Jag skulle gärna vilja läsa John McCabes debutroman Spigg, för emellanåt så är han riktigt rolig i Livets formel och med en klar begåvning för ordlekar. Men medan debuter ofta är drivna av författarens hunger och glödande vilja, så kan nästföljande böcker ofta falla ganska platt. Prestationsångest och skrivkramp brukar det kallas. Följden blir en framskapad bok – ett bygge byggt av en förvärvsarbetare till författare.

Livets formel är sålunda en uppbyggd roman, och en stor del av byggstenarna är stulna eller plagierade dessutom. Det är vågat att ge sig på att skriva en roman om sökandet efter ett konkret svar på livet efter Douglas Adams mästerliga Liftarens guide till galaxen. Men att stjäla en idé så till den milda grad som McCabe faktiskt gjort; det är ett stort litterärt ajabaja. Mycket av det stulna materialet är därtill uttjatat och klyschigt.

Emellanåt lyckas McCabe dock överraska en så att man förvånat fnissar till. Väldigt ofta med könsrelaterad humor, som faktiskt blir det bärande elementet i Livets formel. Personligen är det väl lite sorgligt att jag tycker att kiss- och bajshumor är rätt kul, men för Livets formel är det räddande. Visst är den mörka driften med den vetenskapliga världen rolig, men boken är för splittrad för att kunna sko sig på det.

McCabe har mycket hobbyfilosofiskt material som han försöker pussla in så mycket som möjligt av i en och samma bok, men det är svårt att träffa spiken om man hamrar åt alla möjliga håll. Och att försöka hamra in allt i en thrilleraktig historia med ett gåtfullt mord, en gåtfull hårddisk, diverse underliga vetenskapsmän – varav en försöker hitta en matematisk formel som förklaring på livet – lite kvinnohistorier, lite utelivs- och pubhistorier… därtill pintjockt med de typiskt brittiska humoristiska ordleksharangerna, som är roliga de också.

Men Livets formel är på tok för hopkokad för att man ska orka med. Inte alls svårförståelig, bara för rörig, oordnad, plottrig.

På originalspråk hade Livets formel säkert levt upp lite mer, men det hade fortfarande inte varit någon toppenbok. Den fokuserade berättarglöden är för frånvarande. Men jag skulle tippa att John McCabe kan bättre än så här.

Han behöver bara hitta eller återfinna en musa – och en hårdredigerande redaktör.