Den här boken släpptes lagom till kronprinsessbröllopet i somras. Den handlar självfallet om kronprinsessan Victoria och framför allt om det decennium under vilket hovreportern Catarina Hurtig följt henne. Men den handlar också väldigt mycket om Catarina Hurtig. Det är både dess främsta fördel och dess främsta nackdel.

Vi tar fördelarna först: Det är väldigt intressant att få veta hur det ser ut bakom kulisserna på reportagen och hur en hovreporter jobbar. Framför allt är det roligt att följa ”dusterna” med konkurrenten Johan T. Lindwall. Det verkar onekligen som om de har haft väldigt roligt på jobbet. Eftersom Catarina nästan är jämngammal med kronprinsessan kan hon också göra jämförelser mