Tankar som går genom mitt huvud medan jag läser Eva Meijers Djurens språk: ”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar” ”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…” ”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. […][...]

Lyra Kolis lyrikdebut är både smart och rolig. Den rör sig kring bibelkaraktären Leviatan. På olika sätt närmar sig Koli sitt studieobjekt: genom att gå till mammans och broderns konfirmationsbiblar, genom att googla, genom att analysera namnets språkliga härkomst, genom att utreda Leviatans möjliga identifikation som krokodil eller val, eller kanske dinosaurie. Det är Kolis […][...]

Kollegan berättade en dag att hon bara åt potatis när hon var barn. Enbart potatis. Det pågick så länge att hennes mamma tog henne till läkaren. Proverna visade normala värden och den unga damen tycktes även i övrigt ha huvudet på skaft. Så potatisätandet fortsatte några år till med läkarens goda minne. I boken Lilla […][...]

Hund. Jycke. Fähund. Byracka. Hynda. Hundjävel kom hit! Fin vovve. Vovsing. Äsch den bits inte – och vips är två fingrar borta och stelkrampssprutan i skinkan. Good boy. Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de […][...]

De små ryggsäckarna som ses i handeln påminner om att det snart är skolstart. Äntligen! Jag vill lära mig allt här i världen! eller Hjälp! Jag vill inte. Några i den ryggsäcksbärande barnklungan har redan knäckt läskoden. Andra har många år av tragglande innan läsningen går smidigt. Finns det fortfarande ABC-böcker, undrar jag nyfiket? Jag […][...]

Först känner jag mig fascinerad. Så småningom undrar jag om det inte handlar mer om svårigheterna att förstå spelreglerna i japansk-tyska Yoko Tawadas En isbjörns memoarer. Vad är egentligen en isbjörn? Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn […][...]

Jag tar mig an nya ämnen genom att läsa på, något jag blivit kärleksfullt retad för till och från. Vem sjutton inleder sin karriär som löpare genom att teckna prenumeration på ett antal löpartidskrifter liksom? Nåväl, läsning är, om ni frågar mig, ett utmärkt sätt att skaffa sig en första inblick i ett ämne. Sålunda […][...]

När jag i de yngre tonåren i mitten av 1980-talet prenumererade på Kamratposten vimlade den av illustrationer skapade av svenska namn som Cecilia Torudd, Ola Ambjörnsson, Gunna Grähs och Anna-Clara Tidholm. Jag tror också det var där jag upptäckte Jockum Nordströms teckningar första gången. Och på något sätt har åtminstone jag fått ett livslångt förhållande […][...]

Jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att köpa presenter till andra. Ännu bättre är jag emellertid på att köpa presenter till mig själv, och när jag väl släpat mig ut i julhandeln – jag hör definitivt inte till dem som skulle ange ”shopping” som en hobby – så följer både […][...]

Kajorna rör sig i flock i småstaden och ger mig en klaustrofobisk känsla med sina entoniga läten. Jag är glad att jag bara är turist på genomresa när jag hör dem. Däremot väcks min nyfikenhet av att se en kråka spatsera när jag ibland flanerar hemmavid i parken. Människan bär ofta på irrationella fördomar, likt […][...]