No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer […][...]

Mary Crane är en skötsam, inte längre alltför ung kvinna med ett trist kontorsjobb. Hon väntar på att fästmannen ska ha betalat av skulderna efter sin far och få ändan ur och gifta sig med henne så att hon kommer åtminstone någonstans. Så en dag, strax före stängningsdags, ber chefen henne att deponera fyrtiotusen dollar […][...]