Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

Därefter följde flera veckor av överdådigt festande och storslagna skådespel. Bland annat bjöds det på banketter, tornerspel och fyrverkerier samt det i mina ögon tvivelaktiga nöjet att på Hötorget beskåda jakt på levande hjortar, vargar, rävar och harar. Barockens ledord var bländande prakt och den självskrivna förebilden solkungen Ludvig XIV och hans storstilade hovliv i Versailles utanför Paris.

Hedvig Eleonora (1636 – 1715) överlevde både sin make Karl X Gustav, sin son Karl XI och dog ett endast tre år innan sonsonen Karl XII den 30 november 1718 föll offer för en kula vid Fredrikstens fästning i Halden. Hon har gått till historien som ”Karlarnas maka, moder och farmoder”. Vi nutidsmänniskor har lätt att känna igen oss i beskrivningen av Hedvig Eleonoras bekymmer för barn och barnbarn.

Den sjuttonåriga prinsessan anlände som brud till Sverige från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, där hennes far Fredrik III styrde och ställde. Trots att äktenskapet ingåtts av politiska hänsynstaganden tycks Hedvig Eleonora och Karl Gustav trivts tillsammans. När drottningen blev änka vid endast 23 års ålder gifte hon aldrig om sig, trots att hon inte saknade frestande anbud. Navelsträngen till sonen Karl XI förblev intakt, även sedan han gift sig med den änglalika danska prinsessan Ulrika Eleonora. Änkedrottningen var och förblev rikets första dam. Hon tycks att ha haft skinn på näsan och satt i två förmyndarregeringar.

Smaken för balett och teater fick Hedvig Eleonora med modersmjölken. Hon samlade på konst och tog konstnärer och arkitekter under sina vingars beskydd. Hennes hobbies var annars att spela kort och bygga slott. Efter ritningar av Tessin den äldre återuppbyggde Hedvig Eleonora Drottningholm, som brann ner 1661. Eldsvådor var frekventa vid denna tid, då de flesta byggnader var av trä. 1697 brann även Slottet Tre kronor ned till grunden. Karl XI hade just dött och man fick bråttom att rädda liket undan lågorna.

Hedvig Eleonora hann under sina närapå åttio år på jorden inte bara uppleva ofattbar lyx under Sveriges glansdagar som stormakt, utan också hur riket tappade makt och provinser. Eländet formligen hopade sig i början av 1700-talet i form av missväxt, svält, krig, sinande statskassa och farsoter. På Öland strök halva befolkningen med av pestens härjningar. Häxprocesserna resulterade i hundratals avrättningar under Karl XI:s regeringstid. De eviga krigen ledde till brist på män, varför kvinnorna fick dra tunga lass på hemmaplan. Samtidigt ökade läskunnigheten i landet, bland annat genom att regelbundna husförhör hölls.

1600-talet var en tid av kungligt envälde och reduktion. De gamla adelssläkterna hölls i schack genom att deras jord beslagtogs av kronan. Författaren redogör för den karolinska epoken, men utan att förlora Hedvig Eleonora ur sikte. Hon har uppnått perfekt balans mellan beskrivningen av drottningen som person och tiden. Boken kräver inga förkunskaper och ger dig heller inte skuldkänslor om du händelsevis glömt när slaget vid Lund, Narva och Poltava ägde rum eller vad freden i Roskilde och kalabaliken i Bender innebar.

Pikanta detaljer livar upp framställningen, ofta genom att Ulvros begagnar sig av samtida ögonvittnen, som kammarherren Johan Ekeblad. Boken är också rikt illustrerad. Av den digra käll- och litteraturförteckningen att döma står det klart att författaren är mycket insatt i ämnet. Ulvros bidrar kanske inte med nya forskningsrön, men det är synnerligen välkommet med en modern, välskriven biografi över en intressant drottning som levde i en spännande tid.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Gustavianska intriger
• 250 år av kvinnoliv
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Mer stormaktstid av Peter Englund

I Nu levande har Monika dock en ny man i sitt liv, och han är helt inriktad på att lösa hennes barnlöshet. Han vill komma in som en riddare på vit häst och ge henne det hett efterlängtade barnet, på vilket sätt som nu är möjligt. Men är det verkligen där Monika fortfarande befinner sig?

Det är en utveckling som ger mig som läsare ont i magen. Jag grälar på boken, på Monika. ”Men säg ifrån nu då!” ”Du vill ju inte längre!” ”Du orkar inte mer!” Gör hon? Vill hon?

