Så lätt att sugas in i, uppslukas av, falla för. Så svårt att skriva om. Det tycks som att intresset för del fem av Knausgårds Min kamp är svalare än för de tidigare delarna av sviten. Det är inte rättvist. Det här är inte den bästa av dem, inte den mest välskrivna men den mest […][...]

För någon vecka sedan kom den fjärde delen av Karl Ove Knausgårds självbiografi Min kamp på svenska. Jag har fallit som en fura och slukat de tidigare delarna, den om hans pappa, den om hans vuxna familjeliv och kärleken och den om barndomen. Nu har turen kommit till hans ungdomsliv. Berättelsen börjar med den 18-årige […][...]

När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett […][...]

Karl-Ove Knausgård bestämde sig för att skriva en serie på sex böcker och målet från början var att det skulle ta ett år. Han lyckades inte helt, det tog ett och ett halvt. Varje bok är på över 300 sidor. Det är inte mänskligt att lyckas med något sådant. Jag slukade den första delen runt […][...]

Tja, vad säger man om en av årets mest omtalade böcker? Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv, att han […][...]

I Världens sista roman möter vi en alkoholiserad överklasspsykopat som skriver böcker. Hans namn är Daniel Sjölin. Daniel är anställd på SVT som programledare för litteraturmagasinet Babel, ett jobb som passar honom som hand i handsken. Psykopatens förnämsta drag är nämligen förmågan att härma. Tisdagar klockan åtta i tvån går det att se hans väna […][...]