Epidemin är ett försök att göra upp med samhällets hälsohets och viktfixering. Den tar sin avstamp i ett framtida Sverige, där det politiska stjärnskottet Johan Svärd tagit regeringsmakten efter att ha gått till val på att svenskarna ska bli smala igen. Naturligtvis stannar hans önskan om att infria vallöftet inte vid hårdför propaganda (även om den är nog så illa), utan människor över ett visst BMI får sparken, kaloriintaget står utmärkt på såväl matförpackningar som restaurangmenyer, kyrkorna är utbytta mot gym och nyfödda bebisar genomgår gastric bypass.
Men vad händer när svenska folket ändå inte går ned i vikt som det ska? Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att Svärd kommer på en slutgiltig lösning…

Som sagt, Epidemin är inte dålig. Men författaren gör det alltsom oftast väldigt lätt för sig. Till exempel så kan man fråga sig varför människor inte reagerar kraftigare när deras anhöriga plötsligt försvinner? Att de inte undrar vad de där ”hälsolägren” egentligen innebär, och varför de inte får några livstecken från sina släktingar som slussats dit. Slutet, när omvärlden får upp ögonen för vad som försigår i Sverige, är också otillfredsställande. Finns liknande tendenser till hälsoshets inte i andra länder?

Kanske är Epidemin mer lämpad för de som ännu inte funderat över hälso- och smalhetsen eller upptäckt body positivity-rörelsen. För mig personligen sa den egentligen ingenting nytt, även om den var underhållande för stunden.

Similar Posts:

• En sjukt viktig kritik av ett sjukt samhälle
• Sverige 2046
• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Satir om hur en marknadsekonomi löser en klimatkatastrof
• Skruvad satir om utopins höga pris

Den andra halvan föddes väl egentligen kort därefter men har inte vuxit sig stark förrän de senaste åren. Den halvan vill fatta saker och blir hög som ett hus på tankeskutt och kunskap som vissa böcker kan ge en. Dessa böcker kan fungera som genvägar till en ny intelligens, en förståelse för något som var dunkelt för bara några hundra sidor sen. Den odödliga Henrietta Lacks var en sån bok för mig. Barbara Ehrenreichs böcker om arbetslöshet var också såna. Dessa tre böcker har gett mig mer kunskap om rasism, klasskillnader och ekonomiska system och drivkrafter än vad hela min grundskola gett mig. Den individuella människans berättelse trumfar den konstaterande läroboken inom så många områden.

Min samhälls- och historielärare på gymnasiet brukade säga att det är totalt oviktigt NÄR romarriket föll, att förstå mekanismerna bakom dess fall däremot: det är obligatoriskt! Därför kommer jag idag ut som en sån där tönt som på frågan om vad som gör en bra bok till just en bra bok skulle kunna svara: en bra bok måste lära mig något! Jag hoppas, och tror verkligen, att veckans böcker på dagensbok.com kommer kunna leda till såna upplevelser!

Veckan börjar med Karis recensioner av två svenska böcker om krisen i eurozonen: Stefan de Vylders Eurokrisen och Johan Norbergs Eurokrasch. Hon tycker att båda böckerna väldigt bra, informativa och intressanta. Norbergs snäppet bättre på grund av sitt attraktiva språk.

På tisdag recenserar Håkan den prosapoetiska boken Sjusvansad katt av Håkan Eklund, en bok om sökandet efter konstnären i sig själv: den sjunde svansen – tredje ögat – i första person. Han tycker att Eklund vågar balansera barnsligheter med mästerlig diktning – ”och skapar mer än man kan begära av knappt 100 sidor prosalyrik”.

På onsdag har Marie läst Lasarus kvinnor av Marina Stepnova. En svulstig historia som beskriver flera generationer av kvinnoöden i 1900-talets turbulenta Ryssland. En trevlig bok att kura inomhus med i ett grått november.

På fredag skriver Lina om romancedrottningen Simona Ahrnstedts tredje bok, De skandalösa, som hon blev totalt förälskad i. ”En frisk fläkt i novemberdeppen”.

På lördag är det erotiskt tema, som Lina har recenserat en hel bunt böcker till.

