Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Similar Posts:

• Vemodig vandring genom 2020
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Kärlek i coronans tid
• Enkelt och svårt
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Kritik” med syftet att döda
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Kritik” med syftet att döda
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd

Det är en tillvaro där tiden aldrig räcker till, personalen aldrig räcker till. De fast anställda är sjukskrivna och vikarierna är både en räddning och en belastning, eftersom de måste läras upp, vilket tar tid som inte finns. Illa sedda av föräldrarna är de också, vikarierna som inte har hunnit lära sig barnens namn, som inte har lärt sig att parera det som måste pareras just här.

Det är en kamp mot klockan och resursbristen, beslut som fattas utan insyn i hur det verkligen förhåller sig, högt uppsatta mål och en ännu högre svansföring som snabbt slokar när allt det praktiska tar över. Det ständiga navigerandet, den ständiga beredskapen, det ständiga kravet på total uppmärksamhet. Allt det mekaniska som bara måste fungera och sedan det andra därtill.

Men där finns också det fina – lojaliteten de anställda emellan, ett ord eller en blick från ett barn eller en förälder, den plötsliga värmen och tillfredsställelsen. Den där lojaliteten är ett kitt som det krävs mycket för att luckra upp men den sätts ständigt på svåra prov och när pandemin leder till ännu större påfrestningar är det inte mycket kvar av den. Det finns också en svart humor i de absurda situationer som uppstår gång på gång i kampen för att få ihop allt.

Darya ser det som är fel, hon påtalar en del, talar med närstående om annat men det är som om hon inte når fram. Hon skulle bli ekonom men stod inte ut med studierna utan hamnade här, som vikarie inom barnomsorgen. Hon är en besvikelse för sig själv och sin mor men hon kan också känna en viss stolthet när hon faktiskt gör något bra. Ändå vet hon inte om hon vill utbilda sig till förskollärare, om hon ens skulle vilja ha en fast tjänst, och då känns vikariaten som en räddning: hon är fortfarande på väg, det här är inte slutstationen.

Där finns många tankar och reflektioner som rör Darya själv, hennes val och funderingar, hennes mindervärdeskomplex och pliktkänsla men främst handlar det om en skildring av en ohållbar arbetsmiljö som är vardag och verklighet för alltför många. Det är en roman men samtidigt en politisk pamflett och en räcka möjliga debattinlägg och det känns ganska väl uttänkt att utgivningen sammanföll med upptakten till en valrörelse.

Författaren Alice Dadgostar är syster till Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, om någon skulle undra, och romanen är ett rop på ökade resurser till förskolan och barnomsorgen generellt. Ett mycket läsvärt rop, oavsett var man befinner sig på den politiska skalan.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kampen är din, min, vår, allas
• Möten i butiken
• Livet i andras minnen

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

Det är utan tvekan viktiga frågor som Zuboff diskuterar. Även om jag personligen är vagt insatt i många av de centrala aspekterna i det hon diskuterar, som den omfattande insamling av beteende-data som företagen ägnar sig åt, så finns det också mycket nytt jag lär mig om detaljerna i vad somliga av de här företagen ägnar sig åt, och hur de agerar. Jag kan också tycka att Zuboff ibland gör riktigt intressanta analyser av den här utvecklingen, inte minst om de olika faktorer som sammantaget gjorde att den här utvecklingen kunde ske just under de senaste tjugo åren, och jag gillar många av hennes teoretiska resonemang inspirerade av eller i dialog med en lång rad klassiska tänkare – allt ifrån Hannah Arendt till Weber, Polanyi eller Milgram.

Men så är det ju detta med framförandet. Boken är en tegelsten inte bara längdmässigt, utan också för att den i stora delar är skriven på ett ganska krångligt språk. Skildringen blir också snabbt ganska förutsägbar – efter att hon har ägnat dryga hundratalet sidor åt att skildra hur Google kom att inse den ekonomiska potentialen i att samla in beteende-data, så är det liksom föga överraskande att nya ”produkter” de lanserade därefter, som Street View eller Google Glasses, också syftade till att samla in ännu mer beteende-data. Att sen skildra hur andra företag på samma sätt försöker samla in sådan data, genom allt ifrån Barbie-dockor till robotdammsugare, blir lika lite överraskande i princip, även om många – i likhet med mig – kanske inte alltid känner till varken omfattningen eller detaljerna. Men skildringen förbättras på den senare punkten inte av att Zuboff kan vara både långrandig och repetitiv även i dessa detaljer; bara inom loppet av ett par sidor konstaterar hon, för att ta ett exempel, tre gånger om att den nya utvecklingen av ständigt uppkopplad teknik kan göra att försäkringsbolag i framtiden kan komma att blockera oförsäkrade bilar från att över huvud taget starta.

