Redan när jag läste Bara någon att straffa, som kom 2011, imponerade Kristofer Ahlström på mig. Och intrycket mattas inte av när jag läser Ett liv för lite, tvärtom! Sällan har jag varit med om att vika för så många sidor med älsklingscitat. Någonstans i mitten av boken tänkte jag: va fan, en spontan författarintervju? Det är nog dags för det.

foto: Emily Dahl

Hej Kristofer! Jag fascineras så över hur noggrant, inspirerande, ja fantastiskt bra ditt språk är. Blir nyfiken på hur din skrivprocess ser ut, kan du berätta lite mer om det? Hur lång tid tar det för dig att skriva en roman? Hur jobbar du?

Min skrivprocess är ungefär så oromantisk den kan bli. När jag skriver så skriver jag nio timmar om dagen, ibland tar jag paus för lunch och ibland inte. Jag sitter i ett kalt, tyst, mörkt och dragigt kontor omgiven av fyra blanka väggar. Denna brist på intryck gör att jag måste ljuga mig ur den extremt torftiga situationen och förlita mig helt på fantasin. Överlag tycker jag att livet är rätt tråkigt så jag brukar hela tiden formulera verkligheten vackrare än den kanske förtjänar, för att den ens ska bli uthärdlig. Ibland överlever någon av dessa formuleringar så länge att jag hinner få ner den på papper. Till slut, efter ungefär två år, blir meningarna så många att de bildat en bok.

Men omarbetar du mycket för att få till det så bra som det blir?

Ja, intill vansinnets rand. Jag slänger, skriver om och ändrar, in i det sista. Min redaktör utsätts sadistiskt för min masochism, de sista meningarna i Ett liv för lite sms:ade jag in från semestern i somras, samma dag som boken skulle gå till tryck. Det gillade hon inte.

Ett liv för lite handlar om ett syskonpar, eller egentligen en hel familj, och sträcker sig över flera årtionden. Det vimlar av tidstypiska detaljer. Hur gjorde du research för att hitta rätt i de olika tiderna?

Jag har tittat på tusentals bilder, ritningar, klipp från gamla Stockholm. Länsat Stockholms Stadsmuseum på böcker och beskrivningar av hur staden såg ut då. Hängt på sajten Stockholmskällan alldeles för mycket. Och sen har jag skrivit ner allt jag lärt mig, och sedan försökt glömma ungefär 95 procent av det. Inget är så livshotande för fantasin som research, plus att redovisningsplikt är raka motsatsen till gestaltning. Även Davids sjukdomsskildring bygger på timmar av samtal med patienter som delar hans diagnos, överläkare, nedskrivna och filmade redogörelser för psykoser – det mesta av det är bara ett slags grundkunskap, sedan tvingas man ändå ljuga fram ett scenario där den där kunskapen är en vägledare med rätt kasst lokalsinne.

Både Bara någon att straffa och Ett liv för lite kretsar kring släktens och familjens påverkan, och psykisk sjukdom. Hur kommer det sig att du skriver om just detta?

För att jag när en osläcklig törst att ta reda på varför människor blir som de blir: familjedynamik är själva grunden för hur uppfuckade vi alla blir, och då är psykisk sjukdom det yttersta gränsvärdet där fantasin besegrar verkligheten, vilket är ett genomgående tema i mitt liv och skrivande: att våga vägra verkligheten.

Det låter lite som en beskrivning av David. Har han likheter med dig?

Väldigt många. Jag har alltid befunnit mig i en pågående otrohet med fantasin: människor tror att jag befinner mig hos dem och lyssnar på vad de säger, när jag i själva verket är hundratals mil därifrån.

Din första bok blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Hur kändes det? Kände du förväntningar på dig när du skrev efter det?

Nä, inte särskilt. Jag hade större förväntningar på mig själv inför första romanen, att jag ville visa för andra att jag kunde skriva skönlitterärt. Den stora pressen vad gällde den här boken var huruvida
jag hade kastat bort två år av mitt liv på något som ingen skulle bry sig om, och det tror jag är en rädsla ingen författare blir av med. Däremot var det rätt jobbigt att så många tjatade, i vissa fall krävde, att Ett liv för lite skulle Augustprisnomineras. Det skapade ett hopp i mig som jag inte hade innan, och hopp är rätt jobbigt att leva med. Det gör sig liksom påmint hela tiden och kan leda till höjt blodtryck.

foto: Emily Dahl

Vad skriver du på nu?

Arbetstiteln är snodd från en replik min flickvän sa till mig härom kvällen: ”Du är så vacker när jag gör dig illa”. Det är en kärlekshistoria mellan två psykopater som hela tiden försöker kontrollera varandra. Boken alltså, inte min relation.

Vad läser du? Har du några litterära förebilder/favoritböcker?

Jag läser mest serietidningar. De bästa serierna jag följer just nu är Bodies av Si Spencer, Southern bastards av Jason Aaron, och så Grant Morrisons överambitiösa sätt att knyta ihop hela Detective Comics parallella universum i Multiversity.

Du har tidigare recenserat för oss här på dagensbok. Har recensionsskrivandet gett något till ditt skönlitterära skrivande?

Inte själva skrivandet, men det tvingade läsandet. Att utvidga sitt läsande är att utvidga sitt skrivande. Annars hade jag bara läst serietidningar och flygplatslitteratur, och förmodligen skrivit därefter.

Den 4 december kommer Kristofer Ahlström till Mariaplans bokhandel i Göteborg och pratar om Ett liv för lite.