Bilderna, som Hammar många gånger tagit efter timmar iförd torrdräkt, är kanske det allra främsta skälet att plocka upp ett exemplar. Här fångas effektivt det suggestiva i en skog av vass, klarheten och den samtidiga mystiken i en fjällsjö med lååångt siktdjup, rörelsen i forsar fulla med färgglada rödingar, det mäktiga i en vidsträckt glaciärs formationer. Jag har heller aldrig tidigare känt mig lika lockad att ta på ett cyklop och dyka ner i ett kärr ute på en myr, som under läsningen av boken.

Förutom det oerhört vackra visuella materialet är de ackompanjerande texterna klart läsvärda i sig. Skrivelser om grundvattnets rörelsemönster och sothönors boendevanor skulle i fel persons händer kunna bli tämligen torra men Johan Hammar har onekligen laddat sin text med en uppsjö (ursäkta!) av spännande information. Visste du till exempel att paddors ägg läggs i en lång rad, vilket får dem att likna mörka pärlhalsband medan grodors ägg läggs i klumpar? Eller att det i Sverige finns köttätande undervattensväxter i små dammar och diken? Eller att vissa sötvattenslevande musslors larver växer till sig sittandes på fiskars gälar? Eller att den minst energiproducerande hälften av Sveriges drygt 2000 vattenkraftverk skulle kunna monteras ned och energimässigt ersättas av 40 vindkraftverk, vilket skulle betyda allt för de vattenlevande arter som idag alltför ofta faller offer för vattenkraften?

Här och var på sidorna finns QR-koder strategiskt utplacerade. Scanningen av dessa leder till små film- och ljudklipp fångade från Johan Hammars mångtaliga fotoexpeditioner men ibland även till uppdaterade rapporter om var särskilda här omskrivna djur- och växtarter har observerats de senaste månaderna. På det sättet sträcker sig Sötvattens-projektet bortom bokpärmarna, mot en multimedialitet.

Boken avslutas med ett hoppingivande kapitel som bland annat berättar om hur lyckade återrestaureringar av vattendrag har resulterat i smärre explosioner av arter som varit i princip försvunna efter flera årtionden präglade av exploatering. En mycket passande final för en bok genom vilken fotografen och skribentens brinnande entusiasm för de olika vattenmiljöernas särprägel och betydelse för artmångfald flödar påtagligt.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• På spaning efter en minskande mångfald
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• I gammelskogen hänger allt samman?

Therese Uddenfeldt tar hjälp av filosofer, vetenskapsmän och konstnärer för att från grunden förklara hur flödena av energi är basen för allt levande. Citat från Sara Lidman-romaner, tankar från Descartes och Erik Gustaf Geijers lyrik tar plats jämte William Turners suggestiva konst och grafer över världens energiproduktion. Greppet ger en förhöjd bladvändareffekt, texten flödar synnerligen inspirerat och pedagogiskt. Uddenfeldts yrkesbakgrund spelar förstås in, fler kulturjournalister borde skriva om fossila bränslen och människans förhållningssätt till naturen som ett enormt, oändligt skafferi.

Genom att arbeta med upprepningar, ifrågasättanden av och tydliga bilder tas läsaren i hand och leds genom texten där avsnitt om basal organisk kemi varvas med historiska redogörelser som visar hur ofantligt beroende vi idag är av de fossila bränslena och vad som lett oss hit.

Den norska dagstidningen Dagbladet lät nyligen göra en opinionsundersökning om norskarnas inställning till oljan och klimatet. 44 procent var av åsikten att den resterande oljan borde hållas kvar i marken om det kan bidra till att rädda klimatet (jämfört med 42 procent som vill fortsätta exploateringen). I Gratislunchens avslutande del sätts fokus på historien om Norge och oljan. Ett centralt begrepp här är ”peak oil”, tillfället då utvinningen av olja når sin maxpunkt och kurvan börjar tippa nedför. En mängd röster uttalar sig, uttrycker tro och tvivel inför huruvida framtiden kommer att innebära nya fyndigheter. Ett mönster avtecknar sig, många har en stark tilltro att den norska kusten döljer närmast oändligt med oupptäckta reserver av energispäckad olja i sin berggrund medan relativt få vill se peak oil och dess konsekvenser för ett fossiltörstande samhälle som en realitet. Det blir ett exempel på hur teknikoptimismen, ett slags ”hittills har allt ordnat sig”, kan lägga ett lock på diskussionen.

