Att skildra eller analysera, det är frågan. Hur skriver man en bra författarbiografi? Ska den visa personen bakom texten snarare än texten i sig? Ska biografiförfattaren tillåta sig att tycka och känna och vara delaktig? Eller tvärtom, ska biografin vara en akademisk verk-biografi, en bok där författaren klart och glasklart håller sig till verkregistret, objektivt visar litteraturens utveckling framför författarpersonen.

Amelie Björck har skrivit en bra, välbalanserad Sonja Åkesson-skildring.

Sonja Åkesson ingår i serien Litterära profiler. Böckerna i serien avstår, som det står i efterordet, för läsvänlighetens skull från ett akademiskt notsystem. ”Åkessons dikter ser enkla ut, men de är inte enkla”, skriver Björck i sitt förord. Därmed beskriver hon också sin egen bok. Den är enkel, men ingenting är så svårt som att skriva enkelt, personligt, ödmjukt och respektlöst, att hålla sig ifrån frestelsen att använda de svåra, ornamenterande eller akademiskt högtravande orden.

Det skulle vara enkelt att skriva en snaskig, skvallrig och sensationslysten bok om Sonja Åkesson. Vältra sig i hennes psykiska åkommor, hennes män, hennes alkoholproblem, hennes utomäktenskapliga barn och hennes svårmod.

Det skulle också vara enkelt att skriva en hyllningsbok till Sonja Åkesson, ett slags idolporträtt. Den skulle skildra en modig, stark, feministisk ikon, en författare som alltid var före sin tid, en upprorskvinna, en föregångare och ett orättfärdigt missförstått geni. Den klassiska romantiserade bilden av den ångestridne outsidern skulle då vara på sin plats.

Amelie Björck väljer inget av detta. Hon väljer det svåra; det enkla. På respektfullt avstånd, men med ett intimt och personligt författarjag skriver hon Sonja Åkessons liv och dikt. Mest är det dikt, men genom dem träder en mänsklig, stark och sårbar kvinna fram. En kompromisslös, modig och livrädd och ensam och kanske lite bekräftelsetrånande människa med spetsig humor och vemodiga ögon tittar ut bakom dikterna. Genom Amelie Björcks omfångsrika skildring av Åkesson verk skildras även hela Sverige, med dess samhällsomdaningar och litteraturströmningar som kommer och går. Faktum är att genom den nyenkla och konkretistiska Sonja Åkessons författarskap kan man lära sig en hel del om, för många svårbegriplig språkmaterialistisk poesi idag.

Ibland kan litteraturreferenserna bli aningen tunglästa. De som älskar Sonja Åkessons dikter, men inte läst större mängder poesi, kan jag tänka mig får lite väl mycket till livs. Det är många schismer och strömningar och litterära profiler att svälja ned.

Björck spekulerar aldrig i Åkessons personliga livsval, såsom att gå i sömnterapi, gifta sig med en 14 år yngre man eller den personliga mammarollen, eller alla rökta cigaretter och levercancern. Det är ingen relations eller familjeskildring. Men respektfullheten har när det gäller författarskapet sin utmätta gräns. Björck räds inte för att kalla vissa av Åkessons dikter för mindre lyckade, eller poängtera att Åkesson aldrig varit direkt före sin tid, utan istället alltid lite fel i tid. Några roliga och mer oväntade detaljer i Åkessons liv får man också till del. Som att hon medverkade i den flamsiga och minst sagt kladdiga filmen Tårtan.

Slutligen kan jag tycka att maken Jarl Hammarberg-Åkesson får väl mycket plats i Sonja Åkessonbiografin. Inget ont om honom och hans och Åkessons tillsammans-dikter, men trots allt det var Sonja Åkesson det skulle handla om. Hellre läser jag ännu några kommenterade rader ur diktsamlingen Hästens öga än en förvisso experimentellt intressant, men obegriplig mångröstad collagedikt.