Om debutboken Lite död runt ögonen var plågsam läsning, så är hans nya roman Som natten sju resor värre. Jag kan inte påminna mig att jag blivit lika drabbad av värnlösheten hos en romangestalt sedan Anna Ringbergs roman Boys och det var ett bra tag sedan.

Spelplatsen är Högdalen söder om Stockholm, där romanens unga huvudperson Asynja har sitt hem på sjätte våningen i ett nedgånget höghusområde från miljonprogrammets tid.

Solen i hennes liv är den fyra månader gamla dottern Snäckan, som ännu inte fått något riktigt namn. Sambon Eddie är långt ifrån någon svärmorsdröm; han langar droger, brusar lätt upp, kommer och går lite som han tycker och tror på lättförtjänta pengar.

Eddie växte upp i ett idylliskt villaområde i Högdalen och Asynja klamrar sig fast vid förhoppningen att han ska ta sig i kragen och väcka sin pappas gamla hantverksfirma till liv, så de kan börja leva Svensson-liv.

Istället har Eddies drogaffärer gått snett och han har hamnat i en härva, som han inte förmår trassla sig ur. När Eddies kumpan Kevin dör och ett ungt par blir skjutna utanför en pizzeria i Hagsätra börjar mardrömmen på riktigt.

Asynja tillbringar sin vakna tid med att ta hand om Snäckan, städa lägenheten och ligga lågt för att inte reta upp Eddie i onödan. Det blir mycket cigaretter och skräpmat. Hon smygsuper för att hålla ”oron som gjutit sig fast i magen” stången. En och annan vinglig pubrunda med Snäckan i en bärsele på magen blir det också när Eddie är ute.

Trots att Asynja egentligen mår pyton lägger hon ut bild efter bild på den “lyckliga familjen” på Instagram och väljer att blunda för den fysiska misshandel som hon utsätts för. Först när Eddie planerar att använda Snäckan som sköld mot pistolkulor packar hon äntligen sin väska och flyr fältet.

Prosan är lågmäld och ordknapp, dialogerna rikliga och perspektivet helt och hållet Asynjas. Egennamnen verkar valda med stor omsorg; några efternamn bekymrar författaren sig inte om. Nutiden avbryts av återblickar på Asynjas delvis besvärliga uppväxt i Norrland.

Ärlemalm tycks ha hörsammat kritiken angående sin förra bok, då flera recensenter ansåg thrillerinslagen ovidkommande eller rentav störande. Fast den nya boken både innehåller brott och tre döda personer uteblir spänningen.

För egen del uppskattar jag att tempot stegras emellanåt. Eftersom karaktärerna uppehåller sig i kriminella miljöer, så känns det heller inte alltför långsökt.

Jag muttrade irriterat när Ärlemalms förra bok klassificerades som roman på biblioteket där jag arbetar, i stället för att inordnas i deckarhyllan. När det gäller placeringen av bok nummer två har jag däremot inga invändningar mot att den står bland skönlitteraturen.

Nu väntar jag otåligt på att få se var nästa bok hamnar och håller tummarna att det ska bli i deckarhyllan. Mera spänning efterlyses av en inbiten deckarläsare.

Similar Posts:

• Ett amerikanskt århundrade
• Kärlekstörstande kriminella
• Språklig förundran
• Alltings brist på fasthet
• Lysande om svärta och oläkta sår

Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

Så lyder en dikt av Ingrid Arvidsson. En liten dikt med ett stort innehåll. Jag tycker att den sammanfattar så mycket på nio rader. Dessutom kom jag att tänka på den när jag läst Till minne av Berit Susanne Fredriksson. Det är en stolt berättelse om en döende kvinna, Berit Susanne Fredriksson, till vardags kallad Sussi. Cancern gnager på hennes kropp och livet rinner ut trots att hon inte alls vill. Sussis liv har varit kantat av vedermödor och kamp. Hon har levt ett hårt liv med mycket alkohol och en del droger. Hennes boende har bitvis varit misär och hennes man Tony har ofta varit otrogen och sonen Dennis fjärmar sig från sin mor. Men ingenting är så enkelt. Tony är Sussis livs kärlek och de hittar alltid tillbaka till varandra, de är till för varandra.

