Jag vet inte om så många har tänkt på det, men det är faktiskt så att den fotografiska bilden står inför, eller snarare befinner sig i, en revolution. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi alla att fotografera digitalt. Film kommer att vara något exklusivt som används av konstnärer. Man kan tycka att det inte spelar någon roll hur bilden registreras. Om det sker på ett ljuskänsligt silverskikt eller på en elektronisk CCD-platta. Bilderna borde ju ändå bli desamma.

Men det är i nästa led som förändringen kommer att ske. Den digitala bilden är så lätt att manipulera. Jag tror inte att någon kommer att kunna stå emot lusten att bara förbättra lite. Lägga på lite hår på den flintskallige, ta bort en lyktstolpe som stod i vägen, fixa till en snyggare himmel. Det är så lätt att åstadkomma i den digitala världen.

Fotografiska bilder har visserligen alltid manipulerats. En av de allra tidigaste fotografierna var ett stort collage. Soldaterna som satte upp den amerikanska fanan på Ivo Jima vid andra världskrigets slut var regisserade. Men vi har ändå haft en tro på fotografiet som ett sanningsvittne. Det har alltid funnits ett bevis i form av ett stycke film. Nu finns inte längre något man kan kalla ett original, bara en massa elektriska impulser som hoppar hit och dit.

Freeman säger i denna bok:

The very act of capturing an image from the real world more or less instantly, and then fixing it in an emulsion gave photography a reputation for unfliching honesty. The camera recorded exactly what the photographer saw at the moment and in that place. Any changes required deliberate intervention, even in the area of expert printing, Digital photography throws much of this out of the window, as correction and manipulation fit almost seamlessly into the process. One of the great landscape photographers, Ansel Adams, famously wrote that ”the negative is the score; the print is the performance”. Digital manipulation provides you not only with the choice of orchestras to perform as you wish, but the chance to re-write the score.

Kanske jag överdriver när jag försöker måla upp denna omvälvning som ett problem. Aldrig har väl någon ifrågasatt sanningshalten i George Orwells eller Ryszard Kapuscinskis journalistiska texter.

När man läser denna bok så dröjer det dock inte länge förrän man glömmer alla etiska regler och glatt konstaterar att detta med digital bildmanipulation faktiskt är jättekul. Freeman har på ett utmärkt sätt lyckats förena sina kunskaper som yrkesfotograf med ett lättillgängligt pedagogiskt uttryck. I boken presenteras de olika kameror och kamerasystem som finns på marknaden, från de billigaste amatörapparaterna till professionella utrustningar. De olika datorsystemen Mac och PC jämförs. Olika system för lagring av digitala bilder redovisas. En stor del av bokens innehåll ägnas åt de bildbearbetningar man kan göra i bildbehandlingsprogrammet Photoshop och andra liknande program. Med hjälp av steg för steg-anvisningar lär man sig raskt t.ex. hur man lägger på en mer dramatiskt himmel över ett landskap.

Delar av traditionell fotokunskap är viktigt att kunna även i den digitala världen. Tekniska saker som bländare, slutartid och brännvidder förklaras, men även saker som bildkomposition redovisas med hjälp av Freemans utmärkta reportagebilder från hela världen.

Boken är en utmärkt introduktion till den digitala världen både för amatörer och mer avancerade fotografer. Ett värdefullt komplement är den medföljande cd-skivan, där man till exempel bättre än på de tryckta sidorna kan studera skillnader i bildkvalitet vid olika moment i den digitala processen. En internetsida med samma titel som boken innehåller länkar till många av de i boken omnämnda fabrikanterna samt andra intressanta internetsidor. En sak är i alla fall säker, världen kommer aldrig att bli sig lik igen. I alla fall inte på bild.