Det är höst i Bu och Bäs värld. Årstiderna har alltid varit påtagliga i böckerna om de små fåren: de har åkt båt och spark, de har varit ute i regn och sol. Nu ska de kratta löv. Men när de får syn på en katt i trädet så inleder de istället en räddningsaktion för att hjälpa den ner.

Bu och Bä har något alldeles speciellt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör de två figurerna så tilltalande men kanske har det att göra med deras vidöppna, handlingskraftiga förhållningssätt till omvärlden. De gör helt enkelt det som behöver göras. Denna karaktärsmässiga rakt-på-sak-mentalitet går igen i den föredömligt enkla men informativa texten och inte minst i teckningarna, som påminner om tecknad film. Det är skarpa konturer och klara färger, tydliga bilder med exakt rätt detaljer infogade. Så syns till exempel katten i bild på varje uppslag redan innan den gör entré i historien, något man upptäcker först vid andra läsningen. Bu och Bäs mimik är dessutom fantastiskt väl fångad. I placeringen av pupillen i deras stora ögon förmedlar Olof Landström klockrent den sinnesstämning som råder just då.

Den här gången är formatet på boken större än de tidigare, och historien därmed mer utförlig. Men den skiljer sig varken i stil eller kvalitet. Texten är lika pregnant som vanligt trots att den är längre, och för bilderna är formatet enbart av godo. Man får in höjden på trädet på ett mer självklart sätt, och perspektiv- och översiktsbilderna får större utrymme. Bu och Bä själva är sig lika, klädda i de typiska kill- och tjejfärgerna blått respektive rosa, men utan att i övrigt uppfylla några könsstereotyper. Gränsöverskridande är de också på så sätt att de både är barn och vuxna samtidigt – ansvarstagande och helt kapabla att sköta sig själva bor de ensamma i sitt hus utan att man ifrågasätter det alls. Men i sina för stora stövlar och lekkläder är de helt klart barn till utseendet, liksom i sitt omedelbara sätt att lösa problem och angripa omvärldens utmaningar.