En äldre och tidigare okänd barnlös släktning formulerar det som en lättnad att det inte fanns provrörsbefruktning, hormonbehandlingar och äggdonationer på hennes tid. För ”då fanns det åtminstone en förståelse för att vissa stackare inte kunde”. ”Man får väl göra något annat då. Det är inte konstigare.”

Jag tittar på denna kvinna, med så många decenniers erfarenhet av barnlöshet. Så tunn och rynkig och erfaren i den blåa koftan. Jag vill suga alla upplevelser och slutsatser ur henne, vill rusta mig och spegla mig.

”Har du haft känslan av att bli betraktad som någon som stannat i växten, för att du aldrig blev mamma?”

”De som får barn samtidigt som de blir vuxna tror att de blev vuxna för att de fick barn”, säger Hjördis. ”Och vissa som får barn blir ändå aldrig vuxna.”

”Jag har alltid tänkt att jag skulle bli en av kvinnorna som säger ’vänta tills du har fött barn, då vet du vad smärta är’. Och ler mot andra kvinnor i samförstånd.”

”För att du vill känna en mycket stark smärta? Eller för att du vill skryta om den?”

Bland annat genom Hjördis får Monika efterhand syn på dem i släktträdet som kanske inte fick egen avkomma, men som säkert ändå betydde något för människor omkring sig. Precis som hon gör för tonårskillen Texas, grannpojken som allt som oftast hänger i hennes lägenhet. Det är också Texas som ritar upp det alternativa släktträd som Monika kommer att tänka på som ”Texasträd”. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om detta lysande begrepp får ett liv även utanför romanvärlden.

Jag har visserligen gillat Lövestams romantrilogi från första sidan, men det är nu med tredje delen som jag riktigt inser att det hon gör är något större än ”bara” ett romanbygge. Det är en alternativ berättelse om barnlöshet, där det lyckliga slutet inte nödvändigtvis är biologisk avkomma och barn. Det är början närmast till en slags ny mytologi, ett sammanhang och släktskap för de barnlösa.

Parallellt med Monikas utveckling är trilogin om henne också en stor svensk släktroman. Här följer vi Monikas anfäder och -mödrar ända tillbaka till 1700-talet. Här möts samer och nybyggare. Kärlek, hat och barn uppstår. Ett mord begås, vilket ger denna trilogidel lite extra krydda, utan att för den skull kännas sökt. Precis som i tidigare delar får vi i inskott möta de äldre släktingarnas verklighet, och det är inget mindre än en konst att på detta begränsade utrymme göra varje släktliv lika levande och fängslande som Lövestam gör.

Vilket projekt det är som med denna bok blivit slutfört! Och nog också kommer att leva vidare länge.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• 250 år av kvinnoliv
• En drömsk roman

Under 1700-talet förväntades en sångare veta att en eller flera noter skrivna på ett visst sätt, på en viss plats i en musikalisk fras, skulle utföras på ett helt annat. Toner skulle dras ut eller kortas av, andra toner skulle läggas till o.s.v.. Och på samma sätt är det nu – vill vi att musiken från den epoken ska låta ”som den gjorde då” behöver vi också lära oss detta.

Iwa Sörenson von Gertten har gått till sångskolorna från tiden, där tyska sångare instrueras i den italienska traditionen och visar med många olika exempel hur notbilden ska tolkas – eller kan tolkas, för inte sällan finns det flera alternativ att välja mellan. Något som ses som eftersträvansvärt är också en smakfullhet och den är svårare att uppnå än de rent tekniska färdigheterna.

Det här är en bok främst för den som inte bara är intresserad av sång och då företrädesvis barocksång, utan också själv sjunger den repertoaren. Visserligen kan den som enbart är en engagerad lyssnare få ingångar till hur framförande och notbild skiljer sig åt men den som också sjunger lockas att prova, att ta fram sina noter och tillämpa de olika exemplen. Så ock jag, som plockade fram min Arie Antiche som samlat damm några år, och kunde konstatera att mina små noteringar till största delen överensstämde med det som visas här.

Ibland tycker jag att det blir lite för mycket av att enbart återge det andra skrivit utan att värdera eller tillföra något ytterligare och det ger en kvarvarande känsla av att jag hellre hade gått till originalen. Samtidigt är detta ett urval och troligen hade jag baxnat över omfattningen i de äldre texterna och ingenstans görs anspråk på att det ska vara annat än en handledning och introduktion.