Boken tar också svängen förbi Ohios frackingland, vilket blir en bild över vad som händer när de riktigt stora oljefälten blir allt svårare att söka upp. Nya energikrävande tekniker utvecklas för att kunna utvinna oljan som är bunden i jorden i andra mycket mer svåråtkomliga former än den råolja som sprutade upp ur Pennsylvanias marker under 1800-talets oljerusch. En intressant aspekt är hur lite Therese Uddenfeldt nämner klimatpåverkan av vårt fossilberoende. Det antyds på ett par ställen, mer behövs kanske inte. Drömmen vore ju att boken skulle hamna i händerna på så kallade klimatförnekare (eller det mer tydliga engelska begreppet ”climate change deniers”). Vinkeln här gör att tankegångarna kring följderna av vår massiva energiförbränning blir betydligt svårare att slå ifrån sig. Det gör Gratislunchen till en än vassare och nytänkande bok.

Under de sista avsnitten i boken tappas i mångt och mycket referenserna till kultur och konst, det är lite synd på ett sådant spännande grepp men den grundläggande diskussionen är så viktig och intressant att den kritiken mer är av typen av en anteckning i marginalen. Den relevanta och slutgiltiga tanken som ekar kvar i huvudet efter och under läsningen är hur vi överhuvudtaget kan försvara en fortsatt rusande oljekonsumtion och resursslöseri, som ett lämmeltåg på väg mot stupet.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Sol, sol, strålande sol
• För semesterns naturutflykter
• Svart guld, rött blod

Enligt Åsa Moberg inträffade ”peak kärnkraft” 2010. Strax innan olyckan i Fukushima, med andra ord. Då fanns 440 kärnkraftverk i världen, och 67 höll på att byggas. Det sista låter jättemycket, men då får man ta med i beräkningen att byggande tycks vara en ganska långsam och lynnig process, inte sällan utdragen till 15, 20, dryga 30 år. Ett antal verk har lagts ned redan innan de hunnit byggas färdigt.

Det är kanske inte så konstigt, för det handlar om enorma investeringar. Och osäkra. I vilket annat sammanhang skulle vi acceptera en olycksrisk på över en procent, som professorn i miljövetenskap Johan Rockström påpekat: ”Vi accepterar inte risken att ett av hundra flygplan kraschar, till exempel.”

När det gäller reaktorer och kärnkraftverk är dock risken för totalhaveri högre än 1 procent. Fler än en reaktor på hundra har redan drabbats av det som inte skulle kunna hända: härden smälte och reaktorerna intill måste också stängas. Även bortsett från farorna med radioaktiva utsläpp tycker man att ekonomiska förluster i den storleksordningen borde vara något att beakta för alla kraftbolag. Det ä svårt att förstå hur en reaktor för 50 miljarder som kan bli obrukbar över en natt kan locka någon finansiär.

Det här är kanske det argument – bland otaliga, otaliga; man skulle kunna citera den här boken sida upp och sida ner – som gör mig lite förvånad. Jag tror inte kärnkraft är ekonomiskt lönsamt om den verkligen tvingas bära sina egna kostnader, men Moberg pekar på att den heller aldrig varit lönsam. Att den över huvud taget finns har sin grund i dunkla militära ambitioner och statliga subventioner till förbannelse. Några fria marknadskrafter är det knappast fråga om.

