Dikterna sträcker sig över 76 sidor och är en samling ögonblick från en brottsplats. Eller kanske flera olika brottsplatser. Det som först ter sig som en kronologiskt berättad historia, om än mycket fragmentariskt, verkar senare vara utsnitt från olika situationer. Det gemensamma är att våldet brett ut sig på var och en av platserna.

Boksidorna möter mig med poetiska stillbilder. Det är en bekant miljö genom alla tv-serier och kriminalare jag sett. Ändå är det något helt annat. Det finns något skört och ömtåligt i det obevekliga bildspråket. Qvandt har lyckats skildra det som få filmkameror visar. Det är som att kunna läsa mellan raderna. Min bild av det forensiska arbetet kommer kanske lite närmare verkligheten än förut.

Man ser hur landmärken har spridit sig:
Stötvis, olika djupt, slumpmässigt, pudrat
Blodet är människans mjukaste vävnad
Luften är också materia genom sitt motstånd

I dikterna blir det tydligt att detta är någons verklighet. Någons vardag. Någon måste lära sig att leva så nära allt detta blod och våld, måste utreda brottet och sedan kunna hantera det som händer efteråt.

Brottsplatsen tar olika tid att lämna den som beträtt den
[…]
Den biter sig fast
Den blixtrande minnesbilden är född

Vissa fraser drabbar mig omedelbart. Andra måste jag jobba mer för. Det här kan vara en styrka, eller en svaghet, beroende på bokens läsare. Mitt favorituppslag finns någonstans i mitten:

Våldet är en inympad art
och har växt i stötar under lång tid

Vägen ur kärnan har i allmänhet passerat snabbt
Ytan är hård och bryts utan ånger
Bröd eller ben

Jag är inte helt säker på vad indelningen av de olika texterna innebär. Kanske olika sidor av våldet? Kanske offer gentemot förövare? Noterar att titelordet nämns först på sista sidan, så jag har provat att läsa dikterna i omvänd ordning. Först tycker jag att tidslinjen blir mycket tydligare på detta vis, men efter ett tag är jag osäker.

De olika teman som genomsyrar boken finns också på omslaget. Rödgula fläckar som flutit ut. Jag tänker på blodkanaler och nerver. På ådring. På kroppar och trädens tunna blad. Jag tänker på att våra kroppar fortsätter ut i rymden och är en detalj bland de massiva himlakroppar som utgör universum.

Charlotte Qvandt är inte ett bekant namn för mig sedan tidigare. En kort presentation går att finna på omslaget, och en snabb googling senare vet jag att Qvandt, förutom att skriva både skönlitterärt och poesi, arbetar som brottsutredare. Det förklarar att texterna känns riktiga. Trovärdiga. De innehåller många tekniska detaljer, och det märks att Qvandt kan sin sak. Bakgrunden kan också förklara det avståndstagande språket. Byråkratin. Myndighetshanteringen av obrukbara kroppar. I dikterna finns inte ett enda tilltal, och inte ett enda subjekt. Det finns inga namn, och det utredande teamet nämns bara i allmänna drag.

Man kan förhålla sig till undersökningen som en erfarenhet
Man förväntar sig logiska slutsatser
Det ska finnas en början, en mitt och ett slut
Man behöver inte vara försiktig med platsen
när undersökningen är färdig

Det är ett hantverk i sig att helt och konsekvent utelämna karaktärer på det sättet. Men det kan också vara anledningen till att jag ibland upplever texterna svåra att nå fram till. Det kan även vara orsak till att jag inte är helt säker på vad jag bär med mig efter min läsning.

Kanske att våldet är en egen energi som inte tar slut, det uppstår bara i nya former. Ingen av dikterna inger nämligen något särskilt hopp, eller hintar om någon ljusning. Den som drabbas av våldet måste sedan tackla den kraften på egen hand, helt enkelt.

Similar Posts:

• Våldet som fortsätter
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Febriga drömmar om död
• Jag, du, vi
• ”Det går att tala om pärlemorskimmer”

Mörkt album är en sorts autofiktiv serieroman som borrar djupt i det mest ömmande direkt. Mörkt album spänner i flera tidslager och ramberättelsen skildrar liksom det krisande konstnärskapet och hur huvudpersonen Coco på samma gång försöker fly och närma sig det enda som är viktigt. Hon vet bara inte hur hon ska angripa det. Jag känner igen mig! Det är väl det som gör hennes serier så brännande heta? Vem man är (men obs jag är ju bara mig själv) finner sin beröringspunkt med naivt enkla serierutor och deras snäva horisonter. Scenen är Stockholm/Malmö dels nutid dels dåtid där Coco konsumerar samtida mordutredningar, företrädesvis via Flashback, omväxlande med nedslag tidigare i livet. (Herregud, jag är brottsutredare till vardags. Jag fattar precis!!) Hon försöker också med den vansinnigas kramp att ta sig tillbaka till sitt berättande. Sina serier. Hon försöker så hårt att resten av allt liksom går sönder. Ett du som är hennes man blir sjuk. Vad händer med barnen? När hon märker det är det redan försent. Eller. Det är det ju inte alls det, för det är när krampen släpper som hon äntligen förmår att se.

Det är de historiska lagren som lett fram till nuet, där huvudpersonen står och väger. Varför är det så svårt? Vem är man egentligen? Och vad har man att ge när allt annat också kräver allt? Tillslut kokar det samman till en enda mycket liten punkt: Dit man har lyckats ta sig som följd på det andra. En yta lika stor som ens fotsulor.

Efter färdig läsning sprider det sig en pepp och en tillförsikt i skallen: Det är synd om människan, men efter mörker kommer ljus. I brist på adekvata ord famlar jag bland gamla slitna dito. Men det får det vara värt.

Similar Posts:

• Ungdomar är toppen!
• Karin Källander, finns du?
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Det vidöppna redovisandet
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall

Med precision mejslar Daniel Mårs och Charlotte Qvandt fram Flockmatrisen. Mårs har tidigare skrivit diktsamlingen Simonillusioner och Qvandt har publicerat flertalet titlar inom poesi samt romanen Strålgångar som gavs ut förra året. Det här är dock första gången som de ger ut en bok tillsammans, även om den föregåtts av den fristående dikten Svikt.

Trots att dikterna spelar med ljud och orden vrids och vänds på och dubbla betydelser vecklas fram, känns det direkt att det här är på allvar. Vi får tårar, fläckar och en avhuggen arm redan på de första sidorna. Det här är ingen lek.

Vi kan karva med våra naglar:

Jag vill kantra och falla
Dela och hålla,

lova dig

Så växer förhållandet mellan jaget och duet fram – det där nära, skyddslösa.

Inget utrymme för gömställen
Ingenting som sitter löst

[–]

Syrsor äter vad de får i sin mun
Utan näring äter de varandra

Men också:

Jag känner varje vind
Varje centimeter med ekolod

Jag måste finna mig i det
och förstå vilken öppning som är djup nog

Flera bäckar ymniga

Jaget i förhållande till viet, en omöjlighet och en nödvändighet på en och samma gång.

På förlagets hemsida finns en kortare text där poeterna berättar om sin gemensamma skrivprocess. Läs den gärna, den är skriven med samma känsla för språk och stil som boken. Där framgår det att för dem har ”skrivandet aldrig handlat om att gå i dialog utan om att finna en gemensam röst.”

Ja, kanske är det precis just så en text om det gemensamma och jaget i förhållande till viet måste skrivas för att komma såhär nära.

Similar Posts:

• Varje kropp, varje tillvaro
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Det blir nog nåt …
• ”Det går att tala om pärlemorskimmer”
• Dikter som växter, eller som barn

Östra kyrkogården i Göteborg är särskilt fin eftersom den är lummig och kuperad. Längst upp på toppen sover naturligtvis de bemedlade tyst, men det är som det är med den saken – i livet så ock i döden. Gravstenar berättar om barn som dött alltför tidigt. Det lämnar kvar ett styng av vemod. Jag försöker lägga namn på minnet, men dem har jag nog glömt. Jag stannar en stund vid några gravar ingen minns. Snart är det inte någon som kommer ihåg heller denna text eller för all del mig själv. Så är det alltid, det tar inte många generationer.

Ibland läser jag Charlotte Qvandts bok omgiven av en skolas ungdom. En gång är jag och boken innesluten i en skramlande spårvagn med manuellt öppnade dörrar. Var vi läser och vart vi är på väg kan påverka mer än vilken dramaturgisk finurlighet som helst författaren begagnar sig av. En bok som slutar för tidigt känner man sig sviken av. En alltför lång text lindar å sin sida in en med besvikelsens kladdiga känslor som stegras i takt med bokens alltförlånghet. Strålgångar är precis så lång som den borde vara.