Det blir också en del upprepningar och någon gång kommer en förklaring av ett begrepp i ett senare kapitel, vilket kan bli en aning förvirrande. Men det finns också med en del musikaliska begrepp som jag inte hört talas om och som jag verkligen måste fundera över hur de egentligen både utförs och låter, vilket är spännande.

Någon enstaka gång är notexemplen lite otydliga i hur de ska tolkas men för det mesta är det lätt att följa notskrift mot utförande.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• 250 år av kvinnoliv
• Monikaböckerna mot mål
• Makt och prakt i svensk barock

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Det blir inte mindre svårt av att läsa Magnus Västerbros Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII. Titeln säger förstås en hel del om hur författaren ser på envåldshärskaren, men ingen med moderna ögon skulle rimligtvis kunna se det särskilt annorlunda. Kungamakten var vid den här tiden enväldig. Kungen kunde fara fram med sin befolkning precis hur han ville, och det gjorde han också. Han var utnämnd av Gud och hans makt var absolut.

Visst fanns det de som protesterade. De fanns de som gjorde uppror, som försökte formulera alternativ. De fanns de som försökte smita undan, inte minst de oändliga utskrivningarna av nya soldater till kungens ständigt pågående krig. Som rymde, som skadade sig själva, som till och med tog sina liv hellre än att skickas till de skoningslösa slagfälten långt borta.

Det är om alla dessa människor Västerbros Augustnominerade bok handlar, snarare än om kungen själv. Att skriva om dem är ingen lätt uppgift. Människorna under 1700-talets första decennier har inte lämnat alltför många spår efter sig. Det gäller i synnerhet den stora massan, de som slet allra hårdast under krigarkungens ständigt nya pålagor. De dyker på sin höjd upp i överhetens dokument, när de till exempel dras eller drar andra inför domstol. Möjligen skrev de, eller fick hjälp att skriva, brev hem från fronten som av någon lycklig slump sparats för eftervärlden.

Här finns soldathustrur som inte sett sina makar på många år. Kanske träffar de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är kanske inte krigets hela elände ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne? Ja, inte bara kriget förresten, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget. Som om det inte var nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.

Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa, han slåss mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter nederlaget i Poltava. Han avsätter den polske kungen och hänger långt nere i Osmanska riket i flera år, i fåfängt hopp om förstärkningar från sultanen. Om ”sitt folk” verkar han sannerligen inte bry sig det minsta. Inte längre än att han irriterar sig på att de inte lämnar ifrån sig all den finansiering och kanonmat han anser sig behöva och ha rätt till.

Detta brutala samhälle har Västerbro lyckats skildra föredömligt. Han lyfter fram människor ur olika skikt så gott det är möjligt, från de fattiga själar som mest skymtar i rättsdokument av olika slag till rådsmän, författare och diplomater som lämnat efter sig dagböcker, korrespondens och liknande. Alltför kritiska mot kungen kunde de såklart inte vara. Det var straffbart då.

Vad Tegnér och hans efterföljare hade för ursäkt är mer oklart.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Freden intressantare än kriget
• Nödens år väl skildrade

Över tvåhundra år senare reser Caroline till London för att fira sin tioåriga bröllopsdag – eller skulle ha firat om det inte varit för att hon precis upptäckt sin makes otrohet och nu behöver lite tid för sig själv. Hon funderar över sitt liv och valen hon gjort och en plötslig ingivelse väcker liv i det historieintresse hon alltid haft och även utbildat sig inom men aldrig gått vidare med. Hon följer med en grupp som letar spår av det förflutna där tidvattnet i Themsen dragit sig undan och där hittar hon något som sätter henne på spåren till den gamla historien.

Nellas historia, liksom Elizas, fångar mig omedelbart. Nella har sina skäl och hemligheter, Eliza är brådmogen och intelligent, samtidigt som hon är vidskeplig och rädd (hon är ju tolv år gammal, for God’s sake). De dras till varandra – motvilligt från Nellas sida – och in i ett händelseförlopp som ställer allt på ända.

Caroline i nutid är det lite knepigare med. Det är så många lyckliga sammanträffanden som leder henne framåt i sökandet efter apotekaren att det blir lite för mycket. Naturligtvis förväntar jag mig inte ett helt realistiskt skeende, men vad hon får fram på några dagar är minst sagt häpnadsväckande. Det är min främsta invändning, tillsammans med några frågor kring den där liggaren men dem är svåra att skriva om utan att avslöja för mycket. Carolines funderingar kring livet och äktenskapet är å andra sidan väldigt rimliga. Hur hon fattat beslut mest av bekvämlighet och att hon därmed tappat bort sig själv på vägen. Hur förväntningar och outtalade krav på henne som kvinna gjort sitt till.

