dagensbok.com » Eva Lindström

Ulf Sindt "Raggar-råttan Roger"

Anna Liv Lidström — Wed, 10 Sep 2025 22:00:33 +0000

Det är spännande med äldre barnböcker. Vad gör tidens tand med dem? De riktigt gamla folksagorna Snövit och Prinsessan på ärten är egentligen riktigt mossiga men jag läser dem ändå då och då tillsammans med barn. Det blir ett viktigt historiskt perspektiv och det kan bli riktigt viktiga och spännande diskussioner kring hur tiderna förändras.

Raggar-råttan Roger kom ut för första gången 2005 och det är inte samtida med bröderna Grimms insamling av sagor men den skulle ändå kunna vara mossig. Så tänker jag när jag tar mig an boken, som jag minns att jag läste när den var färsk. Nu ges den återigen ut av En bok för alla.

Roger var den sötaste och gladaste lilla råttbebis någon sett.

Hans mamma och pappa kramade och pussade så mycket på
honom att han ständigt var blöt i ansiktet.

Det är så det börjar. Roger kan inte göra så mycket åt det, men när han blir äldre har han alltid en trasa i bakfickan för att torka bort de blöta pussarna. Det verkar som att han är otroligt älskad och omhuldad och han beskrivs som ytterst välanpassad. Allt han vill är att göra rätt. Men han har också en inneboende önskan om att vara tuff. Men det funkar inte riktigt. När han ska försöka vara sådär tuff som hans kompisar peppar honom att vara går det inte så bra. Alls.

Men en lördag kommer Roger på att han och hans pappa kan bygga en lådbil. När den väl är klar ser den ut som en raggarbil, tycker Rogers kompis Rickard. Och det är då Roger blir Raggar-Roger.

Raggarbilen är verkligen helt fantastisk och häftig och Raggar-Roger och hans vänner har riktigt kul med den. De åker i backar, uppför och nedför, på cyckelbanor, grusvägar ibland rentav i skogen. En dag när Roger och hans vänner Robin och Rickard är ute och kör träffar de på några stora grabbar. De stora grabbarna vill prova kärran. Och det får de, för Roger tycker att de ser snälla ut. De stora grabbarna susar iväg nerför en backe och kommer inte tillbaka.

Men Roger och hans gäng är listiga och bestämmer sig för att få tillbaka sin raggarbil. Det här är en jättefin berättelse om vänskap och mod. Om hur man i situationer som kan verka omöjliga ändå står upp och vågar hävda sin rätt.

Som ni förstår så håller den här historien tjugo år efter sedan den skrev. Många pojkar försöker fortfarande att vara tuffa och att hävda sig. Vad beror det egentligen på? Är det en press utifrån? Jag har funderat en hel på hur synen på könen när barnen är unga och påverkas utifrån.

Eva Lindström illustrerar boken med den äran. Bilderna är lekfulla och ger berättelsen ytterligare en dimension. Det leks med blickar och detaljer. Sidorna är fulla av äventyr man kan stanna vid eller hoppa över. Raggar-Roger och han äventyr håller i längden, gott folk.

Daniel Sjölin "Victor är silly"

Anna Carlén — Mon, 29 Apr 2024 22:00:32 +0000

Att läsa en bilderbok av Daniel Sjölin och Eva Lindström är nästan som att läsa en ny bilderbok av enbart Eva Lindström. I Victor är silly finns nämligen mycket som känns Eva Lindströmskt i både text och berättarstruktur, trots att Lindström “bara” står som illustratör.

Redan på första uppslaget går det att känna igen sig. Det börjar mitt i en handling, mitt i leken:

Nån har glömt att binda Licorna och Normen.
De har smitit och Lizzy och jag misstänker högeligen att de gör nåt fuffens i skafferiet.

Eva Lindström säger i boken Bilderboksmakare (Lilla Piratförlaget, 2021) om illustrationsdelen i sitt skapande att “Det ska finnas gott om utrymme i både text och bild: tomma ställen där läsaren kan gå omkring och fundera.” Rummet på första uppslaget i Victor är silly går också lätt att känna igen som en typiskt Eva Lindström-rum. Stort, och med gott om utrymme för läsaren att skapa sin egen berättelse. Där finns detaljer, men inte för många detaljer. Perspektiven är en aning förskjutna och annorlunda än vad vi är vana vid. Där finns också den typiska sneda blicken hos en häst som lurigt kikar in genom fönstret.

Berättelsen kretsar dels kring mammas nya kille, Victor, dels kring (fantasi-)hästarna som har travhästliknande namn och får en viktig roll boken igenom. Victor är alltså lite silly, ja, fånig med andra ord. Mamma är lika fånig hon. Barnen som utgör bokens berättar-vi, misstänker “högeligen” att mamma är kär i Victor. De gör därmed allt för att bli av med honom och tar till både våld och list för att få sin vilja igenom. Såhär kan det låta:

Victor är lättlurad. Han går på det.

Lizzy håller fast honom. Jag kastar mig fram

och knyter en råbandsknop.

– Så där! Nu får du smaka på din egen medicin!

Han ska vara fastbunden tills han dör, tycker vi.

Det kan han ha.

Om det är roligt? Ja. Den berättande barnrösten är dråplig och mycket trovärdig. Precis som Lindström gör i flera av sina böcker berättar Sjölin i vi-form. Det är en bestämd, självsäker vi-berättare som bär barnets logik och resonerande. Tankarna går till exempel till Ingenting är omöjligt för oss eller Hit med våra mössor. Barnens fantasi och allvar i leken flödar och i samspelet mellan text och bild indikerar att vad som helst kan hända i den här berättelsen. Vilket det också gör! Victor lämnas länge åt sitt fastbundna öde på gården, men får så småningom permission och glasspaus. Sen är det plötsligt en häst som ska föla…

Precis som i många av Eva Lindströms böcker slutar Victor är silly när den är som bäst, mitt i en händelse. Den synliga berättelsen klipps av och läsaren får fantisera vidare själv. Vi kan bara hoppas på en uppföljare. Kanske inte för Victors del, men väl för samarbetet mellan bilderboksskaparna Sjölin och Lindström.

Eva Lindström "Jaga inte oss"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 25 Feb 2024 23:00:25 +0000

Ekorrarna hatar jakt, men älskar gymnastik och nötter. Haren är deras bästa vän. På ett möte i samlingslokalen hålls en omröstning. Ska jakt vara tillåten i Skogen? Ekorrarna och Haren röstar nej, men de flesta röstar ja.

Det är så här demokrati kan fungera. En fråga kan vara okej eller likgiltig för de flesta, men väldigt ingripande och dålig för några.

Eva Lindström har gjort ännu en bilderbok med tydlig signatur. Den har dova illustrationer i vattenfärg och korta, underfundiga meningar.

Ett skott har träffat Harens ena öra. Vi tröstar henne och hjälper till med ett bandage. Du måste lova att vara försiktig, säjer vi. Men det vill hon inte.

Ämnet är på ytan busenkelt men samtidigt superkomplicerat. Vad blir konsekvenserna när en majoritet inte förmår leva sig in i minoritetens villkor och behov? Är det okej att det stora flertalet bara dundrar på utan fantasi eller lyhördhet? Och varför ska den som är starkast bestämma?

Boken ger inga entydiga svar, men det är bra att läsaren får ställa sig själv den typen av frågor.

Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström

Anna Liv Lidström — Tue, 22 Mar 2022 20:29:43 +0000

Vi på Dagensbok saluterar och gratulerar den svenska bilderbokskonstnären Eva Lindström till årets Alma-pris. Hon har gett ut cirka 35 bilderböcker och illustrerat massor av böcker med olika författare. Hennes berättelser berör både stora livsfrågor och vardagliga händelser, klurig humor och samsas med det absurt mystiska. Språket drar åt det poetiska på ett mycket vackert och drabbande vis.

Juryns motivering lyder:
”Eva Lindströms gåtfulla bildvärld är i ständig förvandling. Träd flyttar utomlands, hundar antar enorma proportioner och föremål försvinner för att plötsligt återkomma. Med snabb penselföring och förtätad kolorit skapar Eva Lindström en mångtydig dialog i text och bild. Gränsen är flytande mellan barn, vuxna och djur. Med djupt allvar och vild humor brottas de med de eviga frågorna: Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vem har tagit våra mössor?”

Vi recenserade nyligen hennes senaste bok Ingenting är omöjligt för oss

Vilken är er favoritbok av Eva Lindström?

Eva Lindström "Ingenting är omöjligt för oss"

Anna Liv Lidström — Thu, 24 Feb 2022 23:00:51 +0000

Det är en kaxig titel: Ingenting är omöjligt för oss. Och det är en stor inledning.

Här landade vi med farkosten.

Det illustreras med en illustration av någon slags rymdfarkost. Men när huvudpersonerna, två barn som ser identiska ut, visar landningsplatsen för den nya grannen menar gubben att de nog har slarvat med grillen.

De kommer från en planet. Ingen speciell utan det kan vara Månen eller Pluto eller Örebro. De minns inte vilken. Men när de skulle ge sig iväg med farkosten fanns det bara plats för barnen, mamman och hunden. Fast barnen hade kunnat komma på en bättre lösning. Om någon bara frågat hade de tänkt ut något bra. För som de säger gång på gång:

Det finns ingenting som är omöjligt för oss.

Så nu bor de här, i en helt ny stad. De har en enda granne och det är den knepiga gubben. Den gamla planeten vet de inte var den finns.

Hur har vi det i vår nya skola?
Bra tack.
En del säger att vi är tjocka,
andra tycker att vi är smala.
Vi pratar för mycket och är så tysta
att alla blir fundersamma.
Vad ska vi tro?
Att vi är perfekta förstås.
Så tycker vi.
Vi har allt.

De har ju King, hunden, och så har de mamma. Men hon håller sig i bakgrunden när grannen dyker upp med sina frågor. Ibland tycker barnen att de ser pappa. Men det kan inte vara han för deras pappa skulle ha sett dem tillbaka. King behandlas som en kung och det är barnen som sköter om honom. Ser till att han får mat och färskt vatten samt matar honom med hundgodis med naturliga och godkända färgämnen. De aktiverar King på bästa sätt och hunden älskar dem.

Tankarna på pappan kommer även om det är jobbigt att inte veta var han är? Och helst vill barnen inte tänka på hur det kan vara för honom på Månen eller Pluto eller vad som helst. Men planen är att de ska ringa till pappan när allting är klart. Säga att det är okej här och att han ska komma.

Ingenting är omöjligt för oss skildras helt ur de två syskonens perspektiv. De smälter ihop till en gemensam röst som iakttar, funderar och utforskar. Lägg till att de är identiska, både till utseende och kläder. Som vuxen läsare är det lätt att gå igång på vad som ligger bakom barnens berättelse. Varför fick inte pappan plats i farkosten? Handlar det om en separation? Eller rent av en flykt? Varför håller sig mamman i bakgrunden då de träffar gubbgrannen som liksom lägger näsan i blöt? Men samtidigt är det befriande med den öppna historien och hur den kan tolkas.

Illustrationerna är luftiga och går i pastell. De identiska syskonen befinner sig alltid nära varandra. Den enda gången mamman skymtar fram syns hon som en ryggtavla när hon håller sig i bakgrunden för gubbgrannens nyfikna frågor. Nej, jag misstog mig. Hon syns faktiskt tydligt på en bild i början. När de packar upp sina pinaler i det nya hemmet. Då sitter hon och håller på med sin telefon. Men det är på ett öppet vis och inte avskärmande.

Det är både härligt och lite besvärligt med syskonduons optimism. Får de ta för stort ansvar? Hur mår deras mamma? Var är deras pappa? Det är sånt jag tänker när jag läser Ingenting är omöjligt. Språket är poetiskt och lekfullt. Det harmonierar fint med de lite kantiga illustrationerna. En bok behöver inte leverera alla svar. Och den behöver för allt i världen inte vara tillrättalagd.

Eva Lindström "Bron"

Ella Andrén — Fri, 23 Oct 2020 22:00:21 +0000

”Här kommer en som ska över bron.” Det är den enda baksidestexten till Eva Lindströms bilderbok Bron. Den som ska över är en liten gris i kostym. Eller, ja, i overall kanske. Det är nog mest i ljuset av att han (hon? hen?) också har en liten portfölj som gör att jag tolkar hans enfärgade klädsel som en kostym. Så på ytan enkla är Eva Lindströms teckningar.

Redan på första uppslaget blir den lilla grisen i sin gula bil stoppad av en stor varg.

Stopp!
Bron är avstängd lite längre fram.

Här sätter ju all barnboks- och sagokunskap man har i hjärnan igång att snurra. Nej, nej, små grisar ska inte lita på stora vargar! Men det gör förstås den lilla grisen. Den förslagna vargen bjuder med grisen hem, och grisen följer aningslöst med. Oj, oj, hur ska det här gå?

Hemma hos vargen väntar ytterligare en varg. De är stora, minst dubbelt så stora som grisen, och har vassa tänder som hela tiden lurar i deras vänliga leenden.

Vargarna bjuder på kaffe och bullar och lite (underhållande) avig konversation. Genom fönstret skymtar man en huggkubbe och en yxa. Läsaren vill ropa åt den lilla grisen att sluta småprata om konst och akta sig, akta sig!

Lindströms bilder är bedrägligt svala, med sina karaktäristiskt urvattnade färger och stora, tomma ytor. Samtidigt jobbar hon hela tiden med det underliggande, med hotet som till stor del finns i våra förväntningar på en berättelse om vargar och grisar. Eller vargar och små flickor och mormödrar, eller, vargar och det mesta. Det finns väl inga berättelser om snälla vargar?

Bron är en på ytan enkel historia, med flera bottnar och mycket att prata om. Inte minst våra fördomar om olika typer av personer, om lurighet och hemliga agendor. För vad är det egentligen de där vargarna vill? Och är den där bron verkligen avstängd?

Naturligtvis slutar det med en twist. Eller två.

Eva Lindström "Oj, en polis"

Ella Andrén — Fri, 18 Nov 2016 23:00:02 +0000

Första gången jag läste Eva Lindström var när hennes Alla går iväg var nominerad till Augustpriset förra året. Det var en märklig, nästan ältande och absurd berättelse om vardaglig sorg som faktiskt bet sig fast i mitt huvud och växte där, med sin lätt genomskinliga smak av marmelad kokad på tårar. Hade jag skrivit om den nu hade jag nog höjt betyget något snäpp.

Kommer det att bli likadant i år? För nu är hon tillbaka bland de Augustnominerade, Eva Lindström. Den här gången heter boken Oj, en polis, och motiveringen från Augustjuryn inleds ”Nej, någon polis finns inte i den här boken”. Lite märkligt redan där, alltså.

Estetiskt känner man igen sig väl. Det är de små, närmast barnsligt tecknade figurerna och de stora, svalt och lite genomskinligt kolorerade bakgrunderna. Ämnet är däremot mer uppsluppet än i Alla går iväg, och historien berättas rakt upp och ner, på barns sätt, för här är det barnet, den ene av två lekande bröder, som har ordet.

Vi vilar.
Vi har matroskostymerna på oss.

Men sen måste vi springa och en av oss snubblar.

En som vi inte känner hjälper till med ett plåster.
Oj en polis, säger min bror.

Jag gillar att bilderna måste till för att man ska veta vad som händer – att det är en hund som jagar dem när de måste springa – och hur bröderna liksom flyter ihop i början. Att det inte är ”jag” eller ”min bror” som snubblar, utan ”en av oss”. Som att man knappt kan känna skillnad, så där som riktigt tajta lekkamrater kan vara.

Fast sen skiljer de ju på sig. För polisen är inte en polis, utan en pilot, och brorsan är mest intresserad av mopeder, inte flygplan. Så det är jag-berättaren som får följa med och flyga.

Här tar den vardagliga berättelsen en ny vändning. Fantasin liksom stångar sig ut, och det finns ingenting som drar upp linjer mellan fantasi och verklighet. Det går att göra vad som helst, på ett trevligt sätt.

Det lekande barnets värld är världen. Punkt.

Nominerade till Augustpriset 2016

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 24 Oct 2016 21:00:06 +0000

Idag tillkännagavs de nominerade till årets Augustpris – sex nominerade vardera i tre genrer. Vilka som blir vinnarna får vi veta på Augustgalan den 28:e november.

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Eva Lindström "Alla går iväg"

Ella Andrén — Fri, 06 Nov 2015 23:00:20 +0000

Han är litegrann genomskinlig, Frank i Eva Lindströms Augustnominerade bilderbok Alla går iväg. Genom hans grå, overalliknande klädsel kan man ibland ana de stora, nästan tomma bakgrunderna, färgfälten i melankoliska toner som får Frank att se precis så där liten ut som han säkert känner sig.

”Det här är när alla går iväg”, inleds boken. ”Och Frank blir ensam.”

Allting är alltid som vanligt,
det är som vanligt bara.

Hemma gråter Frank i kastrullen, häller i socker, rör om noga och kokar upp.

Det ska koka i en timme, eller ännu värre, två timmar kanske.
Eller tre.
Han bestämmer själv.

Också denna mer absurda praktik, att de andra har roligt tillsammans medan Frank kokar marmelad av sina egna tårar, är tydligen precis som vanligt. Det är knasigt, men har också något provocerande självbestraffande, nästan njutningsfullt eländigt över sig. Som ett barn som tänker ut hemskheter att råka ut för så de vuxna ska få ångra sig bittert.

Till slut öppnas en möjlighet för att de andra kanske kan bjudas in på te och rostat bröd med tårmarmelad, men det slutar ganska abrupt. Kan de bli vänner? Kan de förlåtas? Finns det något att förlåta? Ingen har egentligen sagt att Frank inte får vara med. Det framgår inte hur påtvingad eller självvald hans ensamhet är, bara att den gör honom olycklig.

Det här är definitivt en bilderbok att prata mycket om. Den innehåller betydligt mer frågor än svar. Det är kanske också dess styrka, att den lämnar så mycket att tolka. Är Frank en liten smula ny på sista uppslaget, eller är det snarare omständigheterna, de potentiella vännerna som lämnat en ny öppning? Är det bra eller dåligt att han dragit sig undan? Och vad händer egentligen om man bjuder andra på sin tårmarmelad?

Nominerade till Augustpriset 2015

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 19 Oct 2015 19:30:24 +0000

Idag tillkännagavs de nominerade till årets Augustpris – sex nominerade vardera i tre genrer. Vilka som blir vinnarna får vi veta på Augustgalan den 23:e november.

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

dagensbok.com » Eva Lindström

Ulf Sindt "Raggar-råttan Roger"

Similar Posts:

Daniel Sjölin "Victor är silly"

Similar Posts:

Eva Lindström "Jaga inte oss"

Similar Posts:

Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström

Similar Posts:

Eva Lindström "Ingenting är omöjligt för oss"

Similar Posts:

Eva Lindström "Bron"

Similar Posts:

Eva Lindström "Oj, en polis"

Similar Posts:

Nominerade till Augustpriset 2016

Similar Posts:

Eva Lindström "Alla går iväg"

Similar Posts:

Nominerade till Augustpriset 2015

Similar Posts: