Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Fast inte mitt, för det vill jag behålla.

JallaTillsammans är, förutom namnet på boken, också namnet på ett av de läs- och integrationsprojekt som bibliotekarien Anette Helgesson varit inblandad i. Det är en bokcirkel med nyanlända unga tjejer, som också gjort en podcast. Cirkeln har läst främst lättlästa böcker av Christina Wahldén, som också medverkat i webbsamtal och möten med tjejerna.

Att det är just möten det handlar om är något som poängteras genom hela boken. Läsningen sig är långt ifrån alltid det viktigaste, utan läsningen blir en ingång till språkutveckling, utbyte och bearbetning av erfarenheter. Boksamtalen blir ett sätt att lära känna varandra.

Det gör naturligtvis också samtalen väldigt personliga, och av respekt för deltagarnas privatliv, förmodar jag, kommer man därför inte särskilt nära själva samtalen i Helgessons bok. Det är förstås sympatiskt, men också lite synd. Det hade varit väldigt spännande och roligt att få mer inblick i boksamtalen, att liksom få vara med på ett hörn.

Man får helt enkelt försöka komma med i något liknande själv, och det får man verkligen lust med av JallaTillsammans. Det är en inspirerande liten bok om möjligheten att mötas över böcker, om biblioteket som fysisk och symbolisk mötesplats.

Similar Posts:

• Pornografin i klassrummet
• Hur du ska läsa och varför. Verkligen.
• Förbudslistor och läslistor
• En hyllning till folkbiblioteket
• Bibliofil fantasi/fantasy

Men just den här lördagskvällen går något fel. Väldigt fel.

Först på söndag eftermiddag, när Emmas föräldrar kommer hem, hittar de sin dotter medvetslös och halvnaken på yttertrappen. Hur hon har kommit dit minns hon inte. Hon minns ingenting.

Fast alla andra vet, eller tror sig veta. Sociala medier vimlar av bilder och kommentarer. Killarna som poserar med en naken och medvetslös Emma. Som har sex med henne en efter en. Som skrattar åt henne. Pissar på henne. Kallar henne hora, slampa, slyna, bitch. Lögnare.

Från att ha varit skolans drottning går Emma över en natt till att vara persona non grata. Hon försöker få i sig sin matlåda inlåst i ett toalettbås, medan tjejerna utanför skvallrar om henne. Ändå försöker hon till en början låtsas som ingenting. Hon tar inte in det. Vill absolut inte använda det där ordet. Det är först när skolpersonalen får nys om bilderna på Facebook som processen rullar igång. Polisanmälan. Åtal. Det där ordet.

Ur ett svenskt perspektiv känns intrigen i Louise O’Neills våldtäktsroman Hon bad om det igen relativt väl, exempelvis från Katarina Wennstams fackböcker och Christina Wahldéns ungdomsböcker på samma tema. Hon bad om det är också den, åtminstone av det brittiska originalförlaget, utgiven för unga vuxna, och är väl grundad på verkliga fall, i synnerhet ett par i USA som också utspelat sig i småstäder som mobiliserat kring våldtäktsmännen snarare än offret.

Det är vad som händer Emma, och en av O’Neills styrkor är att hon vågar göra det lite, lite grann begripligt. Emma, den populära Emma i romanens början, är faktiskt ganska bitchig. Hon är så medveten om sin plats högst i hierarkin och hon försvarar den ständigt, också mot sina närmaste vänner. Hon är fullkomligt indoktrinerad i att det är hennes skönhet och den bekräftelse hon får genom den som räknas, är det viktiga.

Detta är ett av sätten O’Neill skildrar ett i grunden sexistiskt samhälle på, utan att det för den skull känns hårddraget politiskt eller stereotypt. Hennes huvudperson är en del av det, av beundran inför de populära, bockiga killarna och föraktet för tjejer som på ett eller annat sätt misslyckas med den svåra balansgången mellan för trist och för slampig. Emma är minst lika kvick att döma ut som någon annan. Att rynka på näsan, att skvallra, att fnysa och garva. Ända fram till att det händer henne själv och blir till en hjärtslitande konflikt. Då har hon mycket att få äta upp.

Med hela den här kulturen, med de motstridiga kraven på unga män och kvinnor, är Hon bad om det en uppgörelse. Ibland kan jag som läsare gömma mig bakom att det irländska rättssystemet verkar ännu mer okänsligt och efterblivet än det svenska, men i grunden är problematiken densamma. I grunden händer detta igen och igen.

