Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, M, har fått äta upp sitt uttalande vid ett besök i Södertäljestadsdelen Ronna 2006. Han sade att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Att han travesterade Esaias Tegnér flög över huvudet på de flesta.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har lite famlande svarat ”stå i kö” när han konfronterats med frågan. Ebba Busch, KD, har sagt ”att gå husesyn” och lagt till att vi inte gillar när företag sätter etiketten ”helgskinka” på fläsket i affären. Julskinka ska det vara!

I en helt annan tid, för 200 år sedan, var det unikt svenska också en högt prioriterad problemställning. Då hade Sverige förlorat Finland men utvidgats med Norge i stället. Intellektuella var sysselsatta med att treva sig framåt mot en ny nationell identitet. Den så kallade göticismen och ett nymornat intresse för det fornnordiska skulle med tiden mogna till nationalromantik. En av sökarna var Carl Jonas Love Almqvist som 1838 publicerades essän Svenska fattigdomens betydelse där han identifierar vår nationalkaraktär.

Almqvist inleder sin essä med en betraktelse av de styrande i riket, ”herrskapet”. Dessa adelsmän, brukspatroner och jordägare hade blivit ”onationella” på så vis att de hämtade sin bildning och skönhetsideal från utlandet, argumenterar Almqvist.

Hur det än var med den saken så är det intressant att författaren målar upp samtidens ledarskikt som ovärdigt och faktiskt bortom räddning. Efterskalven av Franska revolutionen och Napoleonkrigen kunde fortfarande kännas i hela Europa och det var bara tio år kvar till Pariskommunen.

Men efter denna inledande kritiska blick på svenskarnas ledare kommer Almqvist så till ärendet med sin text, att försöka nagla fast vad som är svenskhetens sanna kärna.

…ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom.
(…)
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad till sig sjelf.
(…)
Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet…

”Freedom’s just another word for nothing left to loose”, heter det som bekant i låten Me and Bobby McGee, odödliggjord av Janis Joplin. Kanske är det en sådan själslig belägenhet Carl Jonas Love Almqvist tillskriver den svenska folksjälen?

En premiss för diskussionen, en som tycks vara tidlös, är föreställningen att det faktiskt finns ETT folk som det är meningsfullt att generalisera om. Men även på Almqvists tid var detta en orimlig förenkling med tanke på alla tornedalingar, samer, svedjefinnar och norrmän som lydde under den svenska kungen utan att nödvändigtvis kunna prata språket eller känna sig svenska.

Almqvist skulle inte vara sig själv trogen om han inte unnade sig några bisarra, likväl härligt kreativa utvikningar om de vanligaste husdjurens karaktärsdrag. Jag tror att en slutsats är att oxen mest fångar svenskens kynne. Här finns också en bevisföring gällande fågel och fisk, flyktdjur som oftast undviker människan, om de kan.

Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – hvad bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i sjelfva det svenska sinnelaget.

Vidare gör författaren en kreativ räkneövning som ska visa att svensken är ungdomligare i sinnelaget än exempelvis en italienare, eftersom den senare upplever tio utvecklingsmånader per levnadsår, alltså månader då naturen växer och frodas. Svensken kan bara räkna med fyra eller fem sådana månader per år.
Om italienaren och svensken båda dör vid 60 har den förre upplevt 600 utvecklingsmånader, svensken endast 240-300, det vill säga knappt hälften!

Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal då italienaren är 60.

Man kan skratta åt detta. Men Almqvist är något på spåren, tror jag, när han resonerar kring den fattige svensken och att hon är hänvisad till sig själv. Dels kom ju en miljon svenskar, en stor andel av befolkningen, att utvandra till Amerika undan fattigdom och herrskap. Dels sticker svenskar ut i World Values Survey som individualistiska och jämställdhetsorienterade.

Även om den fattigdom som Almqvist skriver om inte ska tolkas som enbart materiell, kan man fråga sig hur 70 år av välfärd och överflöd har påverkat folksjälen. Idag kanske en essä med chans att fånga det typiska nationalkynnet, om något sådant finns, skulle bära titeln Svenska överflödets betydelse?

Essän ingår i den tionde delen av den så kallade duodesupplagan av Almqvists stora verk Törnrosens bok som utkom 1838. Den finns även utgiven för sig själv i en upplaga 1989 från Gidlunds. Men essän kan även läsas i Litteraturbanken.

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Imponerande men långrandigt
• Rösträtt, nej tack!

Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Röken. Den får en att känna sig – annorlunda. Rädd. Aggressiv. Falsk. Värdelös. Tankarna blir grumliga, man grunnar över saker och ting. Man är inte längre skild från omvärlden, den nästlar sig in i ens inre. Man känner sig liten och obetydlig, foglig, men är ändå redo att slåss mot den som vågar påstå det, ens lilla förråd av förnuft äts upp som av råttor. Lockelsen sätter in – att stjäla, att bedra, att rymma.

Thomas och Charlie är vänner trots att de på många sätt är varandras motsatser. Charlie kommer från en fin släkt och har lätt för att styra sina känslor medan Thomas, vars familjeförhållanden är dunkla, får kämpa hårt. När de tillsammans ger sig iväg för att tillbringa jullovet hos Thomas morbror, baron Naylor, blir det början på en yttre och inre resa som handlar om att utforska rökens hemligheter. Dess hot och möjligheter.

När Rök är som bäst påminner den mig om Carl Jonas Love Almqvists Amorina eller Mary Shelleys Frankenstein. Då är språket högstämt romantiskt, miljöerna fantasieggande och karaktärerna gränsöverskridande. Svagheterna i Rök blir tyvärr allt tydligare ju närmare slutet vi kommer. Upplösningen blir en rejäl antiklimax när Vyletas intrig rämnar i sömmarna som ett slarvigt hopsytt monster. Fram tittar en tunn stoppning av ytligt tankegods kring klass och revolution, kärlek och synd, förnuft och känsla som redan idisslats ett oräkneligt antal gånger.

Vill du läsa en bra dystopi i internatskolemiljö rekommenderar jag istället Never let me go av Kazuo Ishiguro. Eller om du är mer intresserad av det fantastiska, Magikerna av Lev Grossman.

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Språket blir en barriär
• En halv berättelse
• Vi är hänvisade till oss själva
• Visst går det att köpa kärlek

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Vingar under utveckling
• Vi är hänvisade till oss själva
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Jacob Frese, tidigare okänd för mig och säkert många med mig, föddes i östra rikshalvan i slutet av 1600-talet. Därmed faller han under den period som kan kallas senbarock och som i viss mån skiljer sig från ”högbarocken”. Detta märks t.ex. på dikternas motiv. Medan barocken var närmast obscent besatt av döden och alltings förgänglighet – memento mori – är detta motiv, ehuru närvarande, inte lika tydligt hos Frese. Däremot överraskar han genom en mängd finstämd naturlyrik, samt enligt Möller centrallyrik – dvs. lyrik som handlar om författaren och dennes känslor och tankar, och egentligen inte berör eller berörs av någon yttre handling. Och den dödslyrik som Frese presenterar är ganska lågmäld, och präglad mer av glädjen över dödens dödlighet och uppståndelsens glädje, än av dödens fruktansvärda makt. Här skiljer han sig från tidigare kollegor som Olof Wexonius.

Snarare än dödsbesatthet präglas Freses diktning av en lågmäld melankoli. Här ingår dock tanken på alltings förgänglighet, och den genomgående frågan ”ubi sunt” – Var är? Det är en retorik som vill peka på att allt för eller senare försvinner och att inget är beständigt. Det mest kända uttrycket för detta är kanske den franske poeten François Villons fråga “où sont les neiges d’antan?” – Var är den snö som föll i fjol? Och svaret är: den är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Freses dikter är inte bara en skönhetsupplevelse, man får även lära sig om hans samtid och hur man då tänkte. En del av allegorierna förstås bäst med hjälp av Daniel Möllers kommentarer. Jag hade t.ex. inte en aning om att man in på 1700-talet trodde att svalorna inte på vintern flög till sydligare breddgrader, utan att de övervintrade på sjöbotten! Detta var en uppfattning som t.ex. Carl von Linné hade. Därför diktar Frese såhär om våren: “Den stela svalan som i floden haft sin grav / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.” Frese – sjuklig under större delen av sitt liv – kontrasterar vårens glädje och ungdom mot sitt lidande: “Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda” (det kräver sin bibelkunskap för att förstå den metaforen), och “Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt” – dvs. han ligger sjuk i sin säng och varken orkar eller kan ta sig därifrån.

Freses poesi är mycket lättläst. Rytmen är smidig och mjuk. Annan barockpoesi kan vara lite knölig att läsa – försök att recitera Lars Wivallius “Klagovisa över denna torra och kolla vår”! Det är kantigt och ojämnt mest hela tiden, stavelser försvinner och dyker upp. Icke så med Frese, det är mjukt och böljande. Och rimligen, eftersom han föddes i Viborg, borde han ha talat finlandssvenska. Läs hans dikter med en försiktig finlandssvenska sjungande i bakhuvudet, det blir fint. Om den som inte kan uppbåda någon finlandssvenska, läse ändå. Detta är stor litteratur.

Similar Posts:

• Essäer från bokens guldålder
• Originalitet en masse
• Poesi für alle
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• En gång till?

Det är vinter i Stockholm. Julen står inför dörren och snön faller. Men så rymmer en hund och en gammal dam märker att några mystiska män förföljer hennes granne – Olof Palme. Det är mitten av 1980-talet och yuppiekulturen flaxar rastlöst med sina kamelhårsulstrar och trampar gasen i botten på sina vita limousiner. Så skissar Anna-Karin Palm sin scen, en sagostad där tiden vrids ur led och skuggor ur det förflutna letar sig ut på gatorna och in i människornas medvetanden.

När Billy rymmer från sin matte Sofia blir det syster Hedvigs uppgift att hitta den svarta schäfertiken. En ingalunda lätt uppgift, ska det visa sig. Sökandet efter det självständiga, frihetstörstande djuret kommer att förändra Hedvigs liv för alltid. Liksom det ställer Gabriels, Axels, Jennys och Joakims tillvaro på sin spets.

Snöängel är en parafras på Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist. Här finns både maskeradbaler, spelkort och mystik. Huvudpersonen Hedvig är en slags modern Tintomara som både män och kvinnor faller handlöst för. Men hon är inte bara en androgyn figur som väcker alla sorters begär till liv. Hedvig/Tintomara/Orlando är också en länk mellan tidens veck och rummens glipor. Hon blir historiens epicentrum men paradoxalt nog också dess spricka. En mystisk faun, en spelfull joker som aldrig riktigt lyckas hitta sin plats.

Men det finns också andra intertextuella och litterära anspelningar. Den som har läst Maria Gripe kommer att känna igen sig. Likaså finns paralleller till Walter Ljungquist och Virgina Woolf.

Ibland faller tempot och texten går på tomgång. Ibland blir det också lite för gulligt, för mysigt – ja, helt enkelt lite för mycket julkalender. De New Age inspirerade och alltför esoteriska inslagen är flummigt kladdiga och hade kunnat tagits bort, till berättelsens fördel. Men jag väljer att bortse från det. Snöängel är en gnistrande saga, med en rejäl skopa allvar i sig. Palm skrider rakt in i 1980-talets Stockholm och fångar en tid utan iPads, caffelatte-morsor och rawfoodfanatiker. Istället festas det friskt på Café Opera, man röker hela tiden och överallt medan EAP delar ut hatpropaganda och Catrine da Costa mördas. Det är således i en hård och mörk epok som Snöängel börjar. Vinter i stan, vinter i människors hjärtan. Allt är dött och stelfruset. Men något är på väg att ske: Det ligger en förväntan i luften. Och inte bara det, förresten. Det är också förändringarnas tid. För detta är inte bara en skildring av en specifik tid och en specifik plats; det är också en problematisering av både tid och rum. De förenas i en dynamisk och föränderlig textbubbla, fylld med repor, kontraster och hål.

