Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

Skolan är platsen där ungdomarna blandas, oberoende av om de kommer från villaområdet med sjöutsikt eller sexvåningshusen några hundra meter bort. Berättaren hör hemma i den senare kategorin. Trots att de sitter bredvid varandra i skolbänkarna finns osynliga murar mellan samhällsklasserna.

På rasterna råder djungelns lag. Inga tabun hindrar pojkarna från att slå flickorna blodiga. Vuxenvärlden gör inget för att ingripa. Berättaren känner sig osynlig, utom när det kommer till trakasserier. Allt ändras när hon i nian får linser i stället för glasögonen.

Effekten blev omedelbar. Från att ha blivit betraktad som om inte löjlig, så åtminstone osynlig, blev jag plötsligt varse hur pojkar och även män såg på mig på ett sätt som uttryckte både beundran och åtrå.

Hon lär sig att förakta män.

De var mindre värda – knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek.

Men relationen till andra kvinnor är också komplicerad. En egenhet hos berättaren är att hennes närmsta vänner aldrig namnges, i berättelsen kallas de enbart ”väninnor”. Men de duger som kumpaner i diverse sadistiska hämndaktioner mot lärare och män, utförda i det fördolda. Bokläsande gör att en ständig huvudvärk släpper. Högsta betyg i svenska är en självklarhet. Upptäckten att det skrivna ordet kan vara en maktutövning har stor betydelse.

Två USA-resor blir rejäla besvikelser. Landet för de frihetsälskande visar sig befolkat av ängsliga konformister som straffar avvikelser hårt. Till råga på allt är de oförblommerade rasister. Berättaren börjar se ”det vita slöddret”, narrar som i all sin själsslöhet inbillar sig någon slags bisarr rasöverhöghet. Geografisk flykt är knappast en lösning. Den här unga kvinnan har internaliserat ett utanförskap.

Boken avslöjar sig efter hand som en djupdykning i dagböckerna, Carina Rydbergs egna eller någon annans. Åtminstone framstår den så i mina ögon. En egendomlighet som stör är att Vitt slödder innehåller ett stilbrott. Inledningsvis är schablonerna Förorten, Väninnorna, Männen och så vidare. Det är starkt. Men sen inträder en förändring. Berättandet blir plötsligt mer alldagligt och mindre arketypiskt. Den lilla byn där mormor bor benämns Algutstrum, nöjesparken flickan blir medbjuden till av sin värdfamilj i USA kallas Disney World, de tittar på Charlies änglar på teve och så vidare. En försvagning.

Men stilistiskt är romanen utmärkt. Iakttagelserna av stort som smått är originella och genomträngande. Sannolikt kan många känna igen det uppvällande föraktet som är grunden för ett fullt rimligt främlingskap.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets misströstande och lust
• Magiskt om musik och människor
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

Till en början känner jag en viss tveksamhet till romanens eventuella förmåga att bära fram huvudkaraktären Clara Lancken och hennes persona. Hon framstår som en otydlig bifigur i syskonen Marcus och Lottas liv, liksom grumlig och utan att riktigt lysa genom texten och bli en människa. Dessutom tycker jag mig se något konstlat över språket, en sorts skarv mellan orden och det lilla barnets perspektiv som gör att jag inte riktigt tar in Claras karaktär och därmed inte heller förstår det centrala i boken.

Men Näckrosbarnen hör till den typen av böcker som bitvis ändras i mitt medvetande. Den växer långsamt, obemärkt och arbetar sig in i läsaren. Lite i taget smälter språket samman med karaktärer och historia och snart inser jag att Claras suddighet är helt i sin ordning, eller kanske rentav en förutsättning för att gestalta den relation hon har till Marcus och Lotta. För det är ingen vanlig syskonrelation vi har att göra med. Inte vanlig hatkärlek eller oskyldigt gnabbande som växer bort med tiden och rinner ut i vuxen hövlighet. Nej, det är barns grymhet, skuldbeläggande och hat i sin renaste form. Det är en relation som gror och som söker sina svar i familjens historia, vilken skildras episodvis och nystas upp i stycke för stycke. Så småningom går det också att ana ett mönster, beteenden som återupprepas bland karaktärerna och som måste brytas.

