sig längre ner i hackordningen.

Sonen försöker också hjälpa mamma, trots att hon bara vill vara ifred framför datorn. Tolvåringar ska inte behöva förstå depression bättre än sina föräldrar, eller plåstra ihop en mamma som skurit sig, men det är sånt som en del tolvåringar måste göra ibland.

Det är med andra ord tufft hemma på många sätt och i skolan är det inte mycket bättre. De andra barnen märker att Tue luktar och kanske är det inte bara otvättade strumpor och ladugård de känner utan allt det andra också. När en klasskompis för en gångs skull följer med Tue hem slutar det nästan i fullständig katastrof.

Romanen följer Tue under ett par år, fram till nians skolavslutning. Varje kapitel fokuserar på någon specifik händelse och de kan nästan läsas som fristående kortnoveller. Tillsammans bygger de berättelsen som en mosaik snarare än med en dramaturgisk kurva – och ändå lyckas jag inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst ut den.

Det här är Korsgaards debutroman som kom ut på danska 2017 och är den första delen i en trilogi, som nu även ska bli film. Visst fångas jag av Tue och de andra karaktärerna på den danska landsbygden och ser gärna en filmatisering, men framför allt hoppas jag att även uppföljarna översätts till svenska, för det är Korsgaards prosa – i Helena Hanssons svenska översättning – som gör det hela så levande och oemotståndligt. Det går rakt in och det går inte att värja sig.

Similar Posts:

• Ingen skriver som Khemiri
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Att välja och skriva sitt liv
• Varsamt porträtt av förfäder
• Ingen sommar utan nordic noir?

Boken handlar om en familj. En mamma som är arkitekt, en pappa som har stuckit. De har två vuxna barn, en dotter och en son. Sonen har två små barn, han gör allt för att vara en perfekt pappa, eller egentligen gör han allt för att göra allting perfekt. Han vill vara motsatsen till sin oansvarsfulla pappa. Men ändå finns den där känslan hos honom hela tiden, att han är trött på livet, att han vill fly. Att han faktiskt lockas av tanken att göra det där oförlåtliga som hans pappa gjorde. Sonen lever tillsammans med sin flickvän, i början var de galet kära. När barnen kom spräcktes den romantiska bubblan och de börjar se varandra klarare. Exempelvis ser flickvännen hans kontrollbehov och hans nästan komiska strävan efter att göra allt så perfekt som möjligt.

”Han jämförde internetleverantörer, elleverantörer, hemförsäkringar och barnförsäkringar. Vid något tillfälle hade han till och med sökt efter en jämförelsesajt där man kunde jämföra olika jämförelsesajter. Men sökningarna som förvånade henne mest handlade om sånt som hon inte ens hade kunnat föreställa sig att det gick att söka på. Som när han hade sökt på hur man virar en halsduk runt halsen på bästa sätt. Eller avslutar ett mail på bästa sätt. Eller friar på bästa sätt. Eller snör sina skor på bästa sätt. Eller tvättar bilen på bästa sätt. Bästa sätt. Det var nyckelordet. Det fanns en massa sätt. Men så fanns det ett bästa sätt.”

Pappan som har stuckit kommer till Sverige två gånger per år, och den här boken utspelar sig under ett av de besöken. Han bor alltid i sin sons kontor och lämnar det alltid stökigt och ibland även med kackerlackor. Pappan upplever sig som sviken av sina barn, av sin ex-fru och av Sverige i stort fast att det var han som lämnade allt. Boken handlar om relationer som försöker lappas ihop men som bara verkar dras mer och mer isär. Alla karaktärerna i boken är välbeskrivna, de har alla en klar drivkraft och är så tydligt påverkade av olika mörker. Mörker som blir tydligare och tydligare för läsaren ju längre boken går, och det är här som en del av spänningen i boken sitter, i vad som har hänt i det förflutna.

”Varför blev syrran så välfungerande? Kanske för att hon var så liten när pappan stack. Kanske för att hon var skapt för att klara det här livet. Kanske för att sonen som var en storebror blev pappan som pappan aldrig var.”

Jag skulle säga att styrkan i den här boken snarare är hur Khemiri berättar historien än själva historien i sig. För jag tycker inte alls att handlingen är lika spännande och unik som i Montecore – en unik tiger eller Allt jag inte minns. Men det som gör den här boken så intressant är hur alla karaktärer ges en röst, till och med familjens ettåring tillåts beskriva hur han upplever händelseförloppet. De här rösterna och perspektiven ställs sedan emot varandra och ger en komplexitet, en spänning och ett utrymme för egen tolkning, och det är det som gör boken så speciell och så bra!

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• När får män gråta?
• Att vara sin fars son
• Att få en gammal pappa

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men Ware vore väl inte den arbetsamma, uthålliga serietecknare han är, om han skulle nöja sig med den observationen. I stället har han har klart för sig vad åtgärden består i, nämligen att fortsätta att skapa serier och därigenom utveckla seriernas språk och uttrycksmöjligheter – och det är just vad han gör.

