Vad krävs för att samarbete skall uppstå i en värld befolkad av egoister? Det är den komplexa frågan som Robert Axelrod försöker besvara i den här boken.

Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten för spelet var det klassiska spelteoretiska problemet ”fångarnas dilemma”. De discipliner som representerades i denna första turnering var psykologi, ekonomi, statsvetenskap, mattematik och sociologi.

Just den här varianten av fångarnas dilemma bygger på att kontakten mellan spelarna är långvarig och upprepad. Olika strategier fungerar olika väl beroende på om deltagarna vet ifall de skall mötas igen eller inte.

Så, när skall man då samarbeta och när skall man hoppa av ett samarbete? Den överlägsna strategin i denna turnering hette ”TIT FOR TAT”, lika för lika. Där börjar programmet med att samarbeta och därefter imiterar det motståndarens drag. Denna strategi är mest lönsam i längden. Även om ett mer svekfullt program kan få mer poäng i en enstaka omgång så är detta mer vänliga program oslagbart över tid. Det lönar sig att samarbeta, men man skall inte vara ”för snäll” och låta sig utnyttjas. ”TIT FOR TAT” är aldrig först med att svika, men återgäldar genast ett svek. Det är en strategi som är lätt för motspelaren att identifiera då det är konsekvent och väldigt tydligt med vad som inte accepteras. Strategin är inte heller långsint, utan förlåter genast ifall motspelaren vill återuppta samarbetet.

Axelrod redogör i boken för olika parametrar som behöver viktas på olika sätt för att samarbete skall löna sig i längden. Dessa uträkningar kan vara lite krångliga att följa med i, men det är inte nödvändigt för läsaren att förstå precis allt av detta. Slutsatserna är viktigare, och dessa är noggrant förklarade. Läsaren måste också hålla i minnet att denna forskning är från 1980-talet. ”TIT FOR TAT” är fortfarande den bästa strategin, men vissa modifikationer har tillkommit under årens lopp och fortsatt forskning har visat att spelarens rykte är en betydande faktor.

Boken tar också upp ett biologiskt perspektiv. Axelrod redogör för hur olika organismer samverkar. Det hela blir mycket intressant när han beskriver förhållandet mellan parasit och värddjur och olika bakterier. Han förklarar även tillkomst av cancer ur en spelteoretisk synvinkel (!).

Ett annat stycke i boken känns dock lite obekvämt. Det är när han redogör för hur minoriteter samverkar med en majoritetsbefolkning. Resonemanget i sig är intressant och bara det faktum att han beskriver denna komplicerade relation i matematiska termer gör det på ett vis enklare att sätta sig in i hur det är att befinna sig i en samhällelig minoritet. Det som blir konstigt är när detta exemplifieras genom varför zigenare inte betalar läkarräkningar men betalar räkningar till kommunen. Ett exempel som kanske inte känns helt fräscht.

Istället känns det mer intressant att läsa andra exempel hämtade från skyttegravskrig, amerikanska senaten, handel och övrig politik. Han visar också hur en liten grupp med en mer samarbetsinriktad stil kan förändra agerandet hos en större befolkning som handlar i mer renodlat egenintresse.

Denna utgåva har ett förord av cynikern Richard Dawkins. Även i den här korta texten hinner han med att håna folk som har en tro. Han menar dock att världen skulle tjäna på om alla studerade och anammade innehållet i Axelrods forskning. Det måste jag nog hålla med om. Även om det bär mig emot.

Det här är onekligen en mycket intressant bok som på ett strukturerat sätt redogör för samarbetets fördelar. Fast efter läsningen av Nassim Talebs bok Den svarta svanen, fick min tilltro till statsvenskaplig forskning en rejäl törn. Så kan jag inte låta bli att ifrågasätta precis allt med den här forskningen. Om jag hade låtit bli att läsa Taleb hade jag varit mer entusiastisk över det här med att skapa matematiska formler för mänskligt beteende.