Claras existens är, hela boken igenom, beroende av Marcus och Lotta. Hennes vara står alltid i relation till syskonen och på så sätt är det också hennes projekt att frigöra sig från den skuld hon drar på sig när hon som åttaåring måste opereras för ett allvarligt hjärtfel och stjäl all uppmärksamhet från de oroliga föräldrarna. Inte ens som vuxen, arbetande kvinna har hon lyckats sona sitt brott. Därmed är det ett beroendeförhållande som aldrig dör vi får ta del av, en sten som ligger tung i kroppen och inte sprängs, inte förrän i slutet av boken. Och vägen dit är lång, men inte oäven.

För det mesta är Näckrosbarnen en snyggt genomförd berättelse som i sina bästa stunder påminner om Carina Rydberg och hennes psykologiskt utmejslade skräckromaner. I sina sämre partier blir den upprepande och utdragen och skulle gott och väl fungera en aning kortare. Obehaget, krypet och den utpräglade grymheten mellan syskonen skulle ändå finnas kvar.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Något är ruttet i staden Malmö
• En komplicerad vänskap
• En av alla deckare
• En intressant historia går om intet

Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt land, massa fantastiska erfarenheter. Men allt detta fantastiska var också bitvis utmattande. Ny världsdel, nya rutiner och ett annat språk att tampas med i mer än ett halvår. Klart man blev trött. Och när kulturtröttheten faller på, vad passar väl då bättre än att fly till en annan kultur, en som kanske känns mer bekant? Något att vila i.

Så kom det sig att vi i den svenska gruppen började leta böcker. Inledningsvis hos varandra och alltid med vissa kriterier; det skulle vara hyfsat bra, helst oläst och gärna på svenska. Varje landgruppsträff förvandlades till bokbytardagar där vi möttes med tunga kassar och rosiga kinder, otåliga och förväntansfulla. Carina Rydberg byttes mot John Ajvide Lindqvist. Aino Trosell mot Katarina Wennstam, Doris Lessing mot Jonathan Safran Foer och så vidare. Vi ratade de böcker som inte var intressanta, de som inte hörde till vår ”boktyp”.

Månader passerade, svettiga boksöndagar i hängmattor förflöt och kulturtröttheten höll i sig. En dag, lagom till att alla bytesböcker börjat sina, hittade vi Guldgruvan. Den var allt vi hade hoppats på i det här läget, när desperationen över nya böcker var som störst och sju fortfarande vilsna latinamerikasvenskar ännu inte hade acklimatiserats färdigt. Guldgruvan var en svensk biståndsorganisation som skänkte bort böcker. Mestadels på svenska, men även engelska och finska förekom i hyllorna. Där hade människor lämnat sina favoritböcker, sådana de tagit med och älskat och inte kunnat vara utan, men som nu fanns där till allmän utskänkning. Guldgruvan blev vår räddning. Här kunde vi plocka på oss så mycket vi ville; faktaböcker, romaner, diktsamlingar, gamla godingar som tåldes att läsas om. Nu fanns inte längre någon anledning att vara kräsen, vi kunde äntligen mätta det där behovet av svenskspråkiga böcker genom att plocka allt vi ville ha.