En viktig beståndsdel i Wares författarskap är just det uthålliga arbetet, vilket har lett till att han har hittat ett eget, unikt uttryck. Men det är inte bara serieskaparen som har en viktig roll i det subtila språk som förmedlar den känsla som Ware är ute efter. En lika viktig roll har läsaren. I Ware’s mastodontverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, berättelsen om den melankoliske Jimmy Corrigan som inombords är ett barn (precis som vi alla är?) och som söker efter sitt ursprung och en plats här i världen (precis som vi alla gör?), utmanas läsaren om och om igen.

Det här är ingen serieroman att snabbt bläddra igenom. Eller jo, det kan du också göra om du vill, och bara njuta av den säregna, rena estetiken. Men om du vill upptäcka mer av vad boken har att erbjuda bör du förbereda dig på ansträngning. Jimmy Corrigan kommer inte färdigtuggad och färdigsmält. Är det värt ansträngningen? Ja, absolut.

Hos Ware är det lika mycket bildernas skildrande som för berättelsen framåt, som de ord som skrivs ut. Var beredd på att läsa bilderna lika mycket som de skrivna orden. Och textens visuella utformning är lika betydelsefull som ordens innehåll.

Även om Ware i allra högsta grad utvecklar serieberättandets teknik så är det alltid förmedlandet av en känsla som står i centrum. Intressanta och nydanande grepp i serietecknandes berättarkonst finns aldrig med i Jimmy Corrigan som krumbukter för sin egen skull, utan alltid med syftet att förmedla något specifikt. Det förtjänar, och belönar, en uppmärksam läsning med känslan påslagen.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Klassisk skräck i samtida format
• Allt du inte vill veta
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Utan fotfäste i en laglös värld

Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin far Jörn Donner. Nu hann Jörn Donner avlida i januari 2020 och boken kom ut först i april på ett finlandssvenskt förlag där även Jörn Donner och halvbrodern Rafael Donner publicerat sig. Otto Gabrielsson fick nej från ett antal förlag i Sverige.

Otto Gabrielsson föddes år 1981, medan fadern var gift med Jeanette Bonnier. Det året fick Jörn Donner två barn med två olika kvinnor. Det andra barnet, en halvsyster till Otto, avled 2017. En begravning som Jörn Donner inte ens gick på. I medierna efter hennes bortgång kallade han henne en ”lögnare och alkoholist”.

Jörn Donner hade allt som allt sex barn. Tillsammans med yngste sonen Rafael Donner (född 1990) har Jörn Donner skrivit böcker och gjort film.

Otto Gabrielsson ville skriva den här boken efter att han läst faderns kommenterar om honom och systern: ”misstag, båda två, men lever ju” i tegelstensbiografin Mammuten (2013). Otto Gabrielsson kallar sin far genomgående för ”papput”: en egoistisk variant av män som borde dö ut. Han går hårt åt sin far, både som människa och författare. Han funderar mycket över faderns ointresse för honom själv och funderar på om möjligen Donner såg sig som en spermadonator och att han faktiskt ansåg att blod är tunnare än vatten men han kunde ändå ha lämnat bort ovannämnda ord i sin biografi. Av någon sorts anständighet. Otto Gabrielsson vill ge sin personliga syn på en far som i de bästa stunderna varit en figur på reklamaffischer för Schweppes på väggen hemma i pojkrummet. Nu tar Otto Gabrielsson själv steget ut – eller in – i offentligheten på den gröna mediesavannen där Jörn Donner verkligen betade sig fet, trumpetade hög(s)t och tog för sig i mer än sex årtionden.

Hela boken genomsyras av Ottos saknad och sorg över hur han behandlats känslomässigt, mänskligt och ekonomiskt. Det fanns till exempel ett påskrivet dokument att modern Lisbeth Gabrielsson inte skulle få ställa några ekonomiska krav på Jörn Donner. Hur han hela sitt liv varit i största behov av en pappa. De sommarveckor han i yngre år fick tillbringa på Donners sommarställe framställs som veckor av ensamhet och rädsla. De bästa stunderna hade han roende i en eka som Jörn Donner fått av familjen Bonnier – nu skulle han vilja ärva den och även den Oscarstatyett som Donner fick för filmen Fanny och Alexander. Den enda som en finländare någonsin fått.

Otto Gabrielsson har mått dåligt, varit tidvist i uselt skick, gjort kontaktförsök, lusläst faderns böcker (många är faktiskt dåliga), dragits till finska fyllisar i Stockholmsnatten för att berätta att han är Donners son, mejlat och googlat fadern. Donner var en uppburen kulturman, reste världen runt och minglade än här än där; en kändis god för miljoner som ofta inte ens gav Otto sina böcker när han frågade utan till och med sade att han får köpa.