Anna-Karin Palm har skrivit en enigmatisk och suggestiv bok om handfull ensamma och sökande människor i ett Stockholm som inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Trots de faktiska historiska händelserna vilar overklighetens ljus över staden. Den är en undanglidande bild, omöjlig att fånga och hålla kvar. Staden, bilden, existerar enbart i fantasin, inne i läsarens huvud. Men gör det mindre verkligt?

Någonstans gror också ett vagt obehag att det rör sig om större spel, vars rörelser är för finstilta för att kunna uppfattas av de mänskliga sinnena. Det är ett slags livets teater, ett spel på liv och död och en tillvaro där alla är utbytbara. Jag kan inte släppa tanken på att personerna i boken påminner om spelkort, om brickor. De är inte till för sin egen skull, utan för ett högre syfte. Och vad är då det? Snöängel ger inga svar, men det obevekliga, tillika ofrånkomliga slutet, ger en hint: Något måste dö för att något annat ska kunna födas och leva vidare.

I och med Snöängel skriver Anna-Karin Palm in sig i en lång tradition av stockholmsskildrare. Och hon gör det med den äran! Jag bockar och bugar och tackar för denna promenad genom Stockholm. Men hon knyter också an till sitt eget författarskap. Historien om Hedvig och Billy varvas med en annan. Ett ganska så ensamt Jag berättar, i egenskap av författare, mamma, maka och, kanske framförallt, människa om sin självvalda exil i Frankrike. Båda historierna är en fråga om makt, språk, utrymme och identitet. Även om delarna om Hedvig och Billy berör mig mest, kan jag inte låta bli att reflektera över vad tid och plats gör med vårt språk, våra upplevelser och våra minnen. Alla dessa historier är kanske en och samma, återberättade i olika versioner. Anpassade för att passa in just här och nu. Därför uppstår en underbar tidlöst skavande skevhet i Snöängel. Det går inte att precisera eller definiera helt och fullt, men det antyds. Gåtfulla antydningar om att allt inte är vad det ser ut att vara.

Similar Posts:

• Nästan som mästaren
• Snälla noveller i akvarell
• Mystik som litterär konstruktion
• Frisinnat feministiska noveller
• Så mycket mer än sagotant

Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist dyker upp och tar sig an Ros som ett projekt i Rosseausk anda. Han tar henne med sig till Stockholm. Hon möter skådespelerskan Emilie Högqvist och så vidare. Handlingen är faktiskt svår att sammanfatta.

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har fått lysande kritik. Jag tycker att varje författare som ansträngt sig förtjänar uppskattning. Problemet är bara att en så gott som unison positiv kritik kan ge intryck av att Lacrimosa kommer att vara en lika givande läsupplevelse för många andra läsare. Professionella litteraturkritiker kan vara lika varandra men mycket olika de flesta som kan tänkas köpa boken. Därför kan det vara på sin plats med en avvikande mening.

Språket är verkligen mycket elegant och vackert, rytmen är härlig. Det ger skjuts i läsningen men efter ett tag märker jag att orden inte skapar intryck för sinnena. Som läsare glider jag fram i språket, som på is, och står sen där utan orienteringspunkter. För inre ögat finns bara blandade glimtar av bilder.

Större delen av handlingen utspelar sig i början av 1800-talet. Redan det gör det svårt att få fotfäste i berättelsen och känna igen sig. Det är inte lätt att veta vad grätten, merveilleuse och pirka betyder och vad vet jag om hur galläpplen luktar? Almqvist och hans Tintomara finns inte heller i mitt färska minne. Det blir ännu mer komplicerat av att handlingen utspelar sig på många geografiska platser och på flera tidsplan. Ibland känns det som att författaren tagit berättelsen och kört den i en mixer.

Sammantaget blir det för många barriärer att ta sig igenom. Boken läggs undan, tas fram igen och kämpas igenom eftersom den ska recenseras. Vid andra läsningen är det lättare att hänga med, men jag känner fortfarande att Lacrimosa inte kommer innanför skinnet och engagerar. Visst kan det vara bra med barriärer men då behöver författaren ge något som drar läsaren igenom. Jag tror att en författare kan åstadkomma detta genom att räcka fram handen och visa vägen, att söka kontakt med läsarens hjärta och knyta an.

Kanske är det vildungens problematik som smittar av sig på läsaren: att det inte går att knyta an till de levande, att vara övergiven. På de sista sidorna händer något. Det ömtåliga blir synligt. För sent, alldeles för sent.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Det säger bara klick
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

I Cecilia Sidenbladhs berättelse om Tintomara finns inte Gustav III eller andra dagspolitiska omständigheter från 1700-talet med. Här är Tintomara istället hela tiden ett barn, och det är inte för att gömma sig efter mordet som hon flyr till skogen, utan hon kommer dit på en resa. Hon finner sig så väl till rätta att hon stannar hela sommaren, omgiven av djuren och fri att röra sig som hon vill. Sidenbladh tar här upp androgyniteten – och kanske ännu mer synen på flickor och pojkar i ett historiskt Sverige – i en kort men uppmanande fråga, när Tintomara som växt upp på operan i flickkläder plötsligt befinner sig ute i naturen, i byxor och med matsäck och bössa i handen. ”Var det så här det kändes att vara pojke?” tänker texten kring den nyfunna friheten, men sedan berör Sidenbladh inte frågan mer.

I centrum i boken står naturen och människans möte med den. Här är det inte människor som förtrollas av Tintomara utan djur, som lyssnar till hennes sång och rör sig runt henne. Naturen är också full av övernaturliga väsen som inte nämns i texten; varje sida gömmer välvilliga troll som tittar fram bakom stenar och små pysslingar som nyfiket betraktar Tintomaras väska. Mot naturmiljön står dess motsats, den artificiella och konstfulla operavärlden som också den skildras med fantastiska bilder av Tord Nygren.

Överhuvudtaget är det här en bok att dyka in i. Bilderna tar ofta upp hela uppslagen och använder sig av perspektiv på olika sätt. På det allra första uppslaget befinner vi oss mitt bland publiken på operan, precis framför oss spelar orkestern och nära till vänster sitter damer och herrar i peruker och krinoliner uppradade. Det är så trångt och tätt att man nästan vill backa, men helt levande trots det skeva perspektivet. Nygren leker dessutom redan här med läsaren: bredvid basfiolerna står en burk läsk med ett sugrör i och väntar på en törstig orkestermedlem, 200 år för tidigt. Sedan fortsätter han att leka rakt igenom – med färg och form som i balettdansösernas intrikat mönstrade kjolar, med det övernaturliga i de väsen som befolkar Tintomaras värld, med konsthistorien inte minst i en väldigt vacker bild av djur som påminner starkt om den tyska konstnärens Franz Marcs färgglada djurmotiv.

Som text är Tintomara i storskogen öppen, sökande och fri: den har inga budskap utan berättar bara om ett skeende och ger miljöer. Som bild är den ett lekfullt konstverk, med mycket att titta på och många historier att hitta.

Similar Posts:

• Tokigt helgon, eller?
• Syskonlängtan
• Språket blir en barriär
• Havstrutens liv i fina akvareller
• När borta blir hemma