Ibland tänkte jag att han förstört mitt liv, och jag hans. Vi brukade skrika det åt varandra när vi bråkade. Och det var sant. Men samtidigt tänkte jag att om jag i morgon fick reda på att jag snart skulle dö, vad skulle jag helst göra då och svaret var alltid: att vara med Dennis och Tony, vara nära min familj.

Så tänker Sussi som ursinnig småbarnsmorsa och så fortsätter hon tänka livet ut. Det här är en lågmäld berättelse om ett liv som kanske inte blev så mycket utåt sett men som gör huvudrollsinnehavaren lycklig emellanåt. Och det är en historia som jag gärna läser. Det är renande att få läsa om andra liv när vi i sociala medier och i magasin översköljs av glamour och glittrigt lyckade diton.

Den här historien påminner om Anna Ringbergs debut Boys från 2010. Den handlade också om en vindpinad människa, Lasse, som är i ungefär samma ålder som Sussi. Lasse lever liksom Sussi i misär och kämpar på med sina relationer till familjen.

Förutom Sussis historia får vi även ta del av hennes lillebror Puttes berättelse. Han vill berätta om sin storasyster men spiller mest in på sin egen politiska karriär. Det blir rörande på sätt och vis. Putte är en försynt lillebror som inte riktigt vågar lägga sig i Sussis liv även om han tycker och tänker mycket.

Till minne av Berit Susanne Fredriksson är osentimentalt berättad och säger inte åt mig vad jag ska känna. Det får jag fixa själv. Språket är lågmält men kaxigt. Karaktärerna är sargade men inte kuvade. De kämpar på med sina liv utifrån sina förutsättningar. Den här boken må vara liten i formatet men den innehåller många människoöden. Jag hade önskat att Sussis liv fått fördjupa sig i hundra sidor till. Hon är en intressant karaktär som får lite för lite plats. Såsom bokens Sussi verkar ha fått i sitt liv.

Similar Posts:

• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Heja Benny
• Hunden, hans husse och den frånvarande sonen
• Hårda Berit ännu hårdare
• Isande skärgårdsnoir

Jag och Anders hade varit ihop i flera år och han visste såklart att jag aldrig fått orgasm, men det var inget han hängt upp sig på. Med honom hade jag aldrig behövt fejka, aldrig behövt skämmas över att inte njuta nog, och det var ju bra, men han ansträngde sig inte heller särskilt mycket och vi pratade aldrig om saken.

Redan här irriterar jag mig tyvärr på novellen ”Hissen ner till himlen”. Vad fan är det för ett förhållande? Till min första riktiga kille sa jag ”jag har lite svårt att komma”, han tog det som en utmaning och en vecka senare fick han mig att komma. Det var kanske för mycket information för er, men min poäng är: vad har folk för låga krav på sitt sexliv egentligen? Får karaktärsbeskrivningar som denna verkligen passera, utan åtminstone en brasklapp om att deras förhållande ”tyvärr inte var så bra”, eller att Lydia ”visste att hon borde kräva mer men inte riktigt vågade”?

Tyvärr är det ganska vanligt förekommande med kvinnor som varken har eget driv eller starkt självförtroende, om man får tro den nyproducerade erotik jag läst de senaste åren. I Malva B.‘s Begär möter vi också kvinnor som är tveksamma till deras av männen initierade öppna relationer. Som är med om sexuella situationer och sedan gråter efteråt, som om det som skett (hur hett det än beskrivits) egentligen varit mot deras vilja, och något de gått med på för mannens skull. Även i den här berättelsen vill Anders ha ett öppet förhållande, Lydia inte. Information som för övrigt är relativt onödig för resten av berättelsen, för allas trevnad hade jag föredragit det om Lydia var singel, osäker och oattraktiv, uppfostrad strikt katolskt, därav helt främmande för sin kropp och dess njutningar.

Med det sagt finns det visst ljuspunkter i den här lilla berättelsen. Lydia får ett jobbuppdrag i Bangkok. Reser dit utan sin man och hamnar i en spännande hiss, som med sina skakningar får fram det där hon själv (eller någon annan) inte förmått hitta.

