På sätt och vis är det farligt att komma med sådana här böcker, om folkkära och hyllade författare i allmänhet och om Astrid Lindgren i synnerhet. När det utöver storheten dessutom gäller barnlitteratur är det lätt att man som läsare, istället för att engageras, värjer sig mot det som av ren försvarsmekanism. För att få […][...]

Det finns något återhållet över urvalet i den här boken. Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) är en av de största fantasterna i världslitteraturen, men att hans författarskap ändå innehåller starka inslag av realism påpekas tydligt här. Baksidestexten berättar att "den vilda ingivelsen och den nyktra iakttagelsen … bildar en oupplöslig förening" i hans berättelser. De […][...]

Astrid Lindgren, vi älskar henne. Hon är stor. Bland svenska författare finns nog ingen så kraftigt folkkär och med en så stadigt förankrad position i bokhyllor och sinnen. Jag kan inte minnas mig ha hört hennes författarskap någonsin omtalas i annat än hyllande och romantiserande ordalag. Det jag hört som landat närmast kritik är när […][...]

När jag läser en bok skriven av Astrid Lindgren kan jag alltid höra hennes röst i huvudet. Jag hör hur hon berättar historien om Lillebror som mest av allt i hela världen önskar sig en hundvalp. Jag hör hur hon formar orden och låter meningarna få små lustiga knorrar och finurligheter. Så som Astrid kan, […][...]

Redfield gjorde sig nog en smärre förmögenhet på sin bästsäljare Den nionde insikten, och alla de manualer och handböcker som följde i dess spår. Men alla förmögenheter har ju tyvärr ett slut, så vad gör man då? Skriver en ny bok så klart! Här har vi därför den tredje delen i samma serie av insikter […][...]

Att denna bok är så pass intressant, som den är, är intressant. En brevväxling mellan mastodontförfattaren, fadren och en liten flicka, dottern. De tillsynes ingentingen till brev berättar en historia om en person, nämligen Strindberg, närmare bestämt den äldre Strindberg fram till sin död. Dottern Anne-Marie får vi inte någon större bild av, hon är […][...]

Det tar inte många sidor innan jag ångrar att jag börjat läsa Tribut, men jag tvingar mig igenom den från pärm till pärm, dessvärre helt utan belöning, ingenstans i boken finns någonting som rättfärdigar dess existens, inte en endaste liten futtig formulering som träffar rätt. Tribut är en novellsamling med tre noveller som alla har […][...]

Det tar mig litet drygt 100 sidor innan jag kommer in i boken. Innan dess reagerar jag mest på berättarspråkets klumpighet och hur krystad den fantasivärld Rowling bygger upp känns. Inte förrän jag läst drygt hundra sidor hittar jag någon känsla, ett flyt, kanske är det också någonstans där Rowling själv hittat flytet, kanske är […][...]