Room är inspirerad av händelserna som kom upp kring Joseph Fritzl. En liten pojke fyller fem. Han firar födelsedagen med sin mamma i ett rum. Det är fint. Mamman ägnar så mycket tid och energi åt pojken. De leker lekar och har dagliga rutiner där de gör saker ihop. Vilken fantastisk mamma, tänker jag, men undrar ändå lite över henne. Pojken berättar om hur han föddes på Matta som de har i rummet och hur Mamma varit ledsen innan han kom. På kvällarna får lille Jack sova i Garderob, för då kommer Gamle Nick. En dag berättar Mamma att hon kommer från Utanför och inte från Rum. Jack tror henne inte.

Undrar ni över Garderob, Matta, Mamma och Rum? Alla saker i rummet har stor bokstav precis som Mamma; precis som Karin, Anna och Anton har stora bokstäver först. Precis som personer.

En fantastisk och spännande berättelse ifrån en femårig pojkes perspektiv. Något så fruktansvärt, blir för mig ändå ytterst en berättelse om kärleken mellan en mor och hennes son. Det finns en term som pjäsförfattaren Bertold Brecht kom på: Verfremdung (främmandegöring/distansering). Distanseringen innebär att författaren får oss att se något välbekant med andra ögon. Det är precis vad Donoghue gör, när hon låter en femåring berätta om sin värld. Bara det är en aha-upplevelse. Det är roligt och fint, men många gånger också tänkvärt med logiken hos ett barn, som ännu inte lärt sig det normativa sättet att tolka verkligen och språket.

Som när Jack och hans mamma står framför spegeln och mamman försöker förklara gener och arvsanlag för sin son:

“Same brown eyes, same big mouth, same pointy chin…”
I’m staring at us at the same time and the us in Mirror are staring back. “Not
same nose.”
“Well, you’ve got a kid nose right now.”
I hold it. “Will it fall off and an adult nose grow?”
“No, no, it’ll just get bigger. Same brown hair-”
“But mine goes all the way down to my middle and yours just goes on your
shoulders.”
“That’s true,” says Ma, reaching for Toothpaste. “All your cells are twice as
alive as mine.”

I didn’t know things could be just half alive. I look again in Mirror. Our
sleep T-shirts are different as well and our underwear, hers has no bears.

I didn’t know things could be just half alive. Jag tänker efter. Antingen lever man, eller så gör man inte det. Ganska övertygande, eller hur? I Jacks naivitet finns stundvis en sådan klockren logik att han känns som en uråldrig yogimästare, som inom sig bär på sanningen om livet.

Room har blivit nominerad till ett flertal priser och vunnit både Irish Book Award 2010 och Rogers Writers’ Trust Fiction Prize. Den är lättläst, varm, hemsk och spännande. En riktigt bra bok, helt enkelt.