Karin Fanning är snart blind, läkaren har sagt så. Skadorna på nerverna är oåterkalleliga och synen kommer med varje tick-tack omärkligt men ofrånkomligt försämras för att till sist slockna. Hon lever ensam i det hus hon en gång i tiden flyttat in i och oavsett om hon vill det eller inte snart också kommer flytta ut ur. Hon har aldrig känt sig helt hemma där. Hennes framlidna Birger finns kvar i form av de föremål han lämnat efter sig. Hon befinner sig i livets slutskede och blickar bakåt, påtar runt i vindens lådor, försöker fånga upp tankeskärvor. Genom små stycken börjar vi förstå huvuddragen i hennes liv. Ibland i retrospektiv, men då och då även i realtid som när brodern avlider på ett så kallat mentalhem – en institution han sedan ungdomen var väl bekant med. Karins förfall tar vi till oss och försöker förstå.

Ålderdom kan mätas utifrån hur svår en trappa är att bemästra. Tidigare tog man raskt två trappsteg i taget, nu kan ett steg förorsaka ens död. Karin är sig själv men lika mycket Ålderdomen i den form vi kanske räds: ett ensamt, långsamt och ledsamt borttynande. Jag tänker mig att ålderdom bara är skrämmande i så mån att den är detsamma som isolering och ett avskilt lidande. Och ensamhet och smärta är hur som helst inte bundna till ålder utan kan rota sig i vilket bröst som helst – oaktat hur ungt.

Det är befriande att läsa om ålderdomen inifrån och inte ur det utifrånperspektiv som är det gängse. Vårt samhälle är mycket, men knappast vänligt mot ålderdomen. Det är en ödmjuk underdrift att säga att ålderdom inte premieras. Ättestupan må vara blott ett minne, men vardagshastigheten är inte anpassad för en litet långsammare reaktionsförmåga. Helst ska ålderdomen gömmas i något skrymsle och ägnas ungefär fyrakommatre minuters uppmärksamhet per dag. Personal hinner bara göra så mycket.

Kanske är det en frigörelsehandling Karin vidtar när hon börjar göra sig av med husets lösöre. Birger hade en fäbless för uppstoppade djur samt troféer och sådana släpade han med sig hem från sina arbetsresor. Den uppstoppade pungråttan är till er, säger hon när hon släpat fram den och andra saker till grinden. Samtidigt rotar hon i sina minnen, eller åtminstone minnen av minnen. Från barndomen minns hon en utochinvänd groda samt vissa händelser mellan henne och brodern. Jag vet inte varför hon gör detta. Ordning och reda, död på fredag.

En köksklockas mekaniska ljud är påträngande, pockande – krävande. Fan ta den. Klockan är överlag till mer skada än något annat. Det är den enda övertygelse jag har. Funderar jag kring ensamheten ser jag framför mig en äldre människa vid ett köksbord. Vid fötterna sussar en skröplig jycke, radioprogrammet låter likadant som igår och på bordet finns en tråkig kaffe-med-macka. Ett liv till och med mer enformigt än tidigare. Dåtiden existerar bara i nutiden och framtiden finns inte innan den blivit dåtid – och därmed är förbi. Vi kan förlora synen. Både rent fysiskt – vi börjar se sämre – men också i den meningen att vi förlorar oss själva ur sikte. Vårt inre öga blir grumligt, dött. De minnen vi haft och som placerar saker och ting i ett sammanhang flyr bort och lämnar oss. Då kan ett flor som skyddar mot en påträngande omvärld vara vad nöden kräver. Vad det där innebär vet jag inte riktigt själv. Däremot vet jag att Strålgångar för mig både är sällskap, klarsynta betraktelser och som helhet nästintill briljant.

Läs medan tid ännu är!

Similar Posts:

• Ålderdomen i praktiken
• Inte bara om de äldre
• En studie i åldrande
• Den sista tiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Epikris är en motsägelsefull utsaga. En obduktion av en patient som inte är död när obduktionen påbörjas. Motsatser som ställs mot varandra och med varandra. Det formella språket och det bultande köttet. Det inre dolda och det yttre undersökningsbara. Det kvalitativa och det kvantifierbara. Instrumenten som radas upp ”som kronblad över en steril yta”.