Veckan avslutas med Oscars recension av Peter Handbergs uppväxtskildring Klubb Ibsen. Den skildrar hans uppväxt på 60-, 70-talet i Stockholms förorten Blackeberg där folkhemstanken fortfarande råder men där gränserna mellan villaområdena runt om och höghusen vid tunnelbanan ändå är påtagliga, precis som det globala kärnvapenkrigshotet som hela tiden finns där i fjärran.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Bättre och bättre dag för dag
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?

Abort då? frågar jag.
Du svarar inte.
Du har en dotter, ni har precis fått en dotter. Man säger grattis, man säger lycka till. Man frågar inte varför du inte hade ihjäl henne medan du hade chansen.

Och allt faller omkring mig igen, så där som det gör när jag läser Åsa Ericsdotter, för att hon sätter ord på det som rör sig precis utanför det som får tänkas. Temat är precis som i de tidigare böckerna kärlek och separationer. Den här gången med inriktning mot äktenskap och otrohet. Vi träffar ett jag och ett du där duet är gift med Karolina samtidigt som han älskar Pia som också är gift och har barn. Jaget och duet har haft ett förhållande tidigare, jaget är också gift och otrogen. Alla i den här boken är otrogna. Och på något sätt är det en lättnad.

Karolina vet kanske, varnar jag. Sådant där känner man på sig.
Du skakar på huvudet. Inte en chans.
Samma kväll granskar jag min man. Vet jag? Något? Minsta lilla? Medan han på sekunden såg igenom varje ögonkast åt det hållet.

När jag träffade Åsa Ericsdotter på bokmässan för två år sedan pratade vi om otrohet som hennes förra bok Svårläst också handlar om. Då sa hon att för de flesta är otrohet det värsta som kan drabba dem och i Äktenskapsbrott fortsätter hon att utforska äktenskapets och tvåsamhetens regler. Precis som i Suzanna Dilbers debutroman Dubbelexponering som kom i våras handlar det om en man som älskar två kvinnor och konflikten i att det är en omöjlighet att ha flera kärlekar i det samhälle som vi lever i.

Du lever med två. Du har den ena på nätterna, den andra på dagarna, den ena på gmailadressen, den andra på hotmail, det går att hantera, det går att slå rätt nummer, du har aldrig gjort ett misstag.

Trots att jaget själv är otrogen tycker hon att duet har passerat en gräns. Han fördjupar sina relationer med båda kvinnorna, skaffar barn med Karolina som han är gift med, låtsasgifter sig med Pia och drömmer om att göra dom gravida samtidigt. För jaget går det en gräns där och hon väljer att ta saken i sina egna händer.

Äktenskapsbrott är på samma gång en spännande relationsroman med sina invecklade intriger, förhållanden från det förflutna som inte skrivs ut och frågan om vem som egentligen bedrar vem. Men det är också ett djupt ifrågasättande av tvåsamheten, familjebildningen och att det bara erbjuds ett alternativ för hur vi får och kan leva våra liv. Det är angeläget och Åsa Ericsdotter tar mig med storm än en gång.

Similar Posts:

• Minst kär vinner
• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• Den ena måste dö
• Både sanning och konsekvens

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Marie, Anna Liv, Camilla, Emelie och Lina på bokmässan

Om ni följer Twitter har ni säkert hört att hela bokbranschen har boksmälla idag. Det gäller dock inte på Dagensbok där vi rivstartar oktober med recension av Johannes Anyurus nya bok om sin pappa, En storm kom från paradiset. Dessutom presenterar vi vår topplista för september där vi listar de allra bästa böckerna just nu. Och precis som septembermånaden här på dagensbok.com innehåller den bara titlar från nordiska författare och hela tre diktsamlingar har kvalat in på listan!

Oscar skriver om Wunderkind av Nikolai Grozni, en självbiografisk roman som bäst kan liknas vid åttiotalsserien Fame förflyttad till Folkrepubliken Bulgarien. På fredag skriver jag själv om Åsa Ericsdotters sjunde roman på 13 år, jag nästan hoppas att jag ska tycka illa om den eftersom jag har tyckt så gott om allt hon tidigare skrivit. Men även Äktenskapsbrott talar direkt till mig. Mot slutet av veckan har Eva läst kulturjournalisten Petter Lindgrens nya diktsamling Jag tänker på Storm Petersen.

