Hjärta gråter.
Huvud försöker hjälpa hjärta.
Huvud talar än en gång om för hjärta hur det lig-
ger till:
Du kommer att förlora dem du älskar. Alla kom-
mer de att lämna oss. Men till och med jorden kom-
mer att vara borta, en dag.
Då mår hjärta bättre.
Men huvuds ord stannar inte kvar länge i hjärtas
öron.
Det här är så nytt för hjärta.
Jag vill ha dem tillbaka, säger hjärta.
Huvud är allt hjärta har.
Hjälp, huvud! Hjälp hjärta.

Daniel Sjölin inleder samtalet med amerikanska Lydia Davis genom att citera en av hennes mest karakteristiska noveller, Huvud hjärta(Head heart) på engelska. Det är en snygg upptakt, en upptakt som säger något om vilken sorts författare Lydia Davis är. Hon är novellförfattaren som pendlar mellan hjärta och hjärna. Den som för fram hjärtats bedrövelser via en hjärnas mycket precisa, finurliga, till synes svala och ibland akademiskt avståndsskapande språk.

I distansen mellan intellekt och känsla har Lydia Davis hittat ett spänningsfält att utgå från i sina noveller. Hon berättar att hon först skrev mer traditionella noveller i Tjechov-stil, att hon arbetade hårt med att få till de där traditionella novellerna ända till en dag då det slog henne att hon faktiskt inte behövde skriva så. Det experimentella novellskrivandet blev förlösande för Lydia Davis och vägen fram till bland annat de egensinniga prosatexterna i samlingen Samarbete med fluga.

Båda föräldrarna Davis var författare och Lydia växte upp i närvaro av kreativitet och språkdiskussioner. Ett samtal om hur språket används var ständigt pågående i hemmet och gjorde att Lydia Davis och hennes bror tidigt blev medvetna om sin språkliga ”stil”. Medan andra föräldrar kritiserade barnens grammatik blev syskonen Davis istället ifrågasatta för vilka ord de använde och i vilka sammanhang. Samtidigt kände Lydia pressen från föräldrarna att fortsätta i samma spår, vilket gjorde att hon under många år inte alls tyckte om att skriva. I stället höll hon på med musik och spenderade timmar vid pianot. Det egna språket, lättheten och lekfullheten kring skrivandet, kom först senare.

Daniel Sjölin läser upp ett stycke ur en av de längre översatta novellerna i Samarbete med fluga – Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass. Det här en novell, menar Lydia Davis, som man antingen förstår eller inte förstår. Uppskattar eller inte uppskattar alls. Under min läsning av Samarbete med fluga i våras hörde jag troligen till den senare delen. I novellen utnyttjar Davis återigen mycket skickligt spänningsfältet mellan det torra akademiska och det hjärtskärande känslofyllda genom att ingående studera och dissekera en fjärdeklass brev till en kamrat som ligger på sjukhuset. Tidigare har jag upplevt denna novell som tröttsam och alltför finurlig, trots att jag annars brukar uppskatta språklekar och grammatiska undersökningar. Men med Sjölins läsning får den nytt liv. Nu kan jag höra tonen, skrattar åt det underfundiga och får en bild av den knastertorra person, som skulle kunna ligga bakom texten.

Liksom novellerna blir en spegel mot den person vars röst hörs i texten, blir de också ofta en spegel mot en själv, mot läsaren. Är det något speciellt med noveller som gör att de har den effekten, frågar Daniel Sjölin? På den frågan har Lydia Davis inget bra svar, men hon tror att varje försök att förstå någon annan återspeglas i en själv. Hon menar själv att hon är en väldigt tråkig person, en sådan som tycker om att undersöka detaljer. Som en flugas sätt att gnugga sina ben mot varandra, till exempel. I försöket att förstå flugan, och att beskriva detta med klinisk precision kommer hon åt det intressanta även i det allra mest tråkiga. Hon kommer ett steg närmare att förstå sig själv och andra, och låter till slut hjärtat lyssna på hjärnan.

Foto: Top-bild David Ignaszewski/KOBOY Bild th Theo Cote