Det medicinska, formella språket vill så gärna vara objektivt, sanning, så pass specificerande att det rymmer allt. Kanske just därför rymmer det ingenting om själen. Själen är inget organ, är inte mätbart, är kanske inte ens där. ”Patienten kan inte känna sin själ och undrar därför om den verkligen finns”. Det är själen Qvandt söker efter under sin obduktion, själen hon vill hålla som ett litet djur i sina gummihandskbeklädda händer.

4. Hjärtat kan inte känna sin egen smärta

Vid ett friläggande av hjärtmuskeln är det inte hjärtat som gör ont, utan dess avlägsnande. Om det yttersta lagret muskelfiber skärs bort kommer hjärtat aldrig att märka detta. Vid återplacering av hjärtat i bröstkorgen kommer inte kroppen att ha försonats med förlusten

Qvandt upprättar en journal. Patienten som ska komma att obduceras söker själv:

/Kontaktorsaker/

När patienten vänder sig om finns inget där:

numera har den kliniska vetenskapen lämnat själen för psyket

Qvandt snittar, skär, frilägger och blottlägger ”tecken på en expanderad kropp”. ”Språket är ingen malign vävnad, och lyser därför inte upp när det påträffas vid undersökning”. Hon förnekar metaforer och skapar nya, gräver i kroppen, genomsöker den systematiskt. Fynd förklarar patientens olika upplevelser, men då obduktionen är genomförd och ”Frilagda fynd ligger i rader//Iakttagelser finns/och ska arkiveras” finns det inte längre någon patient att ge besked till.

Similar Posts:

• Jag, du, vi
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Varje kropp, varje tillvaro
• Från ett obduktionsbord
• Det blir nog nåt …

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö

Poetiska uttryck njuter där det finns skrivande människor. Även på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, givetvis taget ur sammanhang och syfte och moraliska värderingar – så formas språket även där. Att vara byråkrat och poet har visat sig funka bra, en stabil försörjning och stabila tolkningsdiskussioner.

Projicerat såhär med Qvandts ambition, blir myndighetslyriken – nyskapande.
Poesins egenart låter människan klarna fram. Poesi är ofta underifrån, om man tänker på poesi som uttryck utan position eller hänsyn till maktsystem. I bästa av världar. Låt oss.

JAG: Men vad är en identitet?
LAGEN: För definition av enskild persons identitet gäller en sammanställning mellan personens egen uppfattning om jaget samt de attribut denna väljer att presentera för andra.
JAG: Har alla människor en identitet?
MYNDIGHETEN: Oklart.

Klarnar du är skriven inifrån och underifrån. Inte som brukligt från klienten, kunden eller – ja, hur nu myndigheter väljer benämna oss. Istället skriven av konstnären, byråkraten och människan. Dessa perspektiv flyter ihop. Motsägelsefullt? Ja, det tycks vara så.

Och dikten presenteras med tre teman, tre ackord som intonerar diktsamlingen: ”Motsats”, ”Identitet” och ”Vaghet”. Här lyser också en vilja att genomskåda språkmakt, människosyn och att gestalta poesins gerillakrigföring, dess funktion när orden slutar betyda något. Skillnaden beskrivs på omslaget lite väl förenklat: ”… myndigheten ställer frågan ‘vem är du?’ medan poesin ställer frågan ‘vem är du?’.” Att vara i en byråkratisk position och oviljan inifrån att möta människor försatt med detta ”överläge” — vad gör det med människan? ”Vår förhoppning är att värdegrunden inte bara tar sin grafiska form, utan även din.”

Byråkratin använder identitet ofta synonymt med körkortet – men tvingas speglas i kontrasten av filosofiska diskurser om jaget och varat. Kropp och själ, snubblar omkring varandra — med eroderade gamla begrepp och konventioner. Tycks det.
Myndigheten försöker hitta objektiv ”klarhet” i framskrapat språkbruk – där orden laddas med försök till exakt och bunden betydelse. Men med tiden kan det bara leda till djupare hugg och obegripligheter. En skrämmande konstruktion, irrelevant och sjukligt insprängd djupt i grottsystemet. Där finns ”du”.