Jag är svag för 1700-talet men här är det inte så tydligt att det rör sig om specifikt det seklet, det är mer ett avlägset förflutet det visar sig som, även om författaren i sitt efterord är tydlig med varför hon valt den tid hon valt – något senare utvecklades metoder för att analysera förekomsten av substanser i döda kroppar. Mycket detaljerat skildras däremot delar av apotekarens arbete, från att samla ingredienser i naturen, genom tillrednings- och ibland blandningsprocesser till ett slutligt resultat i en flaska.

Giftmakerskan är knappt 300 sidor lång, vilket känns alldeles lagom. Många skulle säkert ha låtit den växa ut till 500 sidor, och så kan det naturligtvis vara även i detta fall, men i så fall har den kortats ned på ett bra sätt. Underhållning med hjärta, hjärna och feministisk utgångspunkt. (Själv roas jag också av det faktum att ordet gifts dubbla betydelser på svenska passar så bra ihop här men det är kanske bara jag.)

Similar Posts:

• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Sinnelag: Logisk och arg
• Kostymdrama som inte når ända fram
• En drömsk roman
• Konsten att lösa mordet på sig själv

Jag hjälpte Magdalena med hennes sysslor, även om hon försökt få mig att gå till kvarnen. Det kan vänta till senare, sa jag, för framtiden är oändlig när man lever i stunden.

Jag uppskattar boken för att den spänner sig över en så lång tid, hela Anders vuxna liv, och för att boken tar tid på sig att berätta historien. Det är en behaglig takt i språket då boken vågar vara långsam, nästan lite långtråkig ibland, precis som ett liv är. Samtidigt kan boken helt plötsligt bli spännande när livets tvära kast även drabbar Anders. Jag tyckte också om att boken är skriven i jag-form, då jag upplever att det är sällsynt för de romaner jag läst som utspelar sig i en historisk tid. Det var fint att på riktigt komma in i tankarna hos någon som levde på 1700-talet, även om de tankar och reflektioner som Anders har var väldigt lika de resonemang som många av oss har idag. Funderingar som handlar om skogens värde och hur naturresurser brukas i allt för snabb takt. Funderingar om det är möjligt att bryta sig ur de ideal som talar om för en att man bara ska jobba mer och mer, även om man klarar sig som det är… Kanske är det författarens egna grubblerier som fått plats i boken, eller så har de plats där för att det är funderingar människor länge haft. Förmodligen en kombination av båda.

Det bästa i boken var nog Anders förstfödda barn Stina. Jag älskade verkligen Stina. Även om man bara fick följa henne utifrån hennes pappas blick, så förstod man hur hon tänkte, hur hon ville bryta sig fri från rådande ideal. Det som sedan hände med Stina i slutet av boken var också det allra sorgligaste i den här historien. Aj, vad det gjorde ont att läsa…

Vi gick allt oftare ut i skogen tillsammans. Jag visade henne spår och tecken, skogens alla hemligheter, och sa att detta måste finnas kvar, detta måste vi bevara så att vitterfolket kan fortsätta att ge av sina gåvor. Om det slog rot i henne skulle det åtminstone leva vidare i tanken, och så länge idén bevaras finns möjligheten att den åter tar form i världen.

Avslutningsvis vill jag skriva att det vart en fin bok som rekommenderas!

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Gift på flera sätt
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Om att slå sig fri och gå vidare
• Monikaböckerna mot mål

Mycket tonvikt ligger – självklart, kan tyckas – på Linnés vetenskapliga gärning. Publiceringen av Systema Naturae, där Linné tillämpade ett nytt sätt att klassificera växter, och senare också djur, var det som först kom att göra honom internationellt känd. Under hans livstid kom den att ges ut i ett antal utgåvor, stadigt växande i omfång då han kom att försöka klassificera allt fler djur och växter i detta system. Linné kom sedan att publicera ett antal andra viktiga vetenskapliga verk under sin livstid. Broberg skildrar alltså denna vetenskapliga gärning i detalj. Vi får samtidigt också lära känna privatpersonen Linné, inklusive hans familj, från vaggan till graven. Boken är rikligt illustrerad, och en eloge måste ges till formgivaren Annika Lyth som gett boken en mycket passande stil i form av att efterlikna hur med Linné samtida publikationer ofta såg ut.

Det tråkiga med den här boken är att författaren, även om han kanske inte strösslar med hyllningsord som vissa tidigare biografer må ha gjort, ändå känns allt för snäll när det gäller Linnés mindre sympatiska sidor. Ta till exempel frågan om Linnés syn på kvinnor, och särskilt då utbildning för kvinnor. Någon sådan blev inte aktuell för någon av Linnés döttrar – något Broberg spekulerar i kanske berodde på en ”rousseauansk misstro” mot skolbildning. Det förefaller mig som läsare inte vara en särskilt övertygande hypotes, givet att Broberg tidigare på samma sida beskrivit den avancerade utbildning som den enda sonen fick. Ingen rousseauansk misstro mot skolbildning där, inte. Kan det måhända istället ha varit så att Linné omfattade samma sexistiska syn som så många andra män i sin samtid? Ett annat exempel är Linnés djupgående rasism. Människorna indelas av Linné i olika raser, och dessa rangordnas hierarkiskt i senare utgåvor av verket Systema Naturae. Afrikaner kommer i denna hierarki längst ned, och Linné ger i sina skrifter uttryck för en rad fördomar mot såväl afrikaner som flera andra folkgrupper. Linnés hållning i frågan har av somliga andra forskare framhållits som en viktig byggsten för framväxten av den förment vetenskapliga rasismen under 1800-talet. Men Broberg nämner bara denna sida hos Linné i förbigående, och försvarar därtill Linné med argument som att han samtidigt exotiserade vissa ursprungsfolk (som samer) på ett hyllande vis och inte heller var antisemit – som om det skulle göra hans rasism gentemot andra grupper mindre problematisk.

Linné var självfallet långt ifrån ensam i Sverige, eller Europa för den delen, om såna här åsikter vid denna tid. Det faktum att han kom att få en så upphöjd position, inom både akademien och i samhället i bredare mening, gjorde dock att hans fördomar kom att spela större roll än många andras i hans samtid. Det visar ju samtidigt på hur komplex en person som Linné faktiskt kunde vara: framåtblickande och nyskapande vetenskapsman på ett område, men lika fördomsfull som andra människor på andra områden. Att passera förbi sådana här aspekter av Linnés tänkande så hastigt, och därtill närmast överslätande, förefaller mig därför vara att missa en viktig möjlighet att problematisera bilden av mannen Linné.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Intressant om Linnés psykologi
• Katter och professorer
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Det som kanske är mest intressant är hur Bellman verkar kunna röra sig i alla möjliga samhällsskikt, från slott till koja. Själv kom han ju från förhållandevis privilegierade förhållanden, och han skulle under flera år inneha diverse tjänster inom statsapparaten som inte sällan kunde ha inneburit en tryggad försörjning. Samtidigt drogs Bellman många gånger med skulder och verkar ha haft svårt att sköta sin ekonomi. Gustaf III:s statskupp 1772 skulle komma att få betydande konsekvenser för Bellman, eftersom han då blev upphöjd till hovskald och propagandist för kungen.

Några poetiska storverk blev det väl dock knappast som skaldades i hans egenskap av hovskald (man kan ju känna rysningar inför lismandet i verk som ”Gustafs skål”, skriven just i samband med statskuppen). Hade det här varit karaktären på Bellmans diktning hade han nog varit saligt bortglömd sedan länge. Bellman försökte sig också på att skriva en hel del andra verk inom flera olika genrer, allt från opera till skämttidningar.

Men den främsta av hans diktning, och den som han idag främst är ihågkommen för – Fredmans epistlar och Fredmans sånger – handlar om somliga av dem som hamnat lite snett i livet, och finner sig allra längst ned i den sociala hierarkin: om ”nymphen” Ulla Winblad, om den ur- och verkstadslöse urmakaren Fredman, eller den alkoholiserade krogägaren Movitz, för att bara nämna några. Dessa vackra, sympatiska och inkännande visor är säkert en anledning till att han fortfarande är ihågkommen och populär runt om i Sverige, samtidigt som hans levande skildringar av ett Stockholm under 1700-talets andra hälft säkert spelar roll för att han är särskilt omhuldad just i huvudstaden.

Så sätt på valfri Bellman-uttolkares skiva, slå dig ned i en skön fåtölj med lite dubbelt öl eller rött vin med pimpenella, eller vilken annan dryck som kan smaka – och låt Carina Burman guida dig till denna komplexa mans liv och visskatt.

Similar Posts:

• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Damned if you do
• Bibel för mental istid version 2