Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Sällan blir väl de postkoloniala teorierna så tydligt bekräftade som i fallet Edward Colston. Miljontals människor rövades från sina hem i olika delar av västra Afrika, regioner som sannolikt försvagades kraftigt med skadeverkningar in i vår tid. Pengarna gjorde enskilda köpmän och furstar stormrika. En hel del pengar kom också sjömän och kolonialtjänstemän till del i form av löner. Den europeiska allmänheten vann också något på slavhandeln: de fick välfärdsinrättningar och utbildning. Det har såklart gynnat kontinentens utveckling ända in i vår tid. Den enes bröd blev den andres död.

En av aktivisterna i den uppretade mobben, Jen Reid, är ättling till slavarna. Hon klättrade upp på sockeln där statyn hade stått och knöt näven i luften. ”Black lives matter!” kan hon mycket väl ha utropat för demonstrationen samlades under den parollen. Vilken triumf för henne och mänskligheten, tänker jag. Obegripliga grymheter och orättvisor i historien kan inte göras ogjorda, men vi kan ta itu med de delar av vår historieskrivning som är falsk eller gravt selektiv. Vi kan försöka lära oss en mer sann och nyansrik historia. Jag lär mig om Edward Colston och Jen Reid i boken Så vann woke. Men här tolkas händelseförloppet kring statyn annorlunda.

Få människor är objektivt och fullkomligt goda eller onda på ett sätt som går bortom de sociala och kulturella normerna under deras tid. Colston tjänade pengar på ett sätt som idag anses klandervärt och brottsligt, men han använde också sina pengar till sådant som var till nytta för Bristols befolkning. Att riva ner statyer säger ingenting om den nyansen.

Det är bara det att Colstonepisoden inte stannade vid nedrivandet av statyn. Bristols politiker beslutade att fiska upp monumentet och placera det liggande i ett av stans museer. Statyn fick en utförligare historieskrivning där även de mörkare sidorna av verksamheten i Royal African Company hade sin plats.

Men författaren Joanna Williams hävdar att det pågår ett krig mot det förflutna. Det är skadligt menar hon. Konsekvensen blir att vi inte kan enas kring hjältar från det förr. Vi förlorar våra band till svunna tider. Historien blir något att skämmas över. Men sanningen då, tänker jag i mitt stilla sinne, är det bara det konstruerade äreminnet över Edward Colston?

Aktivisterna som välte statyn i Bristol är woke, hävdar Joanna Williams. Woke är ett otympligt begrepp på svenska men kan översättas som ”medveten om sociala orättvisor”. Det kommer ur engelskans awake, att vara vaken, och användes ursprungligen av afroamerikaner. Att vara medveten som sociala orättvisor är förstås inte dåligt, det hävdar inte författaren. Men nu har begreppet tagits över av eliten i samhället, skriver Joanna Williams, utan att underbygga påståendet. Man skulle kunna göra tillägget att politiska krafter som inte vill ha någon social medvetenhet har förvanskat begreppet och gjort det till en ersättare för det slitna ”politiskt korrekt”.

Episoden från Bristol är bara en av ett myller av händelser i samtiden som boken tar upp. Här finns konflikter som briserat i skolan och på universitet, i diverse debatter om skönlitteratur och andra kulturformer samt inom politiken. Person X skriver något dumt på Facebook, låt oss säga något rasistiskt. Andra blir arga och ställer in föreläsningen/intervjun/konserten som X skulle hållit. X får stöd från högerextremt håll, men blir uppsagd från sin anställning. X, cancellerad och ensam, får starta om från noll och nu med en stor dos självcensur. Detta är ett hot mot yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin, resonerar Joanna Williams.