Det är så fullständigt jävla långt från okej.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• Det finns inga sjungande krabbor
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Bestialisk ytlighet
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Nu är jag då något äldre än 15 år, men det brukar inte hindra mig från att uppskatta ungdomsromaner. Är de dessutom äventyrshistorier fyllda av mysterier och exotiska platser, märkliga maskiner och en smula magi så är jag oftast såld.

Fripassageraren handlar om syskonen Marley, Nell ( en ung journalist och suffragett) och Nick (en ung uppfinnare). När deras far (textilindustrimagnaten) plötsligt dör hopar sig frågorna. Är de i sån fara som det mystiska meddelandet antyder? Lever deras mor trots allt, och är hon i så fall i Afrika? I sällskap med Nicks betjänt Nogg flyr de till Afrika för att söka svar på dessa frågor. De reser med båt, mekaniska hästar, flygande mattor, elefanter, luftskepp och till sist ubåt. Under resans gång tycks de vara förföljda, är det av den mystiska fripassageraren? Vem är han?

Boken, som utger sig för att vara inspirerad av steampunk, är en pastisch på otaliga äventyrsböcker och matinéfilmer. Jag brukar älska sånt här, men känner mig tyvärr missnöjd. Hela boken känns som en kuliss, världsbygget övertygar inte. Det är för många lösa trådar i handlingen. Småsaker följs inte upp. De större problem som uppstår under resan löser sig alldeles för lätt, ofta innan det ens hunnit bli spännande. Huvudpersonerna är alldeles för grunda och opersonliga. Man får en liten låda med deras egenskaper, den skramlar lite, men några riktiga personer framträder inte för mig hur mycket jag än skakar lådan. Steampunkinspirationen känns dessutom ytlig och påklistrad. Den övertygar mig inte.

Fripassageraren har trots detta sina poänger. De exotiska miljöerna är ofta målande och fint beskrivna, den politiska vinkeln är rätt kul. För en yngre läsare (kring tio år) så kan nog boken fylla ut en regnig hösteftermiddag. Det här är för övrigt första boken av två om syskonen Marley.

Similar Posts:

• En bok med magiska krafter
• Mot det nya landet
• Sånger för Ras Tafari
• Träffsäker ton i berättelse om spökjägare
• Kort kjol 2.0

Men så finns det en annan sida av myntet än den strikt biologiska. Från svenskundervisningens litteraturhistoria var det nästan alltid berättelser om kärlek och sex som gjorde intryck, som faktiskt för alltid är sammanlänkade (på gott och ont) med tonårens första förälskelser. Med Amor och Psyke, Dido och Aeneas, Romeo och Juliet.

Så det är klart att Daniel Möllers bok Kärlek, kropp, sex. Att arbeta med erotisk litteratur i klassrummet fångar min uppmärksamhet. Möller är författare, föreläsare och skrivkursledare och har uppenbarligen arbetat med den här typen av litteratur ute på skolor. I bokens förord berättar han om hur han och en kollega läser ”en erotisk passage” ur Alina Reyes Slaktaren för en vanligtvis stökig grupp 13-åriga killar i Malmöförorten Rosengård och därefter låter dem skriva egna sexnoveller.

De skrev långa historier som sjöd av inspiration och berättarlusta; snabba men personliga utforskanden av kåthet och sexualitet. Den språkliga kreativiteten firade triumfer. Att några hade tittat på porrfilmer och nu fick chansen att bearbeta dessa upplevelser var uppenbart. Språket var ojämnt i berättelserna, dramaturgin också. Men vi trodde på att låta både rödpennan och censuren vila; ämnen förbjöds inte, ordval och motiv fick också total frihet. Mycket var förvånansvärt bra pornografi även om en del berättelser påminde om tråkig porrfilm. Några texter var direkt genialiska och väldigt lite var ens i närheten av att signalera något slags problematisk inställning till tjejer, sexualitet och kroppslighet. Killarna läste gärna upp berättelserna spontant för varandra medan de skrev. Efteråt tackade de och sa att det hade varit behagligt med en så tyst lektion.