Darrande pressade jag mig hårdare mot stången och kände hur pirret klättrade upp i magen, ut i ljumskarna, ner i låren.
Jag fnissade till. Professorn hostade irriterat. Och ledstången vibrerade.
Mina skinkor domnade bort, jag kunde inte längre känna dem. Jag höll händerna hårt om stången och tryckte tungan mot gommen för att inte utstöta ett läte. Stod helt stilla och kände hur det bultade mellan benen, hur blodet rusade i ådrorna. Och när jag skulle stryka en hårslinga bakom örat slank ett litet aoh ur mig. Professorn tolkade det som en responssignal.
– Nej det här får tänkas över, sa han.
Jag försökte nicka men huvudet var frikopplat från kroppen. Något hade börjat ske, och jag ville ryckas med, svepas bort, jag ville komma fram! Såklart ville jag det.

I hissen börjar berättelsen få liv. Här är det egna rum som Lydia har sökt efter. Ett rum att ge sig hän i, att hitta sig själv och sin njutning i. Är det sant att kvinnor i dagens ”jämställda” Sverige har svårt att hitta det? Beskriver Anna Ringberg en existerande verklighet? Lydias ålder förblir okänd för mig; hennes namn får mig att tro att hon är äldre, medan det någonstans nämns att hon ”har flera år framför sig” när det gäller att hitta den där orgasmen.

Sammantaget är det en novell med trista grundförutsättningar, men som växer mot slutet. Jag hade som sagt önskat mig en tydligare bild av Lydia, och varför hon förblir lydig, i detta förhållande som uppenbarligen saknar viktiga komponenter. Jag hade velat ha mindre omkringsnack, mer action. Men Ringberg har de språkliga förutsättningarna för att skriva riktigt het erotik. Utöver vissa fåniga meningar som ”Jag kunde nästan se på min kavaj hur hjärtat pulserade därunder”, är fysiken övertygande, jag låter mig dras med i en het stämning och ser verkligen den där hissen framför mig. Önskar mig en alldeles egen…

Similar Posts:

• Försiktig erotik som inte rockar min värld
• Lite halvfuktigt
• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• Kampen är din, min, vår, allas
• ”Var det inbillning, eller tänkte hon på honom som mer än bara en vän?”

Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till blir hon direkt avvisad, både av kvinnan i fråga och kvinnans dotter. Novellen handlar om sådana tillfällen vi alla varit med om: du vet att någonting är fel, men du vet inte riktigt vad du kan göra åt det. Hjälplösheten inför medmänniskan vägg i vägg, speglas i hjälplösheten som huvudpersonen känner i sitt yrke där hon arbetar med uppehållstillstånd. Om och om igen tvingas hon se utsatta kvinnor skickas tillbaka till platser där de kommer att fara illa, hur allvarlig deras situation än är. Hon ska inte känna något, hon måste förhålla sig professionellt, känslokallt inför dessa människor som hon möter.

Emmy Abrahamson beskriver i novellen Anställningsintervjun en identisk anställningsintervju två gånger, den enda skillnaden är att den som ansöker om jobbet först är kvinna, därefter en man. Vidare skriver Anna Winberg i Tjejfäktning om hur svårt det kan vara för en ung kvinna att ta sig in i männens värld i en sport där majoriteten av utövarna är män. Julia Svanbergs novell Jaguar beskriver två unga kvinnors drömmar i Colombia, ett land där abort inte är ett (lagligt) alternativ, och hur de båda unga kvinnorna går samma mörka öde till mötes på grund av ofrivillig graviditet. En påminnelse om att det finns platser i världen där kvinnors liv ser fullkomligt annorlunda ut.

