Början på en del romaner blir klassiska. Ofta citerad är första meningen i Processen av Franz Kafka: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon”. Likaså Tolstojs ord om lyckliga och olyckliga familjer i Anna Karenina. På samma vis är det inledande stycket i Dagar av […][...]

I min bekantskapskrets väcker den franska landsbygden associationer av frodiga jordar med växande vinrankor så långt ögat ser. Vingårdar och cykelvägar som följer trögt flytande floder och javisst, doften av lavendel är ljuvlig! Ostar, nyskördad sparris och böngrytor som smaksätts med olivolja, rosmarin, oregano och timjan. Alla sinnen får sitt och lyckan är fullkomlig. Så […][...]

Det är nästan två årtionden sedan storsäljaren Glasfåglarna gavs ut, den första delen i trilogin om Nancy, skriven av Elsie Johansson. Skildringen av den unga kvinnan som växte upp med föräldrar i en torpstuga utan äganderätt var magnetisk. Många av mina kontorskollegor förlustade sig stort i läsningen av de tre romanerna. Vi delade läsupplevelser över […][...]

Del tre av fyra, alltså. Vad säger man, egentligen? Har du läst de två första kommer du att läsa den här också, har du inte gjort det än är det inte här du kommer att börja. (Ja, kommer att. En dag ska vi alla läsa Ferrante, tro inte du kommer undan.) Och några stora avvikelser […][...]

Det Stora Litterära Geniet sitter i sitt rum, skapar magi ur sitt eget självuppoffrande lidande, och på andra sidan väggen sitter vi läsare och försöker lista ut varför, vadan, varthän, vafan, och tvinga vår åsikt på vem som helst som vill lyssna. Vi måste ju veta; fan, fråga Elena Ferrante. Om jag dödade honom idag […][...]

Första gången jag hörde talas om Elena Ferrante var förra sommaren. Jag satt in the middle of nowhere och läste en recension av en tidskrift där det ingick en lång artikel om denna berömda och samtidigt totalt okända författare, eftersom namnet är en pseudonym och spekulationerna kring vem som döljer sig där bakom är omfattande. […][...]