Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Vi får läsa om uppväxten i Sätra och Skärholmen. Ett par år bodde familjen i Algeriet på grund av pappans arbete. Bilden av familjen och uppväxten är varm och kärleksfull. En kristen familjebakgrund spelar roll. Annika är en stjärna i skolan, drömmer om en karriär som skådespelare. Det vill sig inte. Istället blir hon journalist vid radion och snabbt en känd röst vars signum är smarta och kvicka formuleringar.

Beskrivningen av arbetet ramlar på med nerv och i högt tempo som vore det direktsändning. Det är en arbetsmänniska som talar, en som älskar sitt jobb men som också känner av yrkeslivets vassa kanter.

Utan tvekan kan jag säga att den delen av åldrandet som jag haft absolut svårast för är den professionella. Att gå ifrån att vara en ung provokatör på Sveriges radio P3 till att vara en medarbetare som får frågan om att vara julvärd i den intellektuellt fullvuxna kanalen P1. Det är en resa som jag så att säga inte hade förbokat.

Vid sidan av yrkesmänniskan delar Lantz frikostigt med sig av sina nojor. Väldigt många människor oroar sig över saker. Över ålderdom, sjukdom, miljön, över att nåt hemskt ska hända… När Annika Lantz gör det blir det med extra allt. Hon är hypokondriker och besatt av den egna kroppen. Menshistorier från en medelålders flicka hör inte till min favoritlektyr. Ibland blir det pladdrigt. Ändå kan jag känna en beundran över att hon kör på, oförskräckt in i minsta detalj. Det blir en blandning av kåseri och ”tankar för dagen”.

Så dyker då cancern upp. Först som oroande tecken på att allt inte står rätt till. Sedan undersökningar, väntan på besked, ta emot besked, hantera vad det betyder eller kan betyda, berätta för barnen, familjen, vännerna. Ta hand om sig. Ta hand om familjen. Sorg, behandlingar, oro, fler undersökningar, ny väntan, nya tuffa behandlingar. Att beskriva allt detta gastkramande helvete med de enkla vardagsorden, det lilla språket om det ofattbara, det är starkt. Ingenting är längre självklart. ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?”

Cancerberättelsen i Annika Lantz tappning är tät som en thriller, tryfferad av galghumor.

Det får ändå anses som rättframt att på en avdelning för cancersjuka upprepade gånger spela en låt som börjar med raderna: ”And now the end is near ; and so I face the final curtain.”

Jag värjer mig mot detaljrikedomen. Jag vill inte veta hur det står till med Annika Lantz hårbuske. Jag forsar förbi allt detta med slidan, blodet, bajset, livmodern, kräkset, toabesöken. Ändå! Det här är nödvändig läsning, befriande i sin totala uppriktighet. Trodde nån att cancer är vackert?
Cancer är en vanlig folksjukdom. Den drabbar hårt och den drabbar också närstående. Så här ser det ut.

Similar Posts:

• En barnskådespelares vittnesmål
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Det är något vi måste prata om …
• Om möjligt omöjliga val
• Liv och tillstånd

Det elfte budet är en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Titeln kommer från den elfte stentavla med budord som i romanens inledning upptäcks vid en arkeologisk utgrävning i Jordanien. Hur detta ”nya” budord lyder? ”Må kvinnan styra över himmel och jord och allt där uti.” Ett budord som det är svårt att krångla sig förbi utan att inse att någon form av samhällsförändring måste till om det ska kunna efterlevas. Något som inte alls förhindrar att det är just detta som makteliten försöker undvika, på allahanda uppfinningsrika sätt.

Historien utspelar sig ett år innan val i ett Sverige som till stor del befolkas av karaktärer vi känner igen; jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Romanens verklighet är parallell med den verklighet vi ser omkring oss, och händelser och personer förvandlas i Lantz värld till skruvade kopior. Eller skruvade alternativ snarare. Författaren skriver i sitt tack:

Och om det inte var så att alla eventuella likheter med verkliga personer vore helt slumpmässiga skulle det här också vara på sin plats att tacka en del personer som varit i tv. Och radio.

Mm, helt slumpmässiga. Som att programledarna för det fiktiva radioprogrammet Studio Rätt heter Mäkkinen och Holmgren. Det är ju helt slumpmässigt väldigt likt programledarparet för P1:s Studio Ett, Saarinen och Holmberg. Eller när aktivisterna i KUUK vid ett tillfälle i förbifarten nämner att de måste prata med Gudrun. Eller att den största stjärnan inom global underhållning är amerikanskan Wendy O, som har en förkärlek för att omotiverat klappa händerna och få sin publik att skrika i extas över gåvor. Eller att statsministern har svårt att fokusera på jämställdhetsfrågor när läktarvåldet på landets fotbollsarenor ligger honom så mycket varmare om hjärtat.