En av de noveller som verkligen lämnar avtryck är Vio Szabos novell Manifestation. Författaren skriver om de fördomar som i högsta grad finns mot transpersoner, eller personer som har bytt kön och lever som kvinna eller man. Författaren skriver om hur det är att vara född i fel kropp, men för att bli godtagen till utredning måste en person med manskropp till exempel, vilja bli kvinna – på rätt sätt. Szabo beskriver framförallt den mardrömslika omgivningen: som transperson är du fritt villebråd att grupperas som man, kvinna, transa eller neutrum när helst det passar andra. Du blir sedd som man när det gäller brist på städning, sedd som för kvinnlig när du sminkar dig, och sedd som ett neutrum när det handlar om fortplantning: en transperson skulle ju tidigare sterilisera sig för att få byta kön juridiskt. Du får inte komma in på tjejklubb, eftersom du inte är En Riktig Kvinna och du får inte uttrycka dig för självsäkert eftersom det vore alltför suspekt med en kvinna som inte ber om ursäkt för sin existens.

Gemensamt för novellerna är den svarta hopplösheten, den oförstående omgivningen och den allt minskande omtanken om varandra. Antologin lämnar läsaren med en känsla av att vilja kämpa för alla dessa gestalter och deras olika historier, deras rätt att finnas till på sina egna villkor. Vi måste säga stopp, vi måste göra något åt orättvisan, utsattheten och översitteriet. Men det är inte endast du som måste kämpa, inte endast jag. Det är vi tillsammans, allihop måste vi stötta varandra och våra medmänniskor. Som förläggaren Titti Persson säger i förordet: feminismen har inte gått för långt – vår kamp har bara börjat.

Similar Posts:

• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Klassamhället 2014

Det handlar om Lasse som fyller sextiofem och ordnar kalas. Sonen Matti har inte varit hemma på tjugo år men ska dyka upp. Det är en viktig fest och Lasse har förberett länge. Storstädat stugan, lånat porslin och köpt landgångar. Då händer det som inte får hända. Lasses älskade hund försvinner. Boys är inte vilken hund som helst. Han är husses bästa vän. En tanig whippet med tunn päls och känsliga tassar. Ute är det iskall vinter och Boys har inte sitt hundtäcke på sig.

Historien utspelar sig på tre plan. Vi får följa Lasse som kämpar för att få livet att gå ihop. Han är en misslyckad diversearbetare som slåss mot alkoholism och utanförskap. Fundersam till sin läggning och därtill även bisexuell. Det är dock inget historien djupar i utan så är det bara.

Så har vi Boys. Den taniga rashunden som är Lasses allt. Deras relation är emellanåt ordlös. De läser varandra såsom bara riktigt närstående kan göra. Boys är illa gillad av grannarna omkring som anser jycken vara aggressiv och opålitlig, men enligt Lasse behöver han bara tid på sig. Grannarna smider en hjärtlös plan som spårar ur, och Boys irrar skadskjuten omkring i skogen, fast besluten att ta sig hem till sin kära husse.

Det sägs att hundar inte kan uppfatta sin spegelbild, men det är inte sant. I vattnet skymtar han sitt ansikte medan han dricker, och när han vrider huvet lite åt sidan ser han att ena ögat är igenkletat av blod, märker att han nästan bara ser på det andra. Blundar han blir det bara ett grått blurr.
Törsten är släckt, tänderna och tungan iskalla. Efter att ha gäspat ruskar han på kroppen ända ut i svanstippen, och ena örat viks och läggs åt fel håll men det märker han inte, för samtidigt hugger det till i bakbenet. Som om någon högg in en kniv. Han är nära att ramla och med ett gnyende kastar han huvet bakåt som för att skrämma iväg en broms, men smärtan är kvar. Den kommer inifrån. Ska benet lossna?

Hundar ska inte förmänskligas och Boys egna avsnitt balanserar skickligt på rätt sida. Han skildras som en varelse av kött och blod utan att bli disneyfierad.

Sen har vi då Matti. Den förlorade sonen som anländer hem i samma stund som hunden mystiskt försvinner. Matti är liksom pappa Lasse en grubblande själ. Att komma hem väcker jobbiga känslor, och bjuder på en del obehagliga återträffar från förr. Matti kämpar mot sin inneboende konflikträdsla och den knepiga relationen till sin pappa.