Ett generationsskifte i mediebevakningen markerades hösten 2013 genom en ledare av Dagens industris nye politiske chefredaktör P.M. Nilsson: ”Även marknaden avvecklar kärnkraft”. Det vore fint om han hade rätt, men om marknaden hade den makten skulle avvecklingen ha kommit före utbyggnaden. Då hade inga kärnkraftverk byggts. De byggdes trots att det inte var lönsamt för reaktorleverantörerna.

Den lönsamhet som utlovades ”i framtiden” har inte uppnåtts. Vanligen sköter marknadskrafterna om att det som är olönsamt inte blir byggt. Den regeln gäller inte i militära sammanhang. Tyvärr är kärnkraft och kärnvapen än i dag så sammanbundna att man inte kan utgå från att det ekonomiska förnuftet kommer att segra.

Samtidigt jämför Moberg kärnkraftens krisbenägenhet med finanskapitalismens. Där finns samma övertro på den egna verksamheten och samma ekonomiska incitament att ta genvägar. Så ledde till exempel ett avsteg från rutinerna vid en provtryckning i Ringhals 2011 avsedd att spara 40 timmar – ja, incidenten med dammsugaren – att reaktorn tvingades stå still för sanering i nästan ett år. Den första reaktorn som havererade i Fukushima 2011 – som inte klarade ens den initiala jordbävningen – hade precis fått tillstånd till förlängd drift.

Det finns oändligt mycket att diskutera i den här boken. Olycksrisken, slutförvaringen, miljöpåverkan under bränslets livstid och under verkets livstid (långt ifrån ”klimatsmart”), försäkringsproblematiken, risken för medvetna attacker (”För den som vill slå ut ett kärnkraftsland räcker det med ett par bomber över de punkter där kraftledningar från kärnkraftverk korsar en stor trafikled. Vill fienden åstadkomma total förödelse behövs inga atomvapen, en vanlig bomb över en kärnreaktor ger radioaktiva utsläpp med oöverskådliga följder.”), hur demokratin ofta satts på undantag när besluten om kärnkraft och kärnvapen tagits, varför det verkar finnas ett påtagligt samband mellan hur hög elproduktion ett land har och hur mycket det förbrukar, hur man ska kunna veta vem i hela världen man kan lita på, om vi över huvud taget har rätt att ta beslut som påverkar generationer så ofattbart långt in i framtiden som radioaktivitet gör …

Jag får möjligen Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten att låta mer som en partsinlaga än det egentligen är. Åsa Moberg har visserligen arbetat mot kärnkraften sedan 1970-talet, men framför allt är hon oerhört påläst och boken har hyllats av skribenter från alla möjliga politiska läger.

Faktiskt får man åtminstone intrycket att det inte finns en skrift – inte ett branschnyhetsbrev, inte en forskningsrapport, inte en debattartikel, riksdagsdebatt eller studiecirkelmaterial om kärnkraft som inte Moberg läst och inkorporerat i boken. Det är inte den där typen av fackbok som man kan läsa nästan som en roman, den har avsnitt på avsnitt om historisk utveckling och läget i olika länder, men med tanke på hur faktatung den är, är den heller inte enormt svårläst.

Den borde helt enkelt läsas av alla. Alla påverkas vi ju av kärnkraften. Både svenska staten och samtliga svenska storbanker är med och finansierar pågående reaktorbyggen i Finland och sett i relation till folkmängd är Sverige faktiskt det kärnkraftstätaste landet i världen. Om Kina skulle följa vårt exempel skulle de bygga drygt 1300 nya reaktorer – ska vi räkna på den där enprocentiga olycksrisken i förhållande till det? Eller vore det idé att föregå med gott exempel och satsa på andra energikällor?

Similar Posts:

• En framtid för kärnkraft?
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Gurkkraft – ja tack!
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i Fukushimas färger har hon samlat möten med åtta personer som på olika sätt påverkats av det som hände. Exakt hur dessa åtta har valts ut framgår inte, men de är tänkta att fungera ”som vår guide till en särskild del av samhället som påverkats av katastrofen”.