Tyvärr är det här en av få berättelser om konkreta klassrumserfarenheter i Möllers bok. Sådana hade jag velat veta betydligt mer om. Istället är Kärlek, kropp, sex till största delen en ganska traditionell boktipsbok (och kan förstås vara användbar som det) med tips på olika typer av fackböcker och skönlitteratur – romaner, noveller, dikter, sagor och serier – böcker som är uttalat erotiska eller pornografiska och mer ”vanlig” skönlitteratur som tar upp sexualitet. Här finns både ny och äldre litteratur, ursprungligen riktad både till ungdomar och vuxna, och samtliga titlar finns på svenska.

Varje bok ägnas någon eller några sidor och ofta får man veta exakt var i boken man kan hitta sexskildringarna. Ibland finns också vidare lästips och ibland finns förslag på diskussionsfrågor eller skrivövningar att arbeta vidare med. Här blir det nästan väl konkret, för det kan ju vara lurigt att gå in i ett klassrum med en färdig bild av vad som ska diskuteras. Hellre då lyssna in vad just de här eleverna reagerar på i texten, kanske?

Sexualitet kan säkert vara en superspännande ingång till lästlust och skrivande, till självkännedom och samhällsdebatt. Det är så i grunden mänskligt – på en gång evigt och mycket föränderligt – och berör så många angelägna frågor kring vilka vi är, görs till eller tillåts vara. Men det är också laddat och personligt, och inte minst unga människor kan ha oerhört olika föreställningar, erfarenheter och funderingar med sig in i ett sådant litteraturarbete.

Jag tänker till exempel på elever som Christina Wahldén berättat om i anslutning till sin nya ungdomsbok om våldtäkt, Villig, på flickor som blivit våldtagna av klasskamrater och är tacksamma för att de slipper göra grupparbeten ihop med sina förövare. Har man en sådan klass är de här frågorna kanske inte minst viktiga att arbeta med – men hur?

Är det inte också skillnad på att arbeta med sådana här texterna om man kommer in en eller ett par lektioner som utomstående och spännande gäst, som Möller tycks göra, och att göra det som ordinarie (och betygssättande) lärare? Hur hanterar man alla olika föreställningar och attityder ens elever (och deras föräldrar) kan ha? Vad kan bli knepigt och hur ska man i så fall hantera det?

Jag hade velat veta betydligt mer om själva arbetet med de här böckerna för att känna mig helt bekväm med att fullt ut ta Möllers bok till inspiration i klassrummet. Han kastar ut den här intressanta idén, men han ger den liksom inte riktigt kropp.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• Kärlek i coronans tid
• En senkommen väntjänst
• Unga relationer

Det är en stark, för att inte säga vedervärdig öppningsscen. Kanske får den någon läsare att direkt slå igen romanen, Christina Wahldéns Villig, men jag är säkert inte ensam om att reagera tvärtom, att nästan febrigt läsa vidare i hopp om någon slags förklaring och upprättelse.

Nackdelen med den här inledningen är att vi aldrig får veta särskilt mycket om vem Nora var innan det här hände, innan hon rusar hem och vägrar gå tillbaka till skolan, vägrar tala om för någon vad som hänt. Inte minst är det förstås obegripligt varför hon är tillsammans med den obehaglige Edvin.

Fast kanske är Nora inte egentligen romanens huvudperson. Det handlar istället om någonting större, om hur något sådant kan hända, om vad det är för värld unga människor idag lever i. Tvingas leva i. Är med och skapar. Perspektiven växlar mellan framför allt ungdomarna i Noras hemstad – inklusive Edvin. Det är en påtagligt skoningslös miljö, sexualiserad, rå och helt ostörd av några engagerade, vettiga vuxna. Jag skulle så gärna vilja tro att det är en överdriven bild, att det ingenstans ser ut så här, men så enkelt är det ju tyvärr inte.

Det är inte första gången Christina Wahldén skriver om våldtäkt. Första gången var i debutromanen Kort kjol 1998. Det är fortfarande den mest lästa av hennes böcker, och den som elever allra helst vill prata om när hon gör författarbesök på skolor. Dessa samtal har i sin tur genererat nya böcker. Ingen behöver veta är till exempel ett svar på föreställningen att killar inte kan bli våldtagna. Villig beskriver Wahldén som en uppdatering, en ”Kort kjol 2.0”, för alla de läsare som inte ens var födda när den första boken kom.

Unga människors livsvärld har ju förändrats en del sedan 1998. Mobiltelefoner och sms, internet och särskilt sociala medier spelar stor roll i Villig. Många repliker, i synnerhet från en anonym frågesajt som heter Ask.fm, är autentiska, och en del av författarens syfte är uppenbarligen att göra vuxna uppmärksamma på hur det faktiskt kan låta.