Det här känner man igen, eller hur? Å ena sidan kan det finnas skäl att fundera över om toleransen för smärre snedsteg har blivit för låg och de informella straffen för hårda. Joanna Williams tycker absolut det. Å andra sidan kan man fråga sig hur vanliga dessa fall är, hur genomgripande den så kallade cancel-kulturen är och hur dåligt det är med självcensur mot rasistiska, misogyna och homofoba grodor. Jag menar, har demokratin någonsin gynnats av att etniska minoriteter, kvinnor eller HBTQ-personer utsätts för förtryck?

Förr i tiden talade man om skam. Det var något som fick människor att avhålla sig från att fälla rasistiska, misogyna eller homofoba uttalanden. Men med Joanna Williams synsätt är det självcensur och något dåligt.

Det finns en självmotsägelse som löper som en röd tråd igenom boken. Å ena sidan är woke ett mångtydigt och över tid skiftande begrepp vars betydelse det råder oenighet kring, hävdar författaren. Å andra sidan gör Joanna Williams ett stort antal tvärsäkra påståenden av typen:

Woke syftar till att rangordna människor efter det förtryck man antar att de utsätts för.
Woke tillåter inte oliktänkande.
Woke når långt in i etablerade sociala och kulturella institutioner.
Woke formar politik, lagar och praxis.
Woke fokuserar på identitet och bortser från materiella behov.
Woke kritiserar majoritetsbefolkningen när den råkar uttrycka sig nedvärderande mot minoriteter, vilket leder till självcensur.

Detta är märklig och bakvänd läsning. Joanna Williams är visserligen välformulerad och rapp i tanken, men genomfalsk i argumentationen. Jag ska försöka exemplifiera. Hon beskriver bakgrunden och betydelserna av ordet kultur på ett oerhört intresseväckande och underbyggt vis. Plötsligt slänger hon in påståendet ”vi skiljer mellan finkultur och populärkultur”. Det är ett försåtligt användande av ”vi” som dock kan få passera. Men härnäst påstår hon att:

Till för några årtionden sedan var finkultur mer kopplat till överklassens smak. Det har ändrats på senare tid och dagens elit inte bara distanserar sig från finkulturen, utan kritiserar också sådana konstnärliga prestationer för att vara elitistiska och exkluderande, fläckade av sin koppling till döda vita män.

Tillåt mig invända! Tvärtom är det de välsituerade i samhället som är och förblir majoriteten av publiken på teatrar, operor och baletten. Det är de välutbildade som läser mest. Döda (och levande) vita män hävdar sig mycket väl om man ser till vilka pjäser som spelas, vilka romaner som filmatiseras eller vilka musikstycken den filharmoniska orkestern uppför. Men sådana här svepande och ej underbyggda påståenden utgör stommen i boken. De reses som halmgubbar av Joanna Williams som sedan skjuter ned dem.
Woke har segrat, hävdar författaren svepande. Men kanske är det inte en långsiktig seger? Att göra uppror mot woke är fortfarande möjligt, argumenterar Joanna Williams. Det behövs en ny sorts politiker. Etablerade medier måste utmanas. Censurtendenser på nätet måste tryckas tillbaka.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga. Nya politiker väller in på bred front, eller kanske skulle man kunna säga nygamla. Seriös journalistik utmanas av alternativmedier, ofta med anonyma utgivare. Och folk skriver fullt frimodigt på nätet precis vad som faller dem in!

Woke har knappast segrat, där tror jag Joanna Williams har fel. Men jag gläds åt den korta triumfen som Jen Reid fick.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp
• Bristfällig miljöetik
• Fel premiss får helheten att halta

Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

I romanen De andras land är handlingen inte placerad i nutid, utan i stället direkt efter andra världskriget. Mathilde har franska föräldrar och kärleken till den marockanskfödde Amine går inte att stoppa. De gifter sig trots olikheterna sinsemellan och livet som jordbrukare ska börja på de lantligt belägna ägorna utanför staden Meknès i Marocko. Romanen är den första delen i en trilogi och enligt bakgrundsfakta har Slimanis egna morföräldrars liv inspirerat till berättelsen.

Det är tufft från första början för Mathilde, som ser sina tidigare aningslösa framtidsdrömmar grusas. Landskapets kalla nätter och torra ökenvind gynnar inte direkt odlingsmöjligheterna. Svärmor lever ett liv i isolering, något som Mathilde inte kan rucka på i sin egenskap av att vara en europeisk, främmande kvinna. Försöken att finna vänner bland borgerliga franska kolonisatörer misslyckas och samma sak händer när hon träffar Amines vänner. Miljö och sociala villkor är som gjorda för att knäcka Mathilde.

Den energiska prosan är tajt och infogar en mängd händelser och kontraster. Här skildras ett liv som alltsomoftast är både slitsamt och hårt. Läsaren får oclså en inblick i Marockos politiska-sociala utveckling och det nationalistiska och revolutionära uppvaknandet. Koloniala jordägare ska jagas tillbaka hem till Frankrike. Våldsretoriken utmynnar i blodiga motståndshandlingar.

Såklart påverkar alla händelser Mathilde och hennes närmaste. Och vad kännetecknar Slimanis porträttkonst förskönas ingen. Så gott som alla förses med egenskaper som inte alltid är så sympatiska. Situationer och scener av annat slag förekommer också, kulturkrockar uppstår med inslag av både pinsamhet och hjärtlighet.

Amine och Mathilde liknar i sina strävanden inte alls det arbetsamma paret Karl-Oskar och Kristina. Här pendlar i stället relationen mellan brinnande begär, avståndstagande och misshandel. Barnen ser och hör allt men kan inte påverka. De många nivåerna av ofrihet verkar som ett sammanhållande kitt i samhällskroppen – värst utsatt är hushållets piga som faktiskt benämns som slav.

Jag tycker familjekrönikan presenteras något för omfångsrikt ibland men samtidigt är Slimani skicklig när hon gör en djupdykning i någons tanke, upplevelse eller minne som träffar precis mitt i prick. Att ingå i en familj som försöker hantera förväntningar, traditioner och fördomar i politiskt skakiga tider var på 1950-talet precis lika omtumlande som det är i dag.

Similar Posts:

• Otåligt tempo fortsätter
• Större frågor i fransk thriller
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• En fläkt från förr
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan varje kapitel är en kortare essä på ett specifikt tema – det kan handla om såväl enskilda individer som om större processer och skeenden. Bredden är enorm både kronologiskt och tematiskt – vi får ta del av essäer om allt ifrån antika kungadömen i Afrika, via slavhandel och folkmord under kolonial tid, till anti-kolonial kamp under efterkrigstid, eller läsa om musiker som Fela Kuti eller Cesária Évora. Kapitlen är sorterade kronologiskt. Det gör att man kan kastas vilt mellan väldigt olika ämnen – exempelvis från en skildring av folkmord i Namibia till en skildring av den första afro-amerikanska miljonären, som blev rik på hårvårdsprodukter.

Levin skriver enkelt och medryckande, vilket gör det här till lättillgänglig läsning. Han har också försett varje kapitel med en föredömlig läslista för den som vill fördjupa sig mer i det ämne som respektive kapitel handlar om.

Men en fråga jag ställer mig är vilken historia som skildras här, och kanske framförallt vilken som utelämnas.

Vi får i flera kapitel läsa en hel del om tragiska processer och skeenden i svartas historia, som just slavhandel och kolonialism. Här ligger fokus i hög grad på vad externa aktörer – européer och araber, kristna respektive muslimer – har gjort gentemot svarta. Det är utan tvekan viktigt att uppmärksamma dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten. Levin gör det också nyanserat och visar på hur komplext detta ibland kunde vara, med svarta aktörer som ibland deltog i exempelvis slavhandeln (som slavhandlare eller slavägare).

