Under de sista nio månaderna av sitt liv såg William Burroughs närmaste vänner honom ofta sitta och skriva i inbundna journalböcker. Han var ganska hemlighetsfull angående innehållet i dem. De hann bli åtta till antalet innan han avled i augusti 1997 och det är dessa journalböcker som givits ut av James Grauerholz under titeln Last Words.

Burroughs vän och den store LSD-gurun Tim Leary spelade under sin sista tid i jordelivet in en skiva med spoken-words ackompanjerade av suggestiv techno och kallade det hela From the afterlife. Leary skrev boken Design for Dying och hans planerade att sända ut sitt självmord över Leary-net, allt för att fortsätta sin konst och göra sin röst hörd även efter döden, att så att säga lura döden. Det avslutande spåret på skivan låter Leary en exhalterad sångare sjunga: "Timothy Leary lives, on and on and always has been…"

Burroughs egen vokabulär kallar fenomenet "dead fingers talk". En något mer modest hållning. Han lämnade över en utav sina journalböcker till vännen Jim McCrary för renskrivning, och hans lade därefter till anteckningar och riktmärken; en indikation på att han antog att dessa böcker en dag skulle bli utgivna. Att fansen krävde det.

Innehållet, dagboksanteckningar under de sista nio månaderna av hans liv, är fyllda av sentimentala tillbakablickar, beskrivningar av nattliga drömmar, ältande av den amerikanska drogpolitiken och hans sista förehavanden. En intellektualist som varit en samtidsprofet med en enorm manisk energi och ilska, men som nu tappat den och blivit men sentimental gammal gubbe, med vetskap själv därom.

Jag tycker mig ana en pliktskyldighet i hans sista ord. Skulle han ha lämnat jordelivet utan en slutlig kommentar? Det vore knappast möjligt. För alla de fans som blivit nära in på besatta av denne författares ord skulle en avslutande tysthet vara förödande.

Burroughs är medveten om sin falnade glöd och sin oförmåga att på nytt återuppliva den – liksom han förut var medveten om sin självömkan – men ändå försöker han ofta spetsa världen med samma medel som förut. Det främsta ämnet är den amerikanska drogpolitiken och han lyckas genom det göra sig klyschig och tröttsam. Burroughs var en intelligent och insiktsfull man, så den enda förklaring jag kan ge till att han låter sig degraderas till detta, är pliktskyldighet.

Resten av innehållet präglas av hans känsla för sitt eget misslyckande som människa. Det är ingenting han hela tiden berör, men det råder en sorgsen och sentimental stämning över boken som ger mig den känslan.

Min tanke går ofta till att låtsas att dagboken är en fiktion, skriven av en författare i sitt esse. Skulle fallet ha varit sådant skulle boken ha varit briljant. Ett fiktionellt porträtt av en degraderad författare under hans sista tid, och ett oerhört subtilt och känsloladdat porträtt av en människa utan motstycke i denna värld. Men detta är Burroughs egna nakna ord. Omöjliga för honom att forma på något annat sätt. Och jag kan inte hjälpa att vara besviken över att han inte gav mig några svar.