Jämfört med Kort kjol, som på sitt sätt är en pedagogisk och hoppfull skildring av ett samhälle som trots allt kan hantera sexualbrott, känns Villig påtagligt desillusionerad. Jag kommer att tänka på ett nyhetsinslag jag såg nyligen, där unga tjejer på stan blev tillfrågade om anmälningsbenägenhet kring sexbrott på nätet. Jag minns inte deras exakta svar, men andemeningen etsade sig fast: Vi hör nyheter om brutala gruppvåldtäkter och andra övergrepp där gärningsmännen går fria precis hela tiden. Vad finns det över huvud taget som tyder på att samhället bryr sig om oss och vill skydda oss?

Wahldén, som förutom författare är kriminalreporter, har uppenbarligen liknande erfarenheter. Ändå är Villig inte helt nattsvart. Här finns också de som vill hjälpa, vill förändra. Allra mest är boken kanske en uppmaning till både unga och vuxna att stanna upp och fundera över vad det är för ett samhälle vi är del av. Vill vi verkligen ha det så här?

Similar Posts:

• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Killar kan inte våldtas?
• Åka ifrån och komma till
• Om samhället inte kan skydda oss –
• Platt om hett ämne

Alice skriver om Fjärde riket av Maria Nygren på onsdag, en idéroman där tre högstadietjejer försöker ändra maktförhållandena i klassen med hjälp av Hitlers metoder. Väldigt intressant och spännande.

På lördag blir det bilderböcker. Bland andra Klara Perssons Maximilian och Minimilian, en bildmässigt anarkistisk och innehållsmässigt oförutsägbar och ömsint bok om att vara stor och liten. Och Lena Sjöbergs Cirkusloppor på luffen, berättelse på rim om loppor som drar sig fram på olika jobb i Madrid. Rolig, sorglig och vacker historia som i mycket handlar om migration. Båda bilderböckerna är Augustprisnominerade.

Det blir också tävling. Under hela veckan kan ni vinna t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going” som motiv. Självklart skriver vi också om Jenny Jägerfelds roman senare i veckan.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Veckan på dagensbok.com
• Vinn t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going”
• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Och så vänder vi på bladet…

Hon länsar sitt sparkonto och köper en biljett till Australien. Har ju alltid drömt om att lära sig surfa. Längtar väl också efter att få börja om, där ingen känner henne. Bli en annan version av sig själv. Ny.

Christina Wahldén är en ungdomsboksförfattare som nästan alltid fokuserar problem i sina böcker. Hon har skrivit om våldtäkter, om hedersvåld, tvångsäktenskap och nätprostitution. En varm vinter är en annan typ av roman.

Självklart stöter Alex på problem. Det är förstås ganska läskigt att befinna sig på andra sidan jorden helt ensam, och hennes föräldrar blir ju inte glada när de upptäcker att hon dragit och inte tänker komma hem till skolstarten. Hon måste jobba för att ha råd med den där surfkursen och hamnar på en sockerrörsplantage hos en rätt osympatisk och rasistisk farmare. Hon får en vän som är ensamstående mamma och aborigin, med allt vad det innebär. Hon förälskar sig, flera gånger faktiskt, och hon får lära sig den hårda vägen att havet kan vara ohyggligt farligt.

Men om Kort kjol, Ingen behöver veta eller Eskort tydligt ville behandla just våldtäkt eller varför unga tjejer säljer sig på nätet, så verkar En varm vinter snarare stamma ur reslust, ur kärleken till Australien. Det är i skildringarna av landet, naturen, havet som romanen blir allra mest levande.

Jag kan känna igen mig i Alex behov av att fly undan föräldrarnas skilsmässa. Hur föräldrar plötsligt blir egna människor, med egna krav och idéer, medan den som varit barnet och van att stå i centrum plötsligt förväntas vara rationellt vuxen och hålla ihop. Alex vägrar, och jag måste säga att det finns betydligt värre sätt att fly på än att dra till Australien och lära sig surfa.

När romanen är utläst är det framför allt den känslan som dröjer sig kvar. Det lockande i att dra iväg på egen hand. Reslusten.

Similar Posts:

• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Resans sköna konst
• När allting förändras
• Bettet saknas i sökandet
• På luffen i Australien