Det är alltså inte det minsta slumpmässigt utan en fruktansvärt knivskarp satir. Knivskarp och så jäkla rolig att jag skrattar högt. På sida efter sida, åt formulering efter formulering. Som när statsministern, som har infört färgkodad klädsel på alla möten, förklarar att nyttan med detta är att det genererar nya samtalsytor för regeringens medlemmar och tillägger: ”Inget har, kort och gott, blivit sämre av att en brunklädd försvarsminister får sätta tänderna i skolpolitiken.” Eller när skolministern skräms av hur ”verklighetens folk” kommer att reagera på nyheten om budordet:

”Jag tycker att det är svårt med verklighetens folk.”
Skolministern, i välstruken gredelin skjorta, kände sig olustig när han inte hängde med, fast det visste han inte eftersom olustig var hans normaltillstånd. ”Ibland”, funderade han vidare, ”kan jag uppleva dem som så pass verkliga att jag inte kan hålla dem ifrån mig, och om jag inte kan hålla dem ifrån mig kan jag inte tänka, och kan jag inte tänka så upplever jag att jag inte … ja … finns till, vilket gör mig till något slags … overklighetens folk.”

Det är detta – formuleringsglädjen, humorn och kritiken av vad jag väljer att kalla gubbväldet – som är styrkan i Det elfte budet. Tyvärr tappar romanen i tempo efter ett tag, och lever kanske mer på sin fantastiska grundidé än på en helt igenom spännande och komplex historia. Men de där skarpa iakttagelserna, den bitska humorn och den frustrerade kritiken av att allt går för långsamt, den är balsam för själen för alla som dagligen stångas mot patriarkatets tjurskalliga pannor. För alla som inte nöjer sig med undanglidande svar och försök att trolla bort krav på handling med en radda tomma ord, så kan vi med Annika Lantz hjälp genomskåda och istället garva åt dessa tafatta försök. Så att vi inte ännu en gång går med på att höra en statsminister säga:

”För att sammanfatta vad som varit och som har lett till hur det har blivit, så kan jag inför valet lova att om vi Socialmoderater får behålla makten kommer vi redan till hösten att lägga fram ett förslag som går ut på att om inte löneskillnaderna jämnat ut sig om tio år, så kommer vi låta Medlingsinstitutet tillsätta en utredning om huruvida kvotering kan vara en lösning på problemet.”

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Tro, hopp och humor
• Det är något vi måste prata om …
• Skidhjälm på
• Resultatet av två års iakttagelser

det gör inget, det gör inget

/Katarina Frostenson

Men jo, det gör. Jag tänker på Frostenson när augusti brinner. Det är torrt, men fuktigt. Luften knappt andningsbar. Medan jag skriver detta går Stockholm in i ännu en tropisk natt. Åskmorgnarna är aldrig mer än tillfälliga. När jag går ut på kvällen och sätter fötterna i gräset krasar det under mig. På dagarna ångar asfalten i innerstan. Och precis nu fylls mina flöden av bilder på svavelhimlar och nattrök. Bombdåd som hindrar barn att leva och springa i Gaza. Röda skogsbränder som aldrig tycks slockna i Västmanland.

Jag vet inte exakt vilken sorts flod jag hoppas på framöver, men jag vet att den måste komma.

**

Denna vecka börjar med att Cecilia recenserar Klara Zimmergrens självbiografi Längtan bor i mina steg, en välskriven och drabbande bok om längtan efter barn.

Alice skriver om Joanna Hellgrens Min nattbror. En fin seriebok om snart tioårige Jakob som lever i skuggan av sin döda bror och inte riktigt vet hur mycket av honom som är hans eget och hur mycket han ärvt av sin bror. Stämningsfullt och sökande.

På onsdag skriver Lina om japansktyska Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Lina tycker om det poetiskt tilltalande språket och sugs med i berättelsen om en vietnamesisk student som genom olika omständigheter helt enkelt hamnar än här och än där i världen. Tawadas specialitet är även att beskriva Europa och den kultur vi är vana vid, som om vi såg den för första gången. En mycket intressant upplevelse, även om Lina inte är odelat positiv.

På fredag skriver Ella om Åsa Mobergs kärnkraftsbok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Moberg var aktiv i kärnkraftsfrågan redan på 1970-talet och har möjligt läst att som finns att läsa om den. Det är en faktatung men också väldigt läsvärd och förstås ohyggligt viktig bok om kärnkraftens historia och problem.

På torsdag blir det lyrik. Jag skriver om David Vikgrens nya diktsamling Nåden, som är både irriterande och intressant poesi.

Och till sist skriver Marie om Annika Lantz debutroman Det elfte budet – en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Lantz skarpa kvickhet i tal fungerar alldeles utmärkt även i skrift, och hon bygger karaktärer vi alla kan känna igen (även om alla likheter med verkliga personer enligt författaren självklart är helt slumpmässiga); jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Skratt och frustration i en mycket helig kombination.

Similar Posts:

• En diktsamling bestående av fem linjer
• Ur isbjörnars perspektiv
• En lektion i att inte fråga
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Alltings återvinning

Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Ålderdomen i praktiken
• Får jag lov?
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier

Kvinnor 2011 har visserligen rösträtt, men fortfarande får kvinnor lägre lön för lika arbete, tar större ansvar för hemmet och familjen och är underrepresenterade på de högre posterna. Att vara kvinna och göra karriär innebär ofta att göra avkall på att skaffa familj och barn. Det är en kamp att bli tillfrågad först efter att ett antal män har tackat nej till samma förfrågan.

Men det värsta är inte de omänskliga arbetstiderna, den låga lönen, de slitna rummen. Det värsta är alla de sexuella trakasserier som kvinnorna utsätts för på sina arbetsplatser, av sina chefer. Det är att finna sig och härda ut, eller att säga ifrån och förlora jobbet. Samtidigt lockelsen i att göra det förbjudna, det som är fel, att ge sig hän.

Jag förstår allt det här och jag läser och förfasas, läser och blir arg, läser och vill förändra. Läser och blir trött. För precis som tjejerna i Norrtullsligan känner hopplöshet och trötthet över sin situation känner jag många gånger hopplöshet och trötthet över min situation, över vår situation. Det är inte en bok utan hopp, men jag blir trött när jag läser.

Det är så med kampen, att den gör en trött. Och att det är så mycket lättare att abdikera, slå sig till ro och följa normer. Det är alltid lättare att leva upp till förväntningar än att bryta mot dem. Att ge upp kampen och känna lyckan i att slippa kriga är väl gestaltat och lockelsen sprider sig även till mig.

Motståndet när jag läser Norrtullsligan finns där trots nyöversättning, den luftiga sättningen, de få sidorna. Annika Lantz förord är en förutsättning och en ingång för mitt läsande, men det räcker inte. Jag är inte van att läsa klassiker, men tror på att en bra bok är en bra bok. Och jag tror på att en jobbig och viktig bok är en bra bok.

Just därför förstår jag varför det är så viktigt att just den här boken har blivit en Stockholm läser-bok, för att det är en bok som vi måste uppmärksamma, prata om och läsa.

Similar Posts:

• Stockholm läser Norrtullsligan
• Stockholmsserenad
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Känslor man önskar att man inte kände
• Avskedsfest för Norrtullsligan

En bok skriven 1908. Jag tänkte mig att språket skulle vara jobbigt, vackert, men svårt, kanske lite högtravande, lite mer som Strindberg. Men det jag läser känns inte gammalt alls. Jag skrattar som jag aldrig skrattat åt Marian Keyes, det är fantastiskt roligt!

Kanske är det som chic lit, en bok om ett gäng tjejer, om hur de blir kära i chefen, hur de hittar smarta lösningar på problemet om vilka kläder de ska ha. Men det här är så mycket mer. Bara det faktum att historien utspelar sig för drygt ett århundrade sedan gör att man som läsare får ett nytt perspektiv, tiden ger andra förutsättningar för vardagsbeskrivningen.

På sätt och vis känner jag igen mig själv i beskrivningen. Jag är ung, jag är kvinna, och jag har precis så gott om pengar som studenter brukar ha. Jag blir alldeles förälskad i sida 50:

Efter att ha hämtat mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett av de brunaste och respektablaste husen på en av de mest uppsträckta gatorna. En vassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalmstambur, av den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot nästa. Mot mig strömmade en doft av flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djävulen och världen dessutom. Ty ni skulle se rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan morerna blev utdrivna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blivit prostituerade av allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.

Det beror nog på att jag själv hyr ett rum hemma hos en gammal man på just Östermalm, i ett ganska brunt hus. Jag vet inte om jag känner igen mig, inte direkt, men känslan av att komma in hos en främmande människa, av att hoppas på att äntligen hitta den där platsen där man kan bo, den är nog densamma.

Att läsa Norrtullsligan blir nödvändigtvis en jämförelse mellan dåtid och nutid, vad som blivit bättre och vad som fortfarande är oacceptabelt. Särskilt med Annika Lantz förord, som är både smart och roligt och som jag tycker bra om. Men det är också att kasta sig in i en värld som engagerar, en värld full av energi och livskraft. Karaktärerna lever, andas, skrattar, gråter och dör. Här händer egentligen inget märkvärdigt, men varje liten detalj blir fantastisk. Stilen är smått kåserande, full av humor och ironi. Kanske är den kvinnlig? I vilket fall som helst så är den ganska modern, och fräsch på ett lite lustigt gammaldags sätt.

Min favoritepisod är slutet. Jag blir så glad av att läsa att det inte blir något lyckligt familjeslut, samtidigt blir jag så ledsen – är det så här det måste vara?

Miljö och personskildringarna är underbara. Jag kan i och för sig inte säga att jag känner igen mig i Wägners Stockholm (men jag kan inte heller säga mig vara särskilt bra på det här med lokalsinne och geografi), men känslan och stämningen skapar nya miljöer, ganska fria från den bild jag har av Stockholm idag. Samma sak med karaktärerna. Jag känner igen drag, men inte hela personligheter, ändå får jag en tydlig bild av vilka det är som gestaltas i romanen.

Det finns delar av berättelsen som gör mig arg och frustrerad. Kampen mellan viljan och känslan, mellan rättvisan och den egna lyckan. För vem vill inte bli omtyckt? Vem vill inte göra allt för att bli omtyckt? Även om det är på bekostnad av det egna livet. Det händer lika ofta idag och jag blir upprörd, för jag känner igen mig. Vi lever inte längre i samma orättvisa, men det finns fortfarande så fruktansvärt mycket att vara arg på.

Similar Posts:

• Stockholmsserenad
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Pressat och rörigt drömspel
• Skriv aldrig tråkigt

Missförstå mig rätt: som sagt, Norrtullsligan är en roman man bör läsa; själv läste jag den för första gången, och är om inte annat tacksam för det. I en lägenhet i vad som då är Stockholms utkanter puffar Wägner ihop fyra kvinnor som nyligen förtjänat rätten att stava ordet med kv (och inte på länge skulle kalla sig ”tjejer”) men ännu inte rätten att rösta och berättar sedan med rejält med svart humor om deras vänskap, konflikter, och inte minst försök att försörja sig i ett samhälle där det fortfarande tas för givet att männen ska arbeta och kvinnorna föda barnen. När det är en hundra år gammal satirisk feministisk roman är det givetvis väldigt enkelt att dra paralleller till nutiden och jämföra hur långt vi kommit, hur långt vi inte kommit, hur tankegångarna på alla sidor kanske ändrat tonart en smula men ändå fortfarande låter bekanta. Speciellt som hundra år ju är rätt nyligen, och varken språket eller närheten i Norrtullsligan känns som något museiföremål.

Ty det är en kvinnas bästa trumf att vara svag, när mannen är stark och att, när hon tillåter sig att visa sig svag, låtsa sig starkare än hon är.

Johanna på Bokhora drar en ganska träffande parallell till Mad Men – 2000-talets sätt att försöka förstå hur könsrollerna cementerades eller bröts upp på 50/60-talet. Det är ett sekelskutt som ser ut som ett halvsekel; den som vill se maktförhållandena i en annan dimension kan givetvis också dra paralleller till de halvt ihjälfrusna invandrarna i Malmö hamn 2009 i Kristian Lundbergs fantastiska Yarden. Både då och nu ekar maktspråket i villkoren för dem som fastnar i ett moment 22 där de varken släpps in eller tillåts vara ifred.

- Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?
- Sedan jag började försöka försörja mig själv, sade jag.
- Därför skall icke kvinnor försörja sig själva, avgjorde han.

Men samtidigt är det någonstans där jag börjar fundera hur mycket som egentligen går att diskutera runt den. Det är en bok med ett väldigt tydligt budskap (inklusive några armbågar i sidan på Strindberg), som fortfarande är relevant, men inte gör mycket mer utöver att få en att nickande hålla med Annika Lantz träffsäkra förord om hur likt allting är 100 år senare (de som vägrar hålla med lär inte läsa den ändå). Det är inget fel med det, förstås, med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad som en annan Stockholmsprofil sa, men som bokcirkelbok betraktat känns den lite fördiskuterad.

Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.

Därmed vill jag inte säga att ni inte ska läsa den, för det ska ni. Men läs den inte bara som ett omtryckt debattinlägg, läs den för dess eget värde, för att den är en riktigt bra roman. På 130 sidor följer vi fyra kvinnor mellan dimmiga stockholmsgator, dammiga kontor och den där lägenheten där det eldas för fullt för att överleva en vinter som skulle komma att vara ett tag än, som söker olika vägar framåt i ett samhälle där alla gator är antingen enkelriktade eller måste öppnas av dem själva så gott det nu går. Att vi med facit i hand kan göra kvalificerade gissningar vad som händer dem sedan gör den sannerligen inte sämre.

Men visst har saker ändrat sig sen dess, kom inte och påstå annat; för den som ska ut i arbetslivet idag kostar t ex en tvåa vid Norrtull 10-15 årslöner. Kall.

Similar Posts:

• Det är något vi måste prata om …
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Känslor man önskar att man inte kände

”En rolig och förvånansvärt aktuell bok. Norrtullsligan är en klassiker bland stockholmsskildringar”, säger Annika Lantz som har skrivit ett nytt förord till boken.

Norrtullsligan handlar om fyra unga kontoristers liv i förra sekelskiftets Stockholm. I deras delade rum på Norrtullsgatan spirar upproret. Norrtullsligan utkom första gången 1908 och var Elin Wägners debutroman och stora genombrott.

Projektet har mött på både negativa och positiva röster, de negativa menar att det är fördummande att inte själv välja vilken bok man ska läsa, de positiva att läsandet blir mer socialt och öppnar upp för samtal. Jag tror på att prata om böcker för att det öppnar ögonen för böcker jag annars aldrig skulle ha läst. Våren 2011 är kanske en Norrtullsligan-vår. Kika in på Stockholm läsers -blogg för att ta del av öppna bokcirklar, föreläsningar och evenemang kring boken.

Similar Posts:

• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholmsserenad
• Det är något vi måste prata om …
• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Känslor man önskar att man inte kände

Att alltid ha blöja ELLER bäversvans?

Att varje dag under resten av ditt liv bära på en bastuba men inte kunna spela på den ELLER att din mage kurrar som en trombon?

Att du måste stå för allt Bert Karlsson säger ELLER att under hela semestern baktala Moder Theresa?

Att verkligen inte förstå ironi ELLER att vara Henrik Schyffert och vilja bli tagen på allvar.

Behöver jag säga mer? Eller förstår ni att den här boken väckte mycket muntrationer både i fikarummet och i personalrummet?

Det ena knäppare än det andra. Kan säga att det är väldigt befriande att se sin chef stå och seriöst fundera över vilket som är mest fördelaktigt, blöja eller bäversvans. Tror att han kom fram till bäversvans. Själv hade jag nog valt blöja. De är ju så smidiga nuförtiden. Det har jag sett på tv.

Med den här boken i din hand eller om du haft den i din hand så är du förberedd på det mesta i livet. Inga frågor är efter det för dumma. Du kan lugnt andas ut och känna dig alldeles normal när du undrar vad picnicbog egentligen är eller om lutfiskensben bryts ner i lutningsprocessen. Efter att ha läst Pest eller Kolera så är inga frågor för dumma. För hur du än försöker så kan de troligen ändå aldrig komma upp (eller ner) till den nivå som Annika Lantz, Kjell Eriksson och Ola Karlsson gjort.

Det är roligt. Ett bra tag. Fast sen så tröttnar man. Det blir för mycket. Men då gömmer man boken och tar fram den om ett par månader och skrattar igen.

Fast annars vet jag inte. Vem vill egentligen ha så mycket fånerier på en gång. Jag funderar över målgrupp och inser att boken förmodligen hamnar i facket "presentbok". Du vet, boken man ger bort för att det är kul. Iallafall ett tag.

Fast sen kommer jag på att min bror är den perfekta målgruppen. Han brukar plåga familjen under diverse högtider med att ställa liknande frågor. Han kommer att bli överlycklig när jag placerar boken i hans hand. Men att ha en person som målgrupp verkar inte vara så lönsamt. Men det kanske finns fler som honom?

Similar Posts:

• Som ett humorfödelsedagskort
• saknade ord och funna
• Ja, se dagens demoner…
• Tro, hopp och humor
• Alla är vi i samma båt. Fast havet är olika