De är en äldre kvinna som driver ett ekologiskt jordbruk i utkanten av Tokyo, en amerikansk missionär och hjälparbetare, en fiskgrossist, en ostronodlare, en jordbrukare och solenergirepresentant, en evakuerad bilhandlare, en länsherre (som tagen ur en japansk Jane Austen-roman) för en drabbad provins samt två hemmafruar och småbarnsmammor. Om Lindqvists bok förtjänar att läsas så är det inte minst för inblicken i de här människornas vardagsliv.

Tsunamin och kanske framför allt kärnkraftshaveriet är förstås en del av detta vardagsliv, från de som fått hem och arbete krossade av flodvågen, till oron för vad barnen egentligen får i sig av radioaktiva ämnen i mat, luft och vatten. Bilderna av rasande byggnader, av spillrorna av hela städer där flodvågen dragit fram och inte minst av lågmälda, imponerande uthålliga japaner har vi allesammans sett på teve, även om det förstås måste vara en överväldigande upplevelse att vara där, mitt i det, på riktigt.

Problemet är väl att Lindqvist aldrig riktigt lyckas förmedla det där mitt i, på riktigt. Hennes texter lämnar fler frågor än man får svar på, inte bara kring hur rimlig kärnkraften är som energikälla, utan kring vilka villkor de drabbade japanerna egentligen lever under. Får de ersättning från kärnkraftbolaget på något sätt? Från försäkringar? Vilket ansvar tar staten? Är ideella hjälparbetare så ensamt bärande som de framstår? För mig är det märkligt att skriva om en sådan här fråga utan att politiken får nästan något utrymme alls. Lindqvist är för all del inte alls osynlig som författare, men kanske tonar hon ner sina egna åsikter om kärnkraften för att boken ska nå ut till fler? Kanske är de inte mer bestämda än de framstår, även om jag personligen har väldigt svårt att förstå det.

Framför allt upprätthåller hennes sätt att skriva en olycklig distans till det hon skriver om. Det brukar ju visserligen framhållas att detta att skriva allt i pågående form är en riktig journalistsjuka, men Lindqvist skriver allt i förfluten form, och det är verkligen inte bättre. Textens tempus, tillsammans med att författaren så tydligt skriver in sig själv som förmedlare, styr och distanserar ohjälpligt läsaren. Här och var införs ytterligare ett mellanled, när hon inte ens själv varit med vid ett möte utan fått det förmedlat via medarbetarna Yuko Ota och Yoshikazi Fukuda. Ibland tycker jag rent av att hon går över gränsen och verkar recensera sina informanter snarare än möta dem, som när hon skriver om jordbrukaren Miwako Ohira ”Hennes leende visade att hon var en djupt kännande och reflekterande människa”. Är det verkligen journalistens uppgift att bedöma huruvida en människa är ”djupt kännande” eller inte?

Jag är kanske petig, men när det kommer till japanska katastrofer finns många stora författare att jämföra med. Jag har kallsvettats med Haruki Murakami i hans tegelstensskildring Underground, om attentatet mot Tokyos tunnelbana 1995, och jag har stapplat runt i Hiroshima efter atombomben 1945 tillsammans med Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa. I sådana jämförelser står sig Fukushimas färger inget vidare.

Det finns läsvärda aspekter. Mötena med vanliga japaner kan som sagt vara värda att plocka upp boken för, även om författaren då och då liksom skymmer sikten. Men i slutänden hoppas jag att det kommer fler och bättre böcker om Fukushima och kärnkraftens framtid. Det behövs.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Jorden runt på 80 romaner
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Ve den stackars pendlaren
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …

Som en uppdatering av andra världskrigets ransoneringskuponger förses varje medborgare med ett elektroniskt kort innehållande ett visst antal koldioxidpoäng. De poängen måste sedan räcka för all energi man konsumerar under en månad, för värme, transporter, mat, hygien, kommunikationer … Snart införs också automatiska spärrar, så att strömmen – och så småningom vattnet – brutalt stängs av för den som använt upp sina poäng.