Kort sagt så skulle den här boken ha mått oerhört bra av att kortas ned. Det hade inte behövts drygt 700 sidor för att framföra de centrala argumenten, även om man vill ha en välunderbyggd bok. Det hade heller inte behövts att Zuboff gång på gång måste markera sitt ogillande mot utvecklingen, såväl genom att peppra sin text med värdeladdade adjektiv, som genom de domedagsutläggningar som då och då vävs in i texten. Oavsett om man håller med henne eller inte, så tillför de här utläggningarna inte särskilt mycket till analysen. Man behöver nämligen inte ens börja läsa själva brödtexten innan författarens åsikter i frågan blir helt glasklara: redan på den sida som ägnas åt en ”definition” av begreppet övervakningskapitalism, innan själva brödtexten tar vid, klargör hon nämligen sina ståndpunkter om vilket enormt hot denna form av kapitalism innebär för oss alla (som inte sitter vid den nya maktens köttgrytor). Det hotet kontrasteras i skildringen sedan mot en tolkning av den ”klassiska” kapitalismen i USA, som i Zuboffs världsbild var ett samhälle byggt på fria, välmående konsumenter och ömsesidighet i alla socio-ekonomiska relationer. Den skönmålningen finns det utan tvekan många (inklusive undertecknad) som inte riktigt skulle hålla med om.

Bokens längd till trots så finns det också flera centrala frågor som jag upplever att man som läsare inte får några konkreta svar på. En sådan fråga är om folk i allmänhet verkligen är så omedvetna om att de övervakas och att deras beteende-data säljs som Zuboff tycks mena. Förknippat med det uppkommer ju frågan om varför folk använder de här företagens tjänster. Men den kanske viktigaste frågan är hur betydande företagens beteende-modifiering kan komma att bli. Att – som Zuboff skriver om – Facebook har kunnat påverka folk att exempelvis i högre grad gå och rösta i ett allmänt val, eller att påverka deras sinnesstämning, genom att förändra algoritmerna för vad som visas i folks flöden, är både intressant och oroväckande, men just de experiment som hon redogör för förefaller ändå ha inneburit relativt begränsade modifieringar av folks beteende. Som läsare lämnas man dock okunnig om hur djupgående eller omfattande den här typen av beteende-modifiering kan komma att bli. Kanske kan framtida forskning komma att ge oss tydligare svar på det här området.

Som lök på laxen så slutar boken i något av ett anti-klimax. Vi behöver revitalisera demokratin, menar Zuboff. Gott så. Men vi kan inte förvänta oss att lagstiftning kommer kunna stoppa den här utvecklingen, menar hon samtidigt – den amerikanska konstitutionen är tandlös, och EU:s nya GDPR-lagstiftning lär inte kunna hjälpa, den heller. Det är helt enkelt inte möjligt att lagstifta om vad vi inte känner till, och företagen ägnar sig systematiskt åt hemlighetsmakeri, och att göra nya innovationer som kan kringgå eventuell lagstiftning. Och att som enskild individ försöka kringgå övervakningen genom exempelvis spårar- och reklam-blockerare är lönlöst, och – menar Zuboff – närmast legitimerar systemet (logiken förefaller mig något konstig, men går vad jag förstår ut på att det legitimerar systemet därför att man då inte utmanar företagen explicit?). Så exakt vad det är Zuboff tycker vi ska göra mer än att bara uttrycka vårt ogillande i största allmänhet, blir aldrig särskilt tydligt.

Synd på så rara ärtor. De här frågorna förtjänar att uppmärksammas betydligt mer än de gör. Zuboff har onekligen många intressanta tankar på temat, men de bra delarna i den här boken hade behövt en ordentlig redigering för att verkligen komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Riskkapitalister är också människor
• Arbete mot kapital
• Arbetare i alla länder, förena er…

Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Similar Posts:

• Lättillgängligt om Sydafrika
• Afrikas öde och framtid
• Staten och kapitalet
• Från en sydafrikansk cell
• Rojas övertygar inte

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

Elisabeth Ohlsons konstaterar själv i sin reflekterande text att fotografer inte släpps in så lätt på arbetsplatser som de kanske gjorde förr i tiden, och framförallt inte för att fota hur och vad de själva vill. Det gör att fotona i bok tvingas bli arrangerade: porträtt av arbetarna i fråga, varvat med foton från deras respektive arbetsplatser, men däremot inte spontana foton på när de fotograferade faktiskt utför sitt arbete.

Desto viktigare då att fotona kombineras med intervjuerna av Annica Carlsson Bergdahl. Här får de porträtterade arbetarna själv komma till tals om sitt arbete. Det handlar för vissa om kreativitet och arbetsglädje, om stimulerande arbetsuppgifter och meningsfull sysselsättning. För andra är erfarenheten snarare att det – med exempelvis automatisering inom vissa branscher – blir allt mindre utrymme för kreativitet och stimulerande uppgifter, och att de istället exempelvis upplever sig allt mer som ett bihang till maskiner och apparater. En sak som slår mig som läsare är också hur många som fokuserar på just kroppsligheten i arbetet: på tröttheten och utmattningen, på olyckorna de har varit med om, på skadorna de har åsamkats av arbetet, och – inte minst – tvivlet på huruvida de alls kommer kunna arbeta hela vägen fram till pensionering.