Sju månader var dock en så pass lång period att kulturtröttheten med tiden mattades av. Så småningom längtade vi inte hem på samma sätt längre. Behovet av att minnas känslan av grådaskig januari eller den där särskilda stämningen precis i början av svensk sommar minskade. Men hemlängtan finns alltid, någon gång, hos nästan alla långtidsresenärer och det vet bokhandlare och turistbranschmänniskor om. På varje ort där det finns backpackers, finns också ett bokcafé som lockar med utländsk litteratur. Här i Sverige har Bokus.com gjort det möjligt för utlandsboende att beställa böcker från dem och mer än en gång har jag hittat bytesbokhyllor på hotell och hostels där många människor är på genomfart. Att läsa böcker är kanske det mest hållbara sättet att vara exakt där du vill hela tiden. En bra bok kan du bära med dig överallt och för varje ny plats du läser den på skapas en ny känsla som håller i sig även efter att du slagit igen den. För den som kan läsa, och vet att hitta sina guldgruvor, finns alltid möjligheten att komma hem en stund.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Min far är ingen berättelse
• Delvis oläslig romandebut
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Året med brevbäraren

Hur det är med Carina Rydbergs tår vet jag ej, men uppenbarligen har något i henne gått av, och det rejält, vilket ansatsen till denna nya roman vittnar om. Första raden lyder: ”Jag föddes död”. Det är svårt. Man lever men är död. Vad göra? Skriva såklart. Och genom att skriva blir det döda till liv, det vardagliga fantastiskt och kanske finns det ändå en mening med livets triviala djävulskap. Eller?

Det här handlar inte om att föra någon intrig framåt, inte egentligen. Omskriven är affären med Ernst Billgren. Han blir ett självskrivet mål för den häxformel som Rydberg snappat upp ur en bok. Genom att uttala formeln råkar folk illa ut. Men det är inte bara Billgren som får sina beskärda del: ben går av, fäder dör, bilar demoleras och i slutet tillskriver sig Carina förtjänsten av att Jesús Alcalá anklagas för svindleri!

Så var det det här med döden. Hon lever döden, fruktar döden och mest av allt drunkningsdöden. För att komma till bukt med den reser Rydberg till Maldiverna för att begå dykkurs samt få "cert" (dykcertifikat), och berättelsen svänger mot resedagbok och dykinstruktion. En ny omöjlig (dvs enkelriktad) kärleksaffär hinner se dagen, uppenbarad i en dykguide som självfallet får sitt mått av skäppan. Och resan går vidare till Egypten, åter till Maldiverna, till Borneo och Gotland och överallt faller människorna offer för Rydbergs svartkonst. Inte ens Lars Gyllensten lyckas undkomma.

Affären med Billgren visar sig i efterhand vara en komplott, ett stoff eller en installation i jakten på nya konstnärliga kickar. Jag skriver om dig, du skriver om mig och bägge hävdar sin rätt till sanningens korn. Det här är ganska roligt och underhållande och saknar inte komiska poäng. Rydberg visar sig också som en förträfflig observatör i det psykologiska spelet mellan kvinna och man. Ordknappt och enkelt fångar hon glimtar av beteendets bakomliggande orsaker.

I ett vidare sammanhang kan Djävulsformeln förefalla intressant i sin ambition att driva en litterär idé till sin spets, men som suverän berättelse hänger den ganska snett i allt för många trådar. Det blir aldrig riktigt intressant. Kanske ligger problemet i driften att skriva. Den högsta kasten skärpte förväntningarna och skulle då en bok klämmas fram i enlighet med det inslagna spåret, dvs att avbilda VERKLIGHETEN och inget annat än VERKLIGHETEN, stod inget annat till buds. Risken är förstås att det blir aningen trist – som i det dominerande avsnittet från Maldiverna. Då hjälper det inte hur många djävulsformler, reella eller imaginära, handlingen än tillförs.

Man kan inte tvivla på Rydbergs ärlighet, kanske inte heller på hennes mod, men när det kommer till avsikterna med denna bok sviker hon. Den djävulsformel hon upprepar boken igenom visar sig slutligen vara boken själv. Hon får sin hämnd på någons bekostnad. Frågan är vem det gagnar mer än henne själv.

Similar Posts:

• Fallet som förför
• Metaromanen som tog hämnd
• En av alla deckare
• En aldrig sinande syskonrelation
• Ett fullt rimligt främlingskap