Mitt i allt det här pågår förstås Lauras helt vanliga tonårsliv, med skolan, kompisarna i bandet och förälskelsen i den svårtillgänglige grannkillen Ravi, men ransoneringarna och de allt tätare miljökatastroferna får förstås stora konsekvenser också för hennes vardag.

I familjen Brown ställs allt på huvudet. Lauras storasyster Kim är förbannad på allt och lyckas snart bli insyltad med de lokala kriminella elementen och den snabbt uppkomna svarta börshandeln med koldioxidpoäng. Hennes pappa förlorar jobbet som någon sorts akademisk reseexpert – ingen har ju längre råd att resa någonstans ändå – går in en alkoholindränkt depression och kommer ut på andra sidan som romantisk gör-det-själv:are (dock fortfarande med tummen mitt i handen). Mamman däremot allierar sig med kvarterets driftiga feministkollektiv och flyttar hemifrån.

Saci Lloyds roman är lite sådär putslustigt skriven som åtminstone jag förknippar med just engelsk barn- och ungdomslitteratur. Det är lite småroligt, men aldrig väldigt; lite småengagerande, men aldrig väldigt.

Idén är däremot riktigt intressant. Jag känner inte minst igen en hel del av tankarna kring hur människor och myndigheter kan hantera kommande klimatkriser (och har hanterat dem i exempelvis New Orleans efter orkanen Katrina) från böcker som David Jonstads nyutkomna Kollaps. Livet vid civilisationens slut. På det sättet gillar jag den här romanen mycket – för att den så konkret gestaltar många av vår tids riktigt angelägna och intressanta frågor.

Men kanske är det den alltid knepiga dagboksformen som ligger romanen i fatet. Tanken är säkert att skapa en direkthet, men den tonen, en tonårings hastigt nedtecknade men ändå läsvärda erfarenheter och funderingar, är svår att riktigt sätta och snarare än direkthet blir resultatet faktiskt distans. För hur lätt är det att på ett engagerande sätt återberätta sin dag, egentligen?

Att konkurrensen om platsen som bästa dystopiska framtidsskildring, för barn- och unga eller kanske över huvud taget, just nu är stenhård hjälper kanske inte heller och där ligger Mitt klimatkatastrofala liv en bra bit efter välförtjänt hajpade Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jämförelsen är visserligen orättvis; både Collins och Lloyd drar tydliga paralleller till vår egen samtid, men Collins gör det med betydligt större konstnärlig frihet (för att inte tala om originalitet och driv). Lloyds ambition är ju istället att kika alldeles precis runt hörnet till framtiden.

Säkert kändes ändå 2015 betydligt avlägsnare 2008, när romanen första gången kom ut på originalspråk. Katastrofens första år, då i en nära framtid, har redan inträffat. Det gör att 2015 nästan ohjälpligt sällar sig till passerade framtider som 1984 och 2001.

Fast jag ska kanske inte säga för mycket. Vi har ju trots allt inte sett vad som kan hända fram till 2015 än.

Similar Posts:

• Ensam kvar
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Upp till kamp
• Mörkt, mörkt och magiskt

Det där kan man diskutera. Här är i alla fall några siffror som fångat mig:

Nästan hälften av alla bilresor är faktiskt kortare än 5 kilometer; i tätorterna är det ännu tydligare, där är 70-80 procent av resorna kortare än 3-4 kilometer.

Det där är siffror från Vägverket som Lars Henriksson diskuterar i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört. Och allvarligt talat, skojar du? 70-80 procent av resorna som har en stor del i skulden för miljöförstöring, hälsoproblem och klimatförändringar görs på sträckor som de allra flesta av oss kan gå eller cykla utan några som helst problem?