Det här är en viktig bok. I likhet med flera av de intervjuade önskar jag att politiker som förespråkar höjd pensionsålder och liknande försämringar skulle försöka förstå och leva sig in i hur det är att arbeta med kroppen ett helt liv. Den här boken kan vara ett sätt att göra det.

Bokens format gör dock att fotona inte tillåts bli så stora som man kanske hade önskat i vissa lägen. Men misströsta inte – fotona ingår också i en vandringsutställning i ABF:s regi, som kommer turnera runt landet åtminstone under 2021 och 2022. Fotona är absolut snygga, så jag rekommenderar verkligen alla som är intresserade av det här temat att inte bara skaffa boken, utan också besöka utställningen om den kommer till någon plats i er närhet.

Similar Posts:

• Svensk industrihistoria förevigad
• Kapitalismen och dumheten
• Vad Lever Man För?
• Arbetare i alla länder, förena er…

I den här boken skildrar Jenny Bengtsson de egna erfarenheterna som fackligt aktiv och sedermera förtroendevald i LO-förbundet HRF. Det är en personligt hållen historia inifrån den dagliga fackliga kampen, om allt från hur det var som nybörjare att försöka engagera sig fackligt, till förhandlingar som kanske flyttar fram positionerna för facket eller arbetarna på olika specifika arbetsplatser. Men det är också en historia om en kamp i motgång, där man allt för ofta tvingas kämpa för att hålla emot att skit-villkor åter ska ta över branschen igen. En viktig anledning till att kampen måste föras i motgång är förstås att arbetarklassen är på defensiven i allmänhet, och i synnerhet så i just den här branschen. Kapitalistiska intressen har i dagens läge en betydligt starkare position än de har haft på många årtionden, av flera anledningar.

Men en annan viktig faktor till dessa motgångar, som ges betydligt mer utrymme i den här boken, är att den fackliga kampen många gånger måste föras trots den egna fackliga organisationen, snarare än med hjälp av den. Byråkrater och karriärister har mycket makt inom HRF, men har många gånger föga eller ingen som helst koppling till de arbetare som de är valda att företräda, och ingen förståelse för hur den moderna arbetsmarknaden faktiskt ser ut. De högsta pamparna har istället nära koppling till den socialdemokratiska partitoppen, trots att det partiet många gånger inte alls driver en politik som ligger i fackets eller fackmedlemmarnas intresse. Bengtsson ger här många konkreta exempel från det egna livet som förtroendevald på hur den egna organisationen försökt motsätta sig allt för radikala metoder – som strejken som stoppas i sista stund, trots att avtalet man uppnått var långt från vad man sade sig kämpa för – eller slösat sina medel på vansinnigheter (dyra viner och en vinkylare åt pamparna, för att ta ett exempel) istället för den fackliga kampen.

Sammantaget har jag lite svårt att föreställa mig vem som är den tilltänkta läsaren av den här boken. I början är det som en stridsskrift för facklig organisering, där Bengtssons handfasta och konkreta skildring kan ge goda idéer till hur man själv kan organisera sig fackligt i en lokal fackklubb. I bokens slut finns också ett appendix med argument för varför man som tvivlande läsare ska organisera sig fackligt. Så långt allt väl, och oerhört viktig läsning för den som inte redan är fackligt engagerad men skulle kunna vilja bli det – framförallt om man också arbetar just inom hotell- och restaurang-branschen, men säkert även för människor som arbetar i andra branscher. Men ju längre man kommer i boken, desto mer kommer HRF:s (och LO:s) alla brister – med försoffat pampvälde, byråkrati, sexism, försnillade pengar och andra skandaler – allt mer i rampljuset i skildringen. När man kommer till slutet av boken är jag inte alls säker på att en facklig nybörjare blir särskild peppad att kämpa fackligt. Det förblir också ganska obegripligt varför författaren själv inte ens verkar reflektera över att byta fackförening till någon annan och bättre.

Författaren själv går till slut in i väggen. Allt för engagerad i kampen, hot och hat från fascister och andra galningar, och allt för många försök att kämpa inom den egna organisationen som bara leder till att hon stångar sig blodig – sammantaget gör det att Bengtsson till slut bränner ut sig. Att komma tillbaka tar lång tid, och hon väljer då även att sluta arbetar som förtroendevald inom HRF. Det är förstås en ärlig skildring av vad det kan kosta på att engagera sig fackligt, men det är långt ifrån peppande läsning.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• ”Hur mår Rut?”
• Vem städar ditt jobb?
• Facket slår tillbaka