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Ny vecka på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com
• Isländskt på bokmässan
• Linas tio i topp från bokmässan 2012

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

En ganska ny grej på dagensbok.com är att vi numera har fötfattarintervjuer att bjuda er på. Dem hittar ni på sidan för författarintervjuer.
Spana bland annat in samtal med Åsa Ericsdotter och Sara ”Game girl” Starkström.

Och idag skriver Emelie om Ingrid Olssons Komma över, som är en ungdomsbok om när kärleken tar slut. Hon beskriver det som en välbehövlig bok som inte riktigt får med sig alla känslor.

Senare i veckan kommer vår nytillkomna redaktionsmedlem Anna Liv Lidström att berätta mer om Mats Ahlstedts Dömd för livet, en kriminalroman om ungdomskärlek, ond brutal död och vad som händer när det förflutna återigen flåsar en i nacken? Anna menar att ”Dömd för livet” är en ganska förutsägbar pusseldeckare. Läs hennes recension så får du veta varför.

Och Oscar recenserar Dee Dee Ramones (basisten i Ramones) roman Chelsea horror hotel, en punkrockig skräckroman med Dee Dee själv i huvudrollen. Boken släpptes bara ett år innan Dee Dee avled efter en heroinöverdos 2002 och nu finns den i svensk översättning.

Missa nu inte allt detta!

Hälsar

Redaktionen på dagensbok.com (som faktiskt inte tagit jullov riktigt än).

Similar Posts:

• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Hey ho lets go
• Om att återerövra sitt liv

Så här i efterhand kan hon tycka att det var för tidigt, ”det hade varit bättre att vänta och debutera med något annat, något bättre”. Inför debuten erbjöd förlaget henne att skriva under pseudonym, men Åsa Ericsdotters något naiva tonårsjag tyckte att det skulle bli jätteroligt att bli författare och ville inte alls skriva under något annat namn än sitt eget. Nu tycker hon att den mediala uppmärksamheten kring författarskapet är den sämsta sidan av att vara författare. Det där med att vara en offentlig person ligger inte för Åsa, som har flyttat till Paris och därefter USA för att slippa det hela. Hon är ju intresserad av att skriva, inte av att ses som allmängods, alltid redo att villigt ställa upp på intervju och svara på frågor.

Åsa Ericsdotter. Foto: Sara Mac Key

Sex böcker på elva år är mycket, speciellt när man som Åsa Ericsdotter är väldigt ung. När vi undrar om produktiviteten är ett symptom på rädslan att förlora skrivandet säger hon nej och svarar att det mest handlar om att hon aldrig identifierat sig som författare, ”man kan inte förlora något som man inte har”. ”Jag har alltid skrivit om nätterna när jag har varit upprörd eller ledsen, jag har aldrig skrivit om dagarna som en riktig författare”. Och så har Åsa alltid haft sin berättelse, sin kärleksberättelse, som har velat bli berättad och som än så länge inte uppvisat någon tendens att försvinna. Men visst finns rädslan för att förlora den berättelsen där. Vad skulle hon skriva om hon förlorade den, om hon skulle bli klar med den, hittade den slutgiltiga formen.

Därför har hon nu, för första gången, försökt sig på författaryrket på riktigt, heltid, dagtid. Främst för att hon inte har något arbetsvisum i USA där hon numer bor, men också för att hon ville testa på hur det är. Hur det är att skriva en rak prosa där saker hänger samman, en vanlig roman om personer som gör vanliga saker. Och processen påbörjades redan i Svårläst, där Åsa lade ner mycket arbete på att få språket att låta enklare, mer prosaiskt, än vad det gjort i hennes tidigare böcker. Hittills trivs Åsa bra med sitt nya yrke, men hon har fortfarande ett hemligt dokument på datorn där hon skriver kärleksberättelser, ”bara för att jag inte kan låta bli”.

När vi ber Åsa att blicka tillbaka på sitt författarskap och undrar om det finns någon favorit bland böckerna hon har skrivet är svaret enkelt och tveklöst; Smälter. Den fjärde boken i ordningen skrevs den under två intensiva veckor och är den enda av hennes böcker som hon kan gå tillbaka till utan att skämmas. De andra böckerna känns mest som gamla dagböcker, ”de får gärna finnas till så länge ingen pratar om dem eller jag behöver befatta mig med dem” säger Åsa. Får hon bestämma själv skall de bara få vara minnen av ett förflutet, något som finns där men som hon inte behöver reflektera över eller prata om.

”Det har alltid varit den senaste boken som har legat närmast, just nu är det Svårläst. Från början var den tänkt att handla om en kvinna som älskar som en man och om friheten som detta skulle medföra”. Men det blev inte riktigt så, som det ofta har en tendens att bli då boken får sitt eget liv.

Kvinnan i Svårläst träffar bland annat en man som är gift och vi kommer in på otrohet, Åsa upplever att vi gör otrohet större än vad det behöver vara. ”Många säger att det värsta som kan hända dem är att deras kille eller tjej är otrogen, men är det inte egentligen värre att förlora jobbet eller att en släkting blir sjuk eller att det blir inbrott?”. Hon säger att självklart är det bäst om båda i förhållandet tar ansvar för det och avslutar det innan man är otrogen, men att det sällan fungerar så. Det är något med att det är förbjudet som lockar och höjer spänningen.

Vi undrar om man då inte kan komma undan otrohet som fenomen om man godkänner det, att man då inte skulle behöva vara otrogen, men Åsa tycker inte att det är riktigt så enkelt. ”Säg att man tycker om glass jättemycket och så förbjuder man sig själv för att äta det för att man kan bli tjock, då blir man ju jättesugen på glass och vill ha det jättemycket, men om jag fyller hela frysen med glass och kan äta det hur ofta jag vill så kommer jag ju inte att vara lika sugen på det, men jag kommer ju fortfarande att vilja äta glass ibland.” Men hon konstaterar också att det säkert är det där evighetsperspektivet som man ofta har på relationer, där man för alltid och all framtid ska vara med den personen man är med nu som gör otrohet så vanligt.

”Kvinnan i Svårläst ser männen som objekt, hon älskar och går, sätter upp strikta regler som inte får brytas. Hon vill vara oberoende, men hamnar ändå i underläge eftersom samhällets förväntningar säger att det är ett beteende som inte är acceptabelt för en kvinna, att det är en konsekvens av missmående. I boken återfinner vi en ständig maktkamp, där minst kär vinner och där det hela tiden handlar om att vara i överläge. Och trots att hon i boken älskar minst hamnar hon i underläge, hon blir någon som flyr från människor, en själlös individ som inte vågar och vill bli kvar samtidigt som hon bär på en stor längtan efter något”, berättar Åsa.

Just skillnaden mellan underläge och överläge i en kärleksrelation är något som Åsa funderat över. ”Det finns ingen jämlik kärlek, det är alltid någon som älskar mer eller mindre, men i ett bra förhållande kan man byta roller med varandra, så att den ena älskar mest vissa stunder och den andra mest under andra. I förhållanden existerar inget sådant som balans”.

Hon är medveten om att hon är motsägelsefull när hon som nygift säger att man inte behöver leva upp till samhällets förväntningar på tvåsamhet. Men hon hävdar bestämt att man inte behöver köpa lägenheter och skaffa barn bara för att normen ser ut så. ”Det största felet vi gör är att vi ser på kärleken i ett evighetsperspektiv, men egentligen är det ju viktigast att vi mår bra i vår relation just här och just nu”. Istället för att leva lycklig i alla sina dagar tror Åsa att livet har olika perioder, att man är lycklig med olika människor i olika faser och att man måste vara nöjd i sitt nu. ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken, men det är förstås bra om det blir så.”

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Minst kär vinner
• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber
• börjar
• ”skyll inte på mig att vi kom åt varann”

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

Där är jaget som mer än allt annat är rädd för att bli till pluralform, hon är rädd att gå från att vara jag till att vara vi, samtidigt som det inte finns något annat i hela världen som hon hellre skulle vilja. Hon drömmer om två namn på ytterdörren, gemensamma frukostar, bröllop, fotografier, att vakna bredvid. Hon drömmer mardrömmar om vardagen, om dagishämtningar, att han ska gå först, att allt ska förloras. Hon gör allt för att söka närhet för att upprätthålla distans. Hon är som jag är mot den här boken.

Det regnar och hon ska gå och han låter henne.
Jag ska gå säger hon.
Han tror att hon säger att hon ska gå, han nickar.
Han säger ingenting. Hon menar att då går hon då om han inte vill att hon ska stanna, hon menar att jaha då går jag då om det är det du vill, hon menar att nu eller aldrig, ja eller nej, hon menar frågetecken:
Jag ska gå?
Han hör det inte, hur skulle han kunna göra det.
Hon går hem, det är tidigt, vått. Alltid samma avslut, oavslutat.

Någonstans vill jag säga till jaget i den här romanen att om det är så svårt så är det fel, om hon eller han måste gå så är det inte rätt människa, att det är så enkelt. Jag vill säga till henne att hon ingenting vet, trots att hon vet allt.

Tror man för mycket på någonting så blir det också så. Därför måste hon gå när hon tror att hon måste gå, därför kommer han inte tillbaka när hon inte tror att han ska komma tillbaka, därför dör hon när hon tror att hon kommer att dö.

Den enda invändning jag kan ha mot den här boken är att bilderna bitvis blir för tydliga, för överdrivna. Jag behöver inte att jaget behöver kasta sig på första bästa flyg till någon stad i världen, att hon fantiserar om att skära sina handleder, att hon aldrig backar. Något i parallellerna till skrivandet och manuset, till det som är förutbestämt, känns lite tjatigt, lite gjort. Det mer stör min läsning än tar den med till den där andra dimensionen. Men språket är så mjukt och rytmiskt i sin melodi att jag är beredd att bortse från felen, svackorna, svagheterna. Det blir så när man redan är kär.

Så kommer hon ändå till punkten, eller människan som stannar trots att hon inte hanterar, han som inte lämnar, som kommer tillbaka, som är. Och hon tar sig inte ur, tar sig inte vidare heller, är kvar i allt som är velighet och motstridiga känslor och att inte veta, att verkligen inte veta. Och jag vill än en gång säga att man inte behöver veta, att det inte är så det går till, att kärlek inte har några svar. Att den får ligga lite för nära, vara lite obehaglig, ångra sig och ångra sig igen.

Han ska försöka komma ifrån tidigare ikväll, säger han, men det är inte tidigare i kväll hon vill det är nu direkt i så fall (…) och hon säger att kom snart snarare men det är innan hon hinner ångra sig för hon hinner ångra sig så fort han lägger på och resten av dagen måste vara förberedd på att dörren kan öppnas när som helst utan förvarning fast den är låst med nyckel för de har samma och det är outhärdligt, hon kan inte andas.
Jag längtar efter dig, säger han.
Och hon:
Vi ses.

Det är det där med att hålla alla dörrar öppna, alla utvägar, flyktvägar, andra vägar fria. Garderingen i att veta att någon annan alltid väntar eller att minst kär vinner. Att alltid veta att det kan finnas något som är bättre, som känns mer, eller mindre. Alternativen har blivit så många, kärleken är så lätt att byta ut, det finns alltid andra objekt eller subjekt att vara hos eller med, att viljan att våga eller viljan att stanna aldrig blir lika stark. Egentligen önskar jag att det inte var så, att det fanns ett samhälle med passion och glöd och tro. Men allt som blir kvar är konstruerade sexuella möten, en vardag utan liv, och en vilja så desperat att inget kan komma ur den.

Kanske är det först när man ser till att det inte finns några andra alternativ som man kan vinna. När man låter det vara, låter det ta tid, låter det finnas. Det där med tålamodet och modet.

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Veckan på dagensbok.com
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• ”skyll inte på mig att vi kom åt varann”
• En tegelsten med dikter för miljörörelsen