Många andra motsättningar inom och mellan olika afrikanska samhällen och nationer – såväl klasskonflikter som nationella, religiösa eller etniska konflikter, från både före och efter kolonial tid – ges däremot inte alls samma uppmärksamhet. Inte så att författaren förtiger såna frågor helt – man kan i ett par av kapitlen hitta stycken om hur exempelvis postkoloniala konflikter har utmynnat i oerhört tragiska inbördeskrig mellan afrikanska parter (som exempelvis när han skriver om Liberia eller Kongo).

Men de skildringarna uppfattar jag snarast som undantag i den här boken, och ofta bara som en pendang till den historia som huvudsakligen är i fokus i dessa kapitel. Och många viktiga skeenden och händelser lyser helt med sin frånvaro. Belgarnas folkmord i Kongo ges exempelvis ganska mycket uppmärksamhet, vilket såklart är helt motiverat, medan däremot svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet (i hög grad en katastrof skapad av människor), eller det mer samtida folkmordet i Rwanda på 1990-talet, för att nu bara ta två exempel, inte alls finns med.

Levin är öppen med att han hoppas att boken kan inspirera andra afrosvenskar att utforska sitt historiska arv. Och kanske är det av just den anledningen som historieskrivningen (inte minst i många av de talrika personporträtten) ofta hemfaller åt det lätt glorifierande slaget, både vad gäller urval och skildring.

Vi får alltså läsa om en rad mäktiga svarta kungar och drottningar, om modiga motståndskämpar och häftiga rebeller, om driftiga entreprenörer eller innovativa forskare och musiker. Själv har jag föga till övers för vurmande för kungar och drottningar, oavsett hudfärg, men jag kan absolut förstå att Levin väljer att uppmärksamma många av de andra människorna. Svarta har som Levin konstaterar allt för ofta marginaliserats i historieskrivningen, om de inte omskrivits på ett oerhört rasistiskt vis, så utifrån ett syfte att ingjuta stolthet hos afrosvenska läsare ser jag absolut vikten av att framhålla goda förebilder.

Det finns dock en kraftig övervikt åt att skriva om svarta från USA, vilket jag inte tycker känns särskilt befogat. Varför uppmärksamma exempelvis hårvårdsdrottningen från USA, men utesluta ANC:s motståndskämpar mot apartheid i Sydafrika? Levin skriver inledningsvis att han medvetet uteslutit vissa oerhört viktiga svarta från sin skildring – han nämner Martin Luther King och Nelson Mandela som exempel – därför att de oftare uppmärksammats i historieskrivningen. Det är säkert sant att de oftare uppmärksammats.

Men om nu syftet är att inspirera kanske framförallt unga personer så undrar jag verkligen om man ska förutsätta att särskilt många av de tilltänkta läsarna egentligen vet mycket om vare sig King eller Mandela. Och varför exempelvis ägna ett antal sidor åt USA:s Svarta Pantrar (som ju knappast är särskilt okända de heller), eller tämligen välkända musiker som Nat King Cole, medan det finns otaliga viktiga historiska svarta personligheter som hade kunnat uppmärksammas som de föregångare de var/är, men som nu över huvud taget inte nämns alls i boken.

Själv tänker jag då på alla möjliga människor, exempelvis politiska aktivister som Steve Biko, Winnie Madikizela-Mandela, Binyavanga Wainaina eller Ken Saro-Wiwa, filmskapare som Ousmane Sembane, författare som Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe och Chimamanda Adichie, forskare som C.L.R. James och Walter Rodney, eller konstnärer som Yinka Shonibare och Chéri Samba, för att inte tala om rörelser som Sydafrikas Treatment Action Campaign, eller den banbrytande tidiga fackföreningsrörelsen i 1800-talets Sierra Leone. Att de här personerna finns på min högst egna önskelista innebär naturligtvis inte man som läsare kan förvänta sig att få läsa om alla man kanske hade velat i en sån här bok. Men min poäng är att Levins urval av vilka svarta personer som han porträtterar verkar ganska godtyckligt.