Otto Gabrielsson skriver drivet, ibland väldigt ingående och personligt men välformulerat med otaliga referenser till böcker, dikter, låtar, psykologiska teorier. Som läsare märker man att Gabrielsson är påverkad av sina psykologstudier, antagligen en hel del KBT-terapimetoder. Å andra sidan är känslorna allmängiltiga; det är inget märkvärdigt att vilja förklara sina känslor inför en förälder eller sin avundsjuka på syskon som fått en barndom med en närvarande far och fortsatt stöd in i vuxenlivet.

Sorglig läsning på många vis. Jag har själv läst en del av Jörn Donner (även av Rafael Donner) och sett, hört honom vid flera tillfällen och tyckt att han varit ett unikum. Trots att han var irriterande med sin egocentrism, sitt supande, svärande, rökande och ideligen framhävande av kontakter med Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson, presidenter och prominenser (ja, vi vet att du kände dem, du har berättat många gånger…) så visste han mycket. Det fanns ingen liknande kulturman i Finland som hållit på så länge i så många genrer: som författare, politiker, kritiker, filmproducent, journalist och mediepersonlighet. Nu ifrågasätter jag verkligen min egen läsning. Knappast skulle en kulturkvinna av samma kaliber – om sådana ens finns – ha intresserat lika mycket.

Otto Gabrielsson kan skriva och gör intressanta slutledningar. Jag läser med respekt. Som sagt: jag har läst hans far, hans bror och även faderns första frus böcker (Inga-Britt Wik) – nu läser jag även Otto Gabrielssons bok som en ny färg i en väv av mänskligt liv. Någon har påstått att boken har stort skvallervärde. Att Otto Gabrielsson skor sig på en känd far. Jag ser det inte så. Och om han gör det så varsågod – han är i all sin rätt.

Boken kan läsas på ett allmänmänskligt vis och ställer viktiga frågor: hur behandlar vi våra barn eller någon i beroendeställning? Vilka ord väljer vi? Redan romarna visste att orden sårar djupare än svärden. Det finns säkert lika många föräldraskap som det finns barn men ett barn väljer själv aldrig sina föräldrar.

Synd – trots allt – att Jörn Donner inte hann läsa boken som själv skrivit böcker om sin egen (okända) far. Fadern dog när Jörn Donner var två år.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• Edna och styrkan
• Att få en gammal pappa

Under 2016 och 2017, efter sin tid på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning (som skildras i Storm i den pelare som bär), reser Lundberg till ett kloster för att vistas där vid två tillfällen.

Boken utgår från Lundbergs dagboksanteckningar under vistelserna. Det är en poetisk prosa som ofta täcker mindre än halva boksidorna. De religiösa och litterära referenserna är många.

Starkast för mig är de målande bilder av ångesten som Lundberg målar upp. Av någon anledning har jag läst flera riktigt mörka böcker i år om psykisk ohälsa. Jag tänkte att det kanske skulle bli väl tungt med ytterligare en bok på temat, och det är verkligen en riktigt mörk och tung bok, men tack vare Lundbergs poetiska språk och pregnanta bilder så fångar texten mig ändå.

I alla fall till en början. Efter de första hundra sidorna börjar det ändå kännas väl enkelspårigt. Det är först på de allra sista sidorna som en viss förändring börjar antydas. En deprimerad hjärna går på repeat, tänker jag. På så vis är det en träffande gestaltning av depressionen. Men det hade lyft ännu bättre om där hade funnits något i textens struktur som gjorde att det inte bara hade känts som en och samma upprepning nästan rakt igenom. Visst är det ett fantastiskt språk, men även det fantastiska språket blir entonigt när det blir alltför upprepande bortåt 150 sidor.

Skilsmässan är fortfarande ett öppet sår, eller kanske snarare ett sår som tryckts undan tidigare och därför fortfarande gör så ont. Men i beskrivningarna av sin saknad efter ex-partnern blir hon aldrig en människa utöver berättarens behov av att ha henne nära. Detsamma med nunnorna på klostret, de som lever sitt liv där och tar hand om gästerna, framför allt berättaren och ytterligare två manliga gäster med stort andligt behov (om än av helt olika slag). Hustrun ”förstår honom inte”, beklagar sig en av de andra gästerna, och det känns som en upprepning av berättarens hela beskrivning av sin relation till sin exfru. Att det hela, hela tiden måste vara de manliga karaktärernas behov och deras frustration över kvinnornas (hustrurnas, nunnornas) oförmåga att finnas där för dem på det sätt männen tycker sig behöva, är ju också en rätt uttjatad trop som inte direkt talar till mig.

Men trots de repetitiva inslagen, är det ändå en bok med ett ytterst välskrivet språk. Antagligen gör sig boken bäst att läsas lite i taget, både för att fånga det uttrycksfulla språket och de många referenserna, och för att begränsa det monotona intrycket.

Similar Posts:

• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Lukt av ladugård, depression och död
• Skilsmässans efterbörd
• Om en mamma, och ett samhälle
• Tröstande medicin

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning