Jag läser två böcker om eurokrisen efter varandra. Dels den här och dels Stefan de Vylders Eurokrisen. Jag gillade att läsa de Vylders bok, men Johan Norbergs Eurokrasch faller mig dock mer i smaken som bok betraktat. En tragedi i tre akter alltså. Berättelsen om eurokrisen äger i mångt och mycket samma dramaturgi som den […][...]

I slutet av den här boken skriver författaren att han först tänkt skriva en bok om varför en del företag låter sina anställda volontera på arbetstid, detta skulle ta ungefär ett halvår. Sedan blev det något helt annat, ett helhetsgrepp om på vilket sätt människor engagerar sig för en bättre värld, och det tog fem […][...]

Jag var sju år och min syster var fem. Vi tyckte att vår mamma särbehandlade vår lillebror. Vi bestämde oss för att agera. Smidde planer på rummet och skred sedan till verket. Beväpnade med papperslappar och bläckpenna författade vi arga lappar som vi sedan vek ihop och planterade ut överallt i det rosa radhuset. Varenda […][...]

Som en tsunami väller de in i västvärlden – revolutionerande men samtidigt lömskt. Det pågår ett erövringskrig, men sällan öppet, med vapen. Istället sker det genom massinvandring, genom höga födelsetal och genom att steg för steg tvinga på oss en kultur, en religion som i själva verket är en ideologi, oförenlig med västerländska värden, med […][...]

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna. Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet. […][...]

En halv sanning är också en lögn handlar om hur journalister fixar och trixar med fakta för att få till en story som passar in i den medievänliga dramaturgin. Det måste finnas ett offer och det måste finnas en skurk. Dessa roller är många gånger förutbestämda, och om verkligheten inte är svartvit från början, så […][...]

Gult för judar, brunt för romer, lila för Jehovas vittnen, rött för politiska fiender, grönt för kriminella, svart för ”asociala” och rosa för homosexuella. De olika grupperna i nazisternas koncentrationsläger markerades med färgen på trianglar fastsydda på kläderna och avgjorde till stor del deras status och utsatthet i lägren. Grader i helvetet, om man nu […][...]

Vad krävs för att samarbete skall uppstå i en värld befolkad av egoister? Det är den komplexa frågan som Robert Axelrod försöker besvara i den här boken. Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten för spelet var […][...]

Sista lördagen i juli 2009 besökte jag det ståtliga Blenheim Palace, som ligger en dryg mil nordväst om Oxford. Där befann jag mig snart stående i det sovrum på första våningen i vilket Winston Churchill föddes den 30 november 1874. Jag var omringad av suset från historien vingslag. Blenheim Palace var inte Winstons barndomshem, men […][...]

”Den manliga blicken” är ett väl etablerat begrepp inom olika former av kulturforskning. Det är (den vite, heterosexuelle, och så vidare) mannen som beskrivit världen och människorna, i synnerhet kvinnorna, i vetenskap, litteratur och film genom historien. Kvinnan har varit objektet, för blicken, för lusten, för alla möjliga känslor; mannen den som begär, iakttar, definierar. […][...]