Boken har sitt ursprung i att Levin länge drivit Instagram-kontot @svarthistoria. I det formatet är det kanske förståeligt om historieskrivning blir anekdotisk, och kanske kan göras utan någon ambition att vara systematisk eller heltäckande i sitt urval av vad som skildras. Att överföra det formatet till en bok tycker jag dock inte blir helt lyckat eftersom det spretar betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det förefaller mig också som om författaren i viss mån undviker ämnen och personer som hade kunnat ge en mer problematisk och/eller problematiserande bild av svartas historia. Jag saknar alltså ambitionen att försöka knyta ihop säcken, och ge en mer övergripande bild. Men för den som vill ha en lättläst ingång till många aspekter av svartas historia så kan den här boken utan tvekan fungera utmärkt.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Afrikas öde och framtid
• Den vita mannens börda revisited
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lysande om mörk historia

Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu kommer upp i skolåldern och mamman beslutar sig för att hon behöver träffa andra människor. Gå i skolan. De slår sig ner i en by, Jwahir, där okeke-människor fortfarande lever i fred, i stort sett ovetande om krigets fasor längre västerut. Men inte heller här är ett ewu-barn socialt accepterat. Folk föreställer sig att resultatet av en sådan ond handling bara kan bli en ond människa.

Inte blir det lättare när Onyesonwu börjar visa prov på övernaturliga förmågor. När hon som elvaåring ska omskäras är det som att skräcken plötsligt gör henne osynlig. Byns äldste vill inte låtsas om att det händer, men de tre jämnåriga flickor som är med uppfattar att det är något särskilt med Onyesonwu. De fyra blir oskiljaktiga vänner, och när tillvaron i byn längre upp i tonåren blir ohållbar för Onyesonwu bestämmer de sig för att följa med henne tillbaka västerut.

Då har Onyesonwu hunnit utveckla sina förmågor en hel del, delvis med hjälp av en ytterst motvillig magiker och hans lärling, Mwita. Mwita är byns enda andra ewubarn, och de båda blir ett par. Också han följer med henne västerut, liksom en av de andra tre flickornas fästman.

De sex ungdomarna ger sig av västerut för att på något sätt stoppa våldet, folkmordet och förslavandet av okekefolket som begås av nurufolket, under ledning av en general som också är en mäktig magiker. Det är den konflikten Onyesonwu och Mwita fötts ur, och den som de tycks vara födda till att försöka stoppa.

När berättelsen börjar har allt – nästan allt – redan hänt. Onyesonwu sitter fängslad av nuru, och väntar på sin avrättning. Hon har redan upplevt den i en magisk vision, länge vetat att det var detta som väntade henne. Att hon ska offras.

Nnedi Okarafors berättelse har många drag av klassisk fantasy. Den utvalda hjälten, omgiven av en trogen skara medhjälpare men samtidigt ensam med sitt öde. En outsider, som får kämpa för att få utbildning och hjälp. Ett förfärande påbrå.

Genom att kombinera alla dessa välbekanta drag med afrikansk folktro, ökenmiljön, konflikterna mellan folkgrupper, krig och våldtäkt åstadkommer Okorafor samtidigt något väldigt nytt, angeläget och påtaget vuxet. Det här är en slags modern, dystopisk fantasy som inte skyggar för vare sig sexuellt våld, kvinnlig omskärelse, sexism – eller sex. Intrigerna mellan ungdomarna på sin ödesresa gränsar ibland nästan till sängkammarfars. Det är oväntat, underhållande och hjärtskärande på samma gång.

