Från ”In.”/”Ut.”/”Dör.” till ingående beskrivningar av scenografi, historisk bakgrund eller känslomässiga stämningar. Från staplande av fakta till poetiska omskrivningar eller privata vinkar till originalskådespelare. Variationen på metatexter – allt det i ett drama som inte är just repliker – är näst intill oändlig. Så nog borde det finnas en hel del att säga om dessa olika beståndsdelar.

I Inte bara repliker undersöker Siv Strömquist metatexten i svenska dramer från tre sekler. Närmare bestämt i en korpus bestående av 45 pjäser från 1700-, 1800- och 1900-talen. För den som, likt mig, inte tidigare var helt bekant med begreppet betyder ”korpus” helt enkelt det material man undersöker, i det här fallet alltså den bunt utvalda pjäser Strömquist tittat närmare på. Ska man kunna säga något övergripande utan att drunkna i materialmängden måste man förstås göra någon form av urval. Här är det emellertid inte författaren själv som gjort det urvalet.

”Svensk dramadialog”, den samling pjäser som används i Strömquist undersökning, har sammanställts av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Syftet med korpusen tycks framför allt vara att studera språkliga mönster i texterna – för att komma närmare ”ett naturligt samtalsspråk” har man till exempel fokuserat helt på prosa. Att relationen mellan dramatext och någon som helst naturlighet inte är oproblematisk spelar kanske mindre roll i just den här undersökningen, men att välja bort den stora del av äldre dramatik som skrivits på vers gör frågorna kring representativitet så mycket mer akuta. Strömquist beskriver urvalet i korpusen som ”stort och representativt”. Vill man veta hur i hela glödheta det kan vara det får man uppenbarligen vända sig annorstädes.

Inte bara repliker innehåller en mycket noggrann genomgång av termer, av dramatextens olika element och hur dessa element varierat över tid. Vad som kunde lett till intressanta spekulationer om varför pjäserna ser ut som de gör stannar emellertid ofta i rena räkneexempel. Vi får veta att förteckningar av karaktärer i princip alltid förekommit, att undertitlar varit vanliga men försvann i mitten av 1800-talet, att miljö- och tidsbeskrivningar var ovanliga på 1700-talet, och så vidare.

Sällan kommer vi vidare med några djupare betydelser av dessa rena fakta. Strömquist tycks oändligt rädd för att dra några som helst slutsatser som inte går att matematiskt underbygga. Därför ger också Inte bara repliker mest intrycket av att vara ett förvuxet kapitel ur någon grundbok i dramaturgi. Och även de allra mest grundläggande brukar uppriktigt sagt nå längre än så här.