Och poesin blir en nyfiken motor för att återerövra och återladda orden med substans. Att bryta och ifrågasätta samhällets abstrakta normer, konventioner och språkmakt, och lite sånt. Människans lilla accelerator i evolutionen. I de bästa av världar.

MYNDIGHETEN: Hur tänker du bära den erfarenhet du fått här?
JAG: Den kommer jag sätta i min hatt.
MYNDIGHETEN: Så du äger en hatt?
JAG: Jag bär den i dess teori.
MYNDIGHETEN: I hattens eller erfarenhetens?
JAG: Oklart.

Dikterna som är skrivna i dialogform (”JAG” och ”MYNDIGHETEN”) – skapar briljanta frågor och vackra svar. Det kraschar ganska rejält när kontrasterna möts. För i mötet med människan blir lagens ”klarhet” och ”det exakta” bara elakt, vagt och svårbegripligt.
Poesin lider inte av samma behov att fastställa betydelser, tvärt om — men den speglas överlägsen mot en naken och kantstött byråkratisk symbolik, som skapar (förvisso) vackra försök till ordning, men fåfängliga. Som grottmålningars vilja att gestalta världen, när världen inte tillåter en exakt innebörd. Men bevarad och bestående på iskalla stenväggar i tusentals år. För vem och för vad? Tolkningen måste sättas i tid och rum, granskas i och ur sin kontext (hur berättar vi — och varför? — vem och när?); det skapar mänsklig insikt.

Poeten Qvandt provocerar fram ovanliga svar från en omänsklig myndighet, naiva frågor ger naiva försök att besvara – där motsatserna, kontrasterna flyter ihop till en förvirrande dialog, men som är lysande i sin gestaltning. Författaren undviker värdera ordens objektiva laddning, med gott syfte – allt är ju redan värderat till förvirring, i alla tider — så vad uppstår? Poesi? Myndighetslyrik? Vi växlar språk och växlar om.

Men ja.
Uttrycken fogas successivt till lyrik – en tålmodigt gestaltad dörr blir en ödmjuk ingång för läsaren. Pamflettformatet får en funktion, boken vill och bör läsas om. Det tar tid och tålamod att ställa in skärpan.
Men det klarnar.
Qvandt har skrivit en personlig bok där frågorna är lika underliga som svaren hon får tillbaka. Mänskliga.

Avslutningsvis bidrar Oscar Nilsson Tornborg med en prosalyrisk mardröm – där ”jaget” och förvirringen i vaga begrepp, gestaltas i stark belysning. Nilsson Tornborgs prosadikt blir ytterligare ett avtryck i Qvandts litterära formgivning. Och diktsamlingen har en genial formgivare.

Poesin blir vad som klarnar fram efter den stora kraschen. Där klarnar vi allihopa! För att grumlas igen och klarnas — en process som sträcker tusentals livstider. Den är lika farlig som givande och har varit så i alla tider.

Similar Posts:

• Det normala vemodet
• Jag, du, vi
• ”Det går att tala om pärlemorskimmer”
• Vilse, men på rätt väg
• Poetiska stillbilder om liv och död

En dokumentation av isolerad tid.
Min tid.
Då allt stod stilla men hände.
En tid då jag försvann men hittade mig själv.

Mig själv i varje kropp, i min kropp.

Att öppna den nätta fotodiktboken Varje kropp är att ledas in i en andakt där röster, rymd, kroppar, rum växelverkar, men också kan ses disparata från varandra. Samspelet mellan bild och text är i rörelse, ibland i samma, ibland isär, och ofta grunnar jag över huruvida text och bild berikar varandra eller ej, och vad författarna menar med just begreppet varje kropp. Men det är måhända sekundärt. Jag läser igenom boken ett par gånger och vänjer mig vid att det skorrar lite i den intermediala samstämmigheten, för samtidigt som Varje kropp är en lättintaglig och snygg bok finns här mer mellan raderna än det som sägs, mer i bilderna än det som syns, och det är den tanken som stannar kvar efteråt mer än något annat. Att det finns en ansats till ett större budskap än det uttalade, sedda. Dikten ”jag ville veta hur länge jag levt /vad jag lärt mig” ackompanjeras till exempel av en bild på en människa sittande på ett golv med en tidning över huvudet. En annan: ”Att stå mitt i den skälvande cirkeln och iaktta den” följs av en bild på ett par solglasögon.

Jag är övertygad om att var läsare kommer göra sin alldeles egna uttolkning av samspelet text/bild, och jag tror att det är just vad Qvandt och Ljungberg vill, men till viss del har jag invändningar mot främst motiven i bilderna som ibland faller lite väl platt. Med det sagt: varje kropp som bärs av varje människa, varje tillstånd vi rör oss i, fångade i våra kött, är kanske lika platt, banalt, vanligt, som någonsin en bild på ett enkelt glas vatten?

Ljungbergs fotografier på varje uppslag (som ser ut att vara i polaroid eller instagram) på mänsklig tillvaro, objekt, situationer, ansikten (ofta sitt eget) föregås av Qvandts raka korta lyriska rader som, om man vill, skulle kunna betraktas ekfrasiskt, men jag tror som sagt inte det är poetens eller fotografens ärende. I alla fall läser inte jag boken så. Det som sägs med ord och det som sägs med bild i Varje kropp vinner nämligen ofta på att betraktas som två aparta enheter än gemensamma.

Raderna ”över mig och vibrera i små, levande tablåer” följt efter ”och sedan ville jag vidga mig” är starka i sig, medan ”en extrem tyngd utan rymd öppnar sig sluter sig” förstärks av bilden den har följe av (ett hav, en strand, en himmel, kroppar).

Varje kropp är som sagt en fin liten bok som kan läsas som man vill, jag hade önskat lite mer kitt mellan text/bild, men om Qvandt och Ljungberg fortsätter sitt samarbete är jag övertygad om att en utveckling av deras koncept kunde bli riktigt bra.

Similar Posts:

• Jag, du, vi
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Svartvita minnesbilder.
• Litet av varje
• Direkt och kompromisslöst om att vara trans

På dagensbok.com får du som vanligt lästips varje dag. Till idag har Oscar läst Någon gång ska vi berätta allt för varandra av Daniela Krien, som handlar om en problematisk kärlekshistoria med stor åldersskillnad, i DDRs styre.

Till imorgon har Kari läst Resan från mörkrets hjärta: om ondskans och godhetens mekanismer av Eva-Lotta Hultén. ”Författaren tar ett ganska stort kliv från folkmord och tortyr in i den svenska skolan och lämnar mig lite häpet undrande”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Tomas Lidmans Dagboken som konst som går igenom tio konstnärsdagböcker från de senaste 100 åren. Marcus invändning är att boken var alldeles för kortfattad och opersonlig, vilket, påpekar han, egentligen borde vara en omöjlighet med tanke på ämnet.

Anna C skriver om Inger Christensens debut Ljus från 1962, i översättning av Marie Silkeberg och nyutgiven av Modernista.

Och veckans gäst, Helena Lie, skriver om Charlotte Qvandts poesi- och fotobok Varje kropp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• En kär gammal kollega
• Tack för det Modernista!
• Dagboksbesvikelse
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)

Idag skriver Håkan om Michael Azars Den ädla döden, om västerländsk martyrdyrkan idag och ur ett historiskt perspektiv. Detta är en idéhistorisk essä som ger en imponerande granskning av martyrer som kollektiva minnen och vapen.

Richard skriver om Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna, nyutgåva i Norstedts klassikerserie. En helt fantastisk roman, menar Richard, som inte förstår inte varför alla tycker att Sartre var en bättre romanförfattare än de Beauvoir.

Med anledning av bröllopet har Eva tills på lördag läst den nya boken Prinsessan Madeleine, skriven av Daniel Nyhlén. Boken är fullspäckad av fina bilder, men den berättar också i text, om än ganska knapphändigt – det är bilderna som dominerar i denna biografi – om prinsessans liv och verksamhet.

Och på söndag skriver Lina om Viktor Algrens Han åt mitt hjärta, en bok som kombinerar varulvar och politik. Bibliotekarien Viktor blir smittad och drar med nyvunna vapendragaren Henry ut från civilisationen. De bestämmer sig för att styra in sitt dödande på bestämda offer; människor utan vilka världen skulle vara en bättre plats. Boken gör Lina både imponerad, provocerad, glad och illamående.

Similar Posts:

• En fotobok om dagens kungliga brud
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• ”Ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.” Intervju med Viktor Algren.