Ett par siffror till: i Sverige går det ungefär en bil på två personer. Varje bil står still i genomsnitt 96 procent av tiden. Dessutom skeppas de ju över hela jorden för att vi ska kunna välja, bland tämligen likadana bilar, just det varumärke och den image vi vill identifiera oss med (de av oss som har råd, vill säga). Dessutom kan farten och effektiviteten betraktas som en illusion: enligt både filosofer och trafikforskare färdas bilisten, bara inberäknat den tid det tar honom eller henne att arbeta in bilens direkta kostnader, i själva verket i 7-31 km/h. Verkar det som ett rimligt sätt att använda resurser?

Henriksson tycker inte det. Han följer ändå bilindustrins kris på närmare håll än vi som blivit vana att i var och varannan nyhetssändning höra talas om hur de svenska industrierna kanske eventuellt möjligen ska kunna räddas av kinesiska företag. För den här gången. Och vad nu det innebär? Henriksson ser en helt annan lösning.

Han vill sluta producera bilar. Han vill ställa om produktionen till något vettigare, utnyttja företagens enorma resurser i form av kunnande, organisation, personal och teknik till något som gör större samhällelig nytta. Alternativ energiproduktion eller förbättrad kollektivtrafik till exempel. Det låter kanske galet och visionärt, och det är det väl också. Men det förefaller också ganska trovärdigt och konkret – och väldigt inspirerande.

Slutkört är full med exempel på att det faktiskt går att förändra saker, om bara den politiska viljan finns. Det mest påtagliga exemplet är förstås de enorma och snabba omställningar som inte minst bilindustrin i Storbritannien och USA gjorde under andra världskriget. Kan man snabbt ställa om produktionen från bilar till bombplan och pansarvagnar så måste man väl kunna ställa om den till vindkraftverk och spårvagnar också? Om man verkligen vill.

Interfolierat i den större diskussionen finns scener från Volvo Personvagnar där bokens författare alltså arbetar. Det är, som det förmodligen skulle bli från ganska många arbetsplatser, ibland nästan komiska scener som spelas upp, när ledningen är mer intresserad av att markera vem som bestämmer än av att ta vara på det kunnande och den kreativitet som står till buds. Jag skulle tro att de allra flesta människor har haft åtminstone något jobb där de känt sig som en talande schimpans ungefär, och kan relatera.

Det är inte minst dessa undanskuffade resurser Henriksson vill ta tillvara. All potential som finns bland dem som står mitt i en verksamhet. Genom den skulle vi kunna inte bara defensivt och desperat försöka bevara varje arbetstillfälle som det ser ut nu, utan omvandla dem till mer meningsfulla jobb. Inte bara fram till nästa kvartalsrapport, utan för en hållbar framtid.

Det visar sig också att det finns en massa konkreta planer för hur en del av de enorma summor som i nuläget plöjs in i biltrafiken skulle kunna utnyttjas till mer miljövänliga transporter. För enstaka städer, för Sverige och för hela Europa. Så det handlar kanske mest om att finna den där politiska viljan? Om att rycka upp sig ur de senaste decenniernas Thatcher-töcken av ”There Is No Alternative” och inse att det är klart det gör det.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Vår jord, våra intressen
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Hopp för hållbarheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare

Vladislav Savic, utrikeskorrespondent på Ekot, skriver i den här boken alltså om en viktig strategisk framtidsfråga. Boken diskuterar varför just olja är av så stor betydelse, och varför just Mellanöstern är så avgörande, samtidigt som den går igenom situationen i en lång rad andra oljerika länder. USA:s avgörande roll som enda kvarvarande supermakt – och den självpåtagna rollen som "världspolis" diskuteras också.

Ett visst problem med boken är dock detta med trovärdighet. Det är inte riktigt att klassa som en reportagebok, där Savic intervjuar insatta personer eller rapporterar om egna, direkta iakttagelser, utan den verkar i hög grad bygga på andra källor. Problemet är dock att vi sällan får reda på vilka dessa källor är – författaren nämner ibland någon bok i texten, och någon gång ibland förekommer det en konkret fotnot (totalt 80 fotnoter, d.v.s. en på var tredje sida). I övrigt tvingas vi helt lita till Savics faktapåståenden, för att utifrån dem följa resonemangen och problemanalysen.