Nigeriansk-amerikanska Nnedi Okorafor är något av en stjärna på SF- och fantasyhimlen, och jag har köpt flera av hennes böcker på engelska tidigare. Ändå har jag lyckats missa denna första svenska översättning, som kom härom året på lilla Palaver Press. Till sommaren släpper de första delen i Okorafors Binti-trilogi, och det är ju tur, för det här är verkligen fantastik utöver det vanliga.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Similar Posts:

• Lättillgängligt om Sydafrika
• Afrikas öde och framtid
• Staten och kapitalet
• Från en sydafrikansk cell
• Rojas övertygar inte

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster

Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta?

Jag tänker nog generellt att en roman ska kunna stå på egna ben och inte kräva en massa förkunskaper, men kanske glömmer jag då vilka förkunskaper jag faktiskt har när jag läser en västerländsk roman?

Här stör det mig onekligen att jag har svårt att placera handlingen i tiden, och det är inget jag är van vid att ha problem med. Av det faktum att den lite diffusa koloniala närvaron åtminstone delvis tycks bestå av tyskar sluter jag mig till att den måste utspela sig någon gång före andra världskriget. Det är i och för sig inte fel, men av vad jag kan läsa mig till i efterhand ska den utspela sig strax före första världskriget … Så ja, det stör mig att behöva vara så lost. Även om den bristen såklart egentligen ligger hos mig.

Paradiset känns samtidigt på många sätt som en klassisk västerländsk roman. Den handlar om en pojkes uppväxt till ung man, och i dess centrum står en strapatsrik resa, fylld av möten. Det vill säga, inte vet jag om det här egentligen är typiskt västerländska drag – de är kanske tämligen allmänmänskliga? – men de är i alla fall mycket välbekanta.

Pojken i fråga heter Yusuf. Han är elva eller tolv år när hans föräldrar plötsligt skickar iväg honom med ”farbror Aziz”. Farbror Aziz, tvingas Yusuf inse, är i själva verket inte alls hans farbror, utan en rik köpman till vilken hans far har skulder. Yusuf är lämnad som pant, som arbetskraft, för dessa skulder.

Till att börja med får han arbeta i en butik nära farbror Aziz vackra hem. Det är det äldre butiksbiträdet Khalil som lär upp honom, och som försöker få honom att fatta vilken position han hamnat i. Om nätterna sover de tillsammans ute på butikens terrass, där Yusuf drömmer mardrömmar om de hotfulla, vilda hundar som drar omkring runt de sovande pojkarna.

Åren går. Då och då drar köpmannen Aziz ut på karavanfärder inåt landet för att bedriva mycket lönsam och knappast helt laglig handel. En dag, när förberedelserna för en ny karavan pågår som bäst, får Yusuf besked om att han ska följa med.

Det blir en ännu mer farofylld resa än ens de mest erfarna räknat med, och jag måste säga att jag känner igen väldigt mycket från de koloniala berättelser jag läst tidigare. Klimatet är ofta skoningslöst, med hetta, fukt, insekter och sjukdomar. Människorna de stöter på är inte sällan vidskepliga och opålitliga. Varje stam hyser färgstarka föreställningar om dem som finns runt nästa hörn. Mitt i denna röra har européer dykt upp och skapat ännu större osäkerhet.

Något paradis är det knappast. Så vad syftar egentligen romanens titel på? Först tänker jag att det är den muromgärdade trädgården som hör till ”farbror Aziz” egendomar. Yusuf suktar efter att få vara där, men hans närvaro är knappast oproblematisk. Paradiset diskuteras också stundtals bland människorna han möter på sin resa. De tillhör olika religioner och tjafsar ofta, ibland godmodigt, om varandras föreställningar.

I slutänden tror jag att det kanske handlar om de små glimtar av skönhet Yusuf ändå kan få syn på, av naturens storslagenhet, av mänsklig vänlighet och kamratskap och av de första tafatta kärleksblickarna han får. Kanske erbjuder den mänskliga tillvaron inte mer paradis än så? Små glimtar.

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Inte hela sanningen
• Ostafrikanische Träume
• Den ärvda exilen
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet