Sällan har jag varit så glad över att ha rätt som när jag fick reda på att Bear arbetade med en uppföljare till Darwins Radio. En uppföljare till en av de få böcker jag hela tiden återkommer till i tanken och som bara växer ju mer man tänker på den.

Darwin’s Children utspelar sig tio år efter händelserna i föregångaren Darwin’s Radio. Man kan sammanfatta händelserna i föregångaren med att Darwin hade fel. Arterna utvecklas inte genom det naturliga urvalet utan genom korta perioder av "virusattacker". Virus spelar över huvudtaget en mycket större roll än man tidigare trott. Både när det gäller utveckling och alldagliga funktioner i kroppen. Flera vågor av barn som inte är riktigt mänskliga föds och ingen vet riktigt hur man ska hantera situationen eller ens vad som faktiskt händer.

I slutet av Darwin’s Radio får Kaye och Mitch en dotter, Stella Nova. Stella är ett av de nya barnen. Ett resultat av virusaktiviteten.

I Darwin’s Children får vi följa de tre under ett antal år. Det är en mycket mörkare och hotfullare värld än tidigare. Vanliga människor är rädda för sina egna barn och politikerna klarar inte av att hantera det hela på ett bra sätt. Rädsla leder till panik och panik leder till övervåld. De nya barnen sätts i läger som påminner mig om koncentrationsläger och det hela sker på lika lösa och tveksamma grunder som i fallet med USA:s läger på Kuba. I den intervju förlaget publicerat med Bear (se länken till vänster) påstår han att detta skrevs innan 9/11 men det hindrar honom inte från att leverera en rejäl bredsida till hela Bush-administrationen.

Vad händer då när hatet och rädslan tar slut? Jag hoppas verkligen på att få Bears version av detta i nästa del i serien. Denna del kommer troligtvis handla om Stella och hennes dotter och det känns som att en sådan historia skulle kunna sluta cirkeln på något sätt. Känsla av att det hela ännu inte är helt avslutat är faktiskt bokens största brist.

De nya barnen är mycket mer inriktade på det kollektiva och de kan bilda organiska nätverk där de tillsammans arbetar på att lösa problem. Tillsammans blir de en större individ. Detta sätt att tänka och agera gör bland annat att de inte begriper sig på tävlingar och sport. Man kan ju uppnå så mycket mer genom att samarbeta istället för att motarbeta varandra.

Att beskriva något så främmande men ändå så välbekant som ett av de nya barnen på ett så jordnära och mänskligt sätt som Bear gör är imponerande. Han bevisar sin storhet gång på gång.

Ett nytt intressant inslag är det mystiska och oförklarliga. Kaye får flera gånger uppenbarelser som hon bland annat försöker förklara på vetenskaplig väg utan att lyckas speciellt bra. Dessa starka känslor följer henne och påverkar handlingen och ger hela boken en annan känsla och karaktär. Det tillför mycket och gör hela historien mjukare och mänskligare. Man kan inte förklara allt. Inte ännu i alla fall.

Jag tycker att Darwin’s Children måste klassas som en katastrofroman. Dom flesta sådana brukar utspela sig på isolerade platser som en båt eller en forskningsstation i antarktis för att historien ska bli mer lätthanterlig. Att Bear inte sätter några sådana begränsningar är beundransvärt. Hela jorden berörs av det som händer och det är i sig också en stor del av historien. Att han inte begränsar sig på detta sätt gör också att hela arbetet blir så mycket mer imponerande. Han valde inte den lätta utvägen. Det är bra. Tyvärr är det också en av boken svagare sidor. Hela handlingen utspelar sig i USA och resten av världen nämns bara fåtalet gånger. Lite tråkigt men förståeligt.

Visst är det science fiction men Bear har även denna gång lagt ner imponerande mycket arbete på att se till att böcker står på en relativt solid teoretisk grund. För en lekman som mig känns det trovärdigt och det verkar till och med som att forskningen nu bekräftar flera av de grundteser han bygger sina verk på.

Det är i alla fall ett aktuellt ämne Bear tar upp. X-men 2 har nyligen haft premiär och även här är det en alternativ evolutionsteori som ligger till grund för historien. Nu har inte X-men riktigt samma vetenskapliga bas att stå på som Darwin’s Children men ämnet är trots allt detsamma, hur reagerar vi på det som är främmande? I Illustrerad Vetenskap läste jag för några dagar sedan en artikel om forskare som tror att historien i The Matrix kan vara sann. När vi har datorer som är tillräckligt kraftfulla för att simulera intelligent liv är steget inte särskilt långt till att simulera hela världar och universum. Om så är fallet är vi bara bits och bytes och evolutionen styrs av en processor någonstans.

Säga vad man vill om teorierna men det är i alla fall ett spännande ämne som fascinerar oss och det är väl det som är huvudsaken. Att det sedan har en förankring i riktig forskning innebär bara att det aldrig kommer bli en stor hollywoodproduktion med tillhörande kaffekoppar och badlakan.

Det kan jag stå ut med.