Det känns också som om Savic redan tidigt – när han skriver om USA:s roll i internationell politik i allmänhet – förlorar sitt fokus på oljans betydelse, vilket gör att helhetsintrycket förtas något. Det paradoxala är dock att det är just i de här kapitlen som boken blir som mest levande. Författarens beskrivning av det "tysta kriget" om olja förefaller nämligen inte särskilt banbrytande, utan har på olika vis behandlats i litteratur tidigare (även om, som Savic skriver, debatten inte alltid har nått Sverige). När författaren däremot skriver om internationell maktpolitik märks det tydligt att han inte bara återger någon annans analys eller världsbild, utan har egna gedigna erfarenheter att dela med sig av, exempelvis från sin tid i FN-tjänst. Det är också då som boken riktigt lever upp, och innehåller många riktigt minnesvärda delar.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Svart guld, rött blod
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Sanningen, krigets första offer

På "betryggande avstånd", cirka 150 mil från Tjernobyl, ska man väl kunna sitta i Sverige och någorlunda lugn (här ordnar sig väl det mesta, kanske?) läsa detta fotoreportage som innehåller bilder tagna i den så kallade dödens zon, tretton mil norr om Kiev.

Men man kan inte känna sig lugn så länge, med stigande vrede och sorg läser jag om hur grymt makthavarna handlade mot folket vid katastrofen den 26 april 1986. Ett exempel är att kommunistregimen, som då satt vid makten, höll tyst om olyckan. Först några dagar efteråt började folk få uppgifter om katastrofen från utländska radiostationer och från släktingar till dem som omkommit. Invånarna i Kiev varnades inte av myndigheterna, men alla partipampar och deras familjer lämnade staden. (Läs ett annat exempel i textutdraget nedan!) Kanske är det allra mest skrämmande med denna katastrof att den hemlighölls, och att makthavarna fortfarande försöker dölja olyckans omfattning.

Filatova förmedlar en hel del intressanta fakta om olika typer av radioaktiv strålning och vilka egenskaper de har. Och hon beundrar de 3500 människor som bor kvar i Tjernobylområdet. De dör hellre av strålningsskador i sitt eget hem, än av hemlängtan på en säker, men främmande plats.

Men boken är så liten, de skrämmande, ödsliga, spöklika, ibland vackra och mycket belysande bilderna ofta små. Texten är ganska kort, men är oerhört engagerande och gripande, kanske för att den är så avskalad och huvudsakligen skriven i en nästan neutralt konstaterande ton. Detta sätt att skriva tror jag är verkningsfullt när man ska föra fram viktiga budskap. Men jag kan inte förstå varför ett så viktigt ämne inte kan få ett större utrymme i bokform. Boken skulle haft ett riktigt stort format, men det är naturligtvis en kostnadsfråga. Kanske orkar alltför få med detta ämne; inredningsböcker och kokböcker i stort format är ju så mycket trevligare…

Filatova uppmärksammar att på ukrainska är tjernobyl namnet på en ört, malört. Det ordet skrämmer många och de ser ett samband mellan olyckan och berättelserna i Uppenbarelseboken i Bibeln, där jordens undergång förutspås:

Upp 8:10 Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna.

Upp 8:11 Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

I Tjernobylområdet kan människor kanske börja bosätta sig igen om 600 år, lägg till eller dra ifrån 300. Behövs mer sägas? Vad vi människor får hoppas på inför framtiden är geniala fysiker och tekniker och god tur.

Som avslutning, Elena Filatovas ord i kapitlet Efterord:

Tjernobyl är en katastrof som vi helst vill glömma. Det är stora pengar inblandade i kärnkraftsindustrin … Jag propagerar varken för eller emot kärnkraft, jag är bara en författare som är för människan, och som anser att Tjernobyl är en varning för hela mänskligheten.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• Gurkkraft – ja tack!
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Bön från Tjernobyl
• Triangeldrama i labbet