Kärleken till en hund är okomplicerad. Det är enligt mig inte missriktad love som substitut för annat. Det vore alltför lätt tolkat att se denna relation som sådan. Den förlorade sonen som dyker upp efter många långa år. Hur pappa Lasse projicerat sin längtan på hunden när Matti försvunnit till storstaden. Och visst kan det ha börjat så, men med tiden är jag övertygad om att Lasses och Boys relation vuxit sig djupare. Det är starka band mellan två varelser som är lika beroende av varandra. Det är villkorslös och äkta kärlek som vinner över fattigdom, sjukdom och utanförskap.

Similar Posts:

• Humoristiskt pekboksdrama
• Hundfrossa som tar sig
• Till minne av ett liv
• Mitt liv som hund
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara

Irenes recension av Kjell Wigers Världens namn – en lustig bok om geografiska namn.

Anna Liv recenserar Anna Ringbergs debutroman Boys. En eftertänksam historia om en hund, hans husse och dennes hemvändande son. Om kampen för att hitta hem på riktigt.

Oscar skriver om Gabriela Melinescus Mamma som gud. En roman där Melinescu från exilen i Sverige beskriver sin uppväxt i Rumänien och främst om de tre mödrarna, mamma, farmor och mormor, som påverkat henne som människa såväl som författare.

Framåt helgen bjuder vi också på Därför vann dom – berättelsen om ett ödesval, som Ella recenserar – en lätt desillusionerande men spännande reportagesamling om svensk politik mellan valen 2006 och 2010. (En eller annan bonusrecension på samma tema utlovas också.)

Slutligen får vi också Stinas text om John Ajvide Lindqvists nya novellsamling Låt de gamla drömmarna dö, där hans gästrecension av Varulvarnas natt från dagensbok.com finns med. Missa inte det! (Skönt också att den boken nu faktiskt fått den nyöversättning som den så länge behövt.)

Trevlig vecka

önskar
Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Från vattniga aber till österliga öländer
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• Orgasmjakten

Helena Österlund – Ordet och färgerna.
Juryns motivering: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord”.

Eli Levén – Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Juryns motivering: ”För en roman som känsligt och sårbart gestaltar det riskfyllda spelet mellan självutgivelse och utsatthet”.

Anna Ringberg – Boys.
Juryns motivering: ”För en roman som överraskar oavbrutet och med stark och egen röst sätter det osannolika helt på sin plats”.

Stephan Mendel-Enk – Tre apor.
Juryns motivering: ”För en sammansatt roman med humor och inlevelse skildrar en familje- och kulturgemenskap, präglad av insiktsfull självironi.”

Elin Ruuth – Fara vill.
Juryns motivering: För en roman som med uppdriven känsla för ordens vikt underminerar vardagens konventioner och språkliga förskansningar.

Ordet och färgerna är den enda nominerade diktsamlingen. Det är en diktsamling att lyssna till, fascineras av, känna rytmen av. När jag läste Helena Österlunds bok var min ingång tveksam men den växte med tiden. För Anna C växte den så mycket att Ordet och färgerna fick vara med på hennes årsbästalista: Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftfull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Du är rötterna som sover vid dina fötter och håller jorden på plats har jag älskat så mycket att jag utnämnde den till en av årets bästa böcker 2010. Så skulle min röst hamna på någon av de nominerande så skulle det bli Eli Levén. När jag läste den för dagensbok.com i våras skrev jag: ”Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.”

Boys är det ännu ingen här på dagensbok.com som har läst, men Alice Kassius Eggers skrev så här om boken för Aftonbladet: ”Beskrivningen av Lasses vardag med Boys är imponerande, rent och klart berättas det för mig om saker jag redan vet men aldrig läser om. Den exakta känslan när någon inte beter sig riktigt redig mot ens hund och man vet att nu, nu kommer han surna till.”

Ella läste Tre apor i somras, då skrev hon: ”Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds.”

Elin Ruuths Fara vill gavs ut så tidigt förra året att jag nästan glömt att den lilla gula boken fanns med bland möjliga debutanter till årets pris. För nästan ett år sedan skrev Sigrid: ”Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv.”

På debutantaftonen den 24 februari får vi veta vem av de ovanstående fem som är vinnaren. Men innan dess är det fritt fram att gissa och önska. Vem tror du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset till Eli Levén
• Vårens debutanter
• Grattis Helena Österlund
• Vita dikter
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…