Personer som pensionerats har alltid en tendens att plötsligt dyka upp på jobbet igen. Efter någon månad är de plötsligt tillbaka som konsulter. Sen går det några veckor och det dagliga konsultandet blir några dagar i veckan. Och sedan går det några veckor till och så försvinner de.

Antagligen är det mer en reaktion på att från ena dagen till den andra bryta med 40-timmarsveckan till en evighetslång helg än att de nyblivna pensionärerna är besatta av sina arbeten. Det behövs bara lite anpassning. Detta verkar dock inte gälla poliser, eller ja litterära poliser som har titeln kriminalare. De är nämligen besatta av sitt arbete till den grad att de inte har det där som andra, ickelitterära kriminalare brukar beteckna som liv och innehåller saker som intressen, familj och vänner som inte är kollegor. John Rebus är en ganska typisk sådan pensionerad kriminalare och har huvudrollen i tredje post-pensions-romanen i Ian Rankins nu 30-åriga svit (detta är bok 20).

De flesta är ju bekanta med just denna typ av kriminalkommissarie men i Även vilda hundar får vi även bekanta oss med deras pensionerade motparter. Den pensionerade gangstern, och inte bara en utan två stycken. Den från Rebus hemstad Edinburgh och dennes motpart och konkurrent från Glasgow. Och finner man den halvalkoholiserade kriminalaren lite småtragisk så verkar det onekligen vara än värre för gangsterbossen som närmar sig 65-årsstrecket. De kan ju inte riktigt trösta sig med att de trots allt gjort någonting gott och även själva pensionen är lite mer problematisk. De är ju inte statstjänstemän utan mer en lejonhanne som tappar greppet om sin hårt hållna lejonflock.

Under ett par sidor i mitten av boken får man en reflektion från respektive ex-gangsterkung. Edinburgh bossen Caffertys reflekterar när han ser vanliga mäniskor passera på gatan från gömstället han sitter och trycker på:

Hur var det egentligen i den här andra världen där de flesta människor verkade bo? Varför var de så glada? Han kunde inte minnas att han någonsin varit bekymmersfri. Alltid redo för ett nytt angrepp, omgiven av människor han inte vågade lita på, nya hot som tornade upp sig över de gamla. Han hade klättrat hela vägen till toppen, trampat på dem han behövde, klösts och sparkats och huggit, och skapat mängder av nya fiender samtidigt som han försäkrade sig om att de inte var starka nog att rå på honom. Vad är det för ett kungadöme?

Sidan efter minns Glasgow-bossen Joe sin sons inte allt för idealiska uppväxt, vilken han skötte som änkling:

Han försökte minnas men det fanns stora luckor. Första dagen i skolan? En granne hade följt honom dit. Joe hade varit för upptagen i affärer. Knattefotboll, Halloweenutklädnader, terminsbetyg…det fadern mindes var de återkommande besöken på rektorsexpeditionen. Efter ett tag insåg de att han inte var den sorten som man ger jobbiga besked till personligen. Sedan fick han brev som han rev sönder och slängde.

Över den 20:e romanen är onekligen pensionstillvaron temat, vilket måhända ger en fingervisning om att Rebus börjar förbereda sig för att helt kliva åt sidan, även om en nummer 21 finns. Och Edinburgh-polisen har ju Rebus ex-kollega Siobhan Clark och Whilst Fox, som numera har lika stora roller som Rebus. Fallet i Även vilda hundar (titeln följer traditionen och är en låt från skotska postpunk bandet The Associates debutalbum från 1980) är klassisk deckare, en äldre jurist och medlem i överhuset hittas mördad och Edinburgh gangstern Cafferty utsätts för ett mordförsök. Polisen är övertygad om att gärningsmannen är densamme, men för att hitta kopplingen måste de ha hjälp av just en pensionerad kollega. Som med sedvanligt skarpsinne och klassiskt polisarbete jobbar sig fram i fallet.

Som alltid med Rankin så är han inte bara en utmärkt deckarförfattare utan även en fantastisk skildrare av staden Edinburgh, en stad som jag vill påstå få andra författare kan lika bra som han. Tröttnar han på skrivandet så har han tveklöst ett karriärsalternativ som guide på en av stadens turistbussar.