Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• Salongskvinnor i skuggan
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Barnsligt
• Flytande identiteter och fulländade slut

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.

Similar Posts:

• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• Inspirerande snabbläsning
• Nyöversatt Joyce
• Salongskvinnor i skuggan
• På promenad i den språkliga trädgården.

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Similar Posts:

• Skön är själarnas pilgiftsgång
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Personlig tankebok från en rockpoet
• Ett glänsande smycke
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är det från och med den första januari ingen som dör. De som vid tolvslaget legat döende och plågade förblir döende och plågade.

Första delen av romanen skildrar, i munter skadeglädje och med barnslig entusiasm inför en spännande tankelek, vad som i praktiken händer när människans dröm om odödlighet blir verklighet. Nationens kollektiva glädjeutbrott dämpas snabbt, och i nykterhetens ljus reser sig några frågor av praktisk karaktär: Vem ska ta hand om alla halvdöda? Hur ska samhället hantera den växande gruppen improduktiva? Vad ska hända med den stackars kåren av begravningsentreprenörer? Det uppstår också vissa ideologiska problem. Hur ska kyrkan bete sig när dess främsta existensberättigande, drömmen om livet efter detta, berövats den? Och hur ska regeringen agera när allt fler människor, i skydd av nattens mörker, smugglar sina halvdöda närstående över riksgränsen för att där låta dem dö? Regeringen måste, för att blidka de konservativa krafterna, utåt förkasta det moraliska haveri som den tilltagande dödshjälpen innebär, samtidigt som klockan klämtar för samhället och regeringen om man inte snarast hittar ett sätt att i hemlighet eliminera den snabbt växande svulsten ifrån samhällskroppen.

Medveten om det väldiga kaos hon ställt till med, bestämmer sig Döden efter ett års time out för att återvända till sitt arbete. Men istället för att oanmäld dyka upp, som hon alltid tidigare gjort, tänker hon nu förvarna offren genom ett violett brev, exakt en vecka innan det är dags. Det fungerar tillfredsställande, ändå tills hon en dag återfår ett av breven.

José Saramago tillhör inte den författartyp som ständigt söker nya vägar, driven av drömmen att skriva det oskrivbara. Det har blivit tydligt att Saramago aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hyperboliskt misslyckande som t.ex. Finnegans wake eller Cantos, dessa misslyckanden som ingen läser men som i auktoritet av att bara finnas till överglänser det mesta. För är inte all litteratur egentligen misslyckande, ju större desto bättre? Med den synen på litteratur är Saramago inte en verkligt stor författare. Han undergräver aldrig premisserna för sitt eget språk och berättande, och han ifrågasätter inte sitt kommunikativa universum. Därmed inte sagt att han skulle vara konventionell, tvärtom, den stil Saramago hittade redan i Baltasar och Blimunda är högst originell, och modig in absurdum. Men den är lika oföränderlig som vore den ristad i sten.

Dödens nycker innebär inte något nytt under solen. Berättelsen är med sin ironi och mix av allegoriskt och realistiskt typiskt Saramago. Som alltid hos den portugisiske nobelpristagaren är den allvetande berättaren den verkliga huvudpersonen. Han har full makt över historien och läsaren och kan när helst han behagar frysa bilden, spola tillbaks berättelsen, ta upp en ny tråd, belysa en ny aspekt, diskutera karaktärerna med läsaren; eller måla upp en alternativ framtid för berättelsen: så här hade det kanske blivit om huvudpersonen istället hade valt den här vägen, om hon hade sagt så här till den här personen, och den då hade svarat såhär etc. Ibland återges alltså dialoger som aldrig ägt rum och heller inte kommer att göra det. Det fungerar som en form av romantisk ironi, eller kanske snarare en ”verfremdung” i Brechts anda. Illusionen bryts genom att verkets karaktär av konstprodukt betonas.

Dessa egenheter tillsammans med de beryktade, svindlande, ibland oöverblickbara, meningarna, borde innebära att läsarens syretillförsel stryps och att bilden grumlas; att hon blir överflödig i berättarens totala hegemoni och självtillräcklighet. Men av någon outgrundlig anledning blir resultatet det motsatta. Man hittar under alla lager av ord den sortens tystnad som kan bli skrikig i en alltför koncentrerad och subtilt antydande prosa. I det barocka myllret av vinklar, symboler och ord, skärps läsarens blick för den praktiska och absurda verklighet vi lever i. Det har politiska konnotationer; det mångtydiga verket blir, som Theodor Adorno visade, en motkraft mot marknadens standardiserade sanningar. Hos Saramago erbjuds inga djupdyk ned i människosjälens irrationella nattsida, snarare vidgas perspektivet, kameran placeras en bit ifrån och Samhället träder fram med alla skikt och inre konflikter blottlagda.

Detta nyktra, distanserade perspektiv fungerar bäst när det kombineras med en närmare skildring av en eller ett par huvudkaraktärer. Klarsynen, Saramagos senaste roman innan denna, föll på en alltför svepande gestaltning. Där drogs den marxistiskt pluralistiska metoden ett steg för långt, huvudpersoner saknades helt, och resultatet blev en ovanligt oangelägen Saramago-roman. Dödens nycker däremot är en stark come back. Döden och en medelmåttig cellospelare bildar här ett osannolikt och lika vackert par, ett varmt och väl gestaltat centrum utifrån vilket berättelsen om samhällets sorgliga, eller tragikomiska, inre mekanismer blir möjlig att engagera sig i.

Dödens nycker är en roman på ovanligt gott humör, till och med för att vara skriven av José Saramago. Den direkta politiska polemiken har fått lämna plats för det som föregår politiken och alltid utgör dess yttersta horisont: döden, eller snarare, undvikandet av densamma. Den slutsats som Saramagos roman mynnar ut i kan stå som ett motto för hela hans författarskap.

Vad?

Någonting om människans fåfänga, inneboende komik, men kanske framför allt – hennes okränkbarhet trots alla omständigheter. Saramagos humanistiska patos, hans lite anakronistiska men aldrig fnoskiga försvar för den ”obetydliga” människan, tillåter sällan någon allvarlig problematisering. Hur paradoxalt det än låter är det just detta som gör honom till en stor författare.

Similar Posts:

• José Saramago död
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• När blindheten slår till
• There ain’t no devil, there’s just God when He’s drunk
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel

Det är konsten som han drömmer om, att skriva poesi samt att hitta den musa som ska visa honom vad äkta kärlek är. London blir staden dit han flyr, staden som ska uppfostra ett blivande litterärt geni och visa honom lycka. Men allt går inte som han tänkt sig. Storstaden bryter ner honom. Hans blyghet och sociala reservation försätter honom i en ensamhet som sakta gnager på hans tärda kropp. Han tvivlar mer och mer på sin förmåga att någonsin kunna skapa poesi som är i närheten av hans förebilder Pound och Eliot.

Han befinner sig i prövningarnas dal och klarar sig inte särskilt väl. Ändå kan han inte vara den ende som blir prövad. Det måste finnas människor som har tagit sig igenom dalen och kommit ut på andra sidan; Det måste finnas människor som slingrat sig ifrån prövningen helt och hållet.

Coetzee lyckas hela tiden fånga läsarens uppmärksamhet och boken blir aldrig tråkig eller pretentiös. Det finns så mycket som du som läsare kan känna igen dig i och bli berörd av. Det sparsmakade språket utan onödiga utsvävningar fångar mig och Coetzees främsta styrka som författare är att han gång på gång lyckas få sina läsare att känna sig unika. Fri från dogmer och rättesnören; brutalt ärlig och neutral i sin prosa lämnar boken mig hänförd och lite ledsen över att historien inte ens täcker 200 sidor.

Sammantaget ställer boken mer frågor än den ger svar, precis så vill jag ha mina romaner.

Är det detta som mognad innebär: att växa ifrån längtan, lidelse, alla innerliga känslor?

Similar Posts:

• Kulturer i förändring
• Coetzee och kvinnorna
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Den vite mannens börda
• Kärlek i coronans tid

I brevet, som är skrivet 1925 i Pamplona, går Hemingway till våldsam attack mot samtida författare som han uppfattar estetiska och förlegade:

Fuck the American scene. Fuck moers [sic], manners, customs and all that horseshit. Let us have more and better fucking, fighting bulls.

Brevet förväntas gå för £30,000 vid Christie’s i London den 8:e april.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• En recension är en recension är en recension
• Om mognad och drömmar
• Spleen i Venedig

Så några blöta sexhistorier bjöds man inte på. Däremot fick man tjuvkika i hur en s.k. intellektuell brevväxling mellan två konstnärssjälar kan se ut. Merparten (ca 95 %) av breven är dock Bukowskis, eftersom gubben inte verkar ha sparat breven han fick från Martinelli.

Ordet tjuvkika sammanfattar väl det hela ganska så bra, för det var precis det jag gjorde: snokade i nån annans privatliv, fick ta del av både grubblerier och inre känslor samt en del fyllesnack. Till största del bestod breven av patetiska och ofullbordade utläggningar. Alltså inte värst mycket läsvärt här inte, inget som egentligen (be)rörde mig men desto mer smörja som hörde nån annan till.

Denna smörja var alldeles säkert värdefull för dem som blandade till den. Men inte för mig, dig eller nån annan. Det här är brev som varken är mina, dina eller nån annans förutom avsändarens och mottagarens. Har inte mamma sagt att man inte får läsa andras brev och dagböcker? Man börjar ju undra.

Den enes död, den andres bröd.

Just det. Slå mynt av den döde gubben. Nån annan anledning kan jag inte se till varför man har givit ut den här boken. Visst, det finns säkert en hel del hängivna fans som vill veta allt om Mr Buk och de glufsar nog i sig det här utan problem. Nåt akademiskt mervärde lär inte brevväxlingen heller ha – inte de närmaste hundra åren i alla fall (då man plötsligt kommer på Bukowskis storhet!).

Själv hade jag ingen större lust att traggla mig igenom alla breven. Dels ville jag ha kvar nån slags anständighet och dels är det inte alltför upphetsande att försöka pussla ihop vad dessa två fylleapor egentligen ville ha sagt, efter att de satt sig framför skrivmaskinerna för att skriva långa, långa, långa osammanhängande och felstavade brev till varandra.

Det finns bättre saker att göra. Tro mig. Som till exempel att lista ut vilket versmått det är i försättsbladets text.

Det enda som troligtvis räddade den här boken ifrån att skända Mr Buks gravfrid alltför mycket var väl att man i bokens inledning fick en mycket eminent presentation av Sheri Martinelli. Hör bara här: Hon var Vouges utvikningsflicka i slutet av 40-talet, Ezra Pounds musa, bekant till Ginsberg, Kerouac och resten av grabbarna. Tufft. Mycket tufft. Hon lär även ha gett ut en bok själv och ni kan ju vara ganska så säkra på att jag ska leta rätt på den!

Annars var det inte mycket mer. Men för guds skull, läs allt annat som Bukowski har skrivit, både dikterna, novellerna och romanerna. Särskilt om du är en ung och vilsen pojkvasker mellan 15-18 år och vill finna dig till rätta i livet. Kan lova dig en och annan läsupplevelse som inte går av för haggor [sic].

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Lapptäcke i brev och bilder
• Inte riktigt inpå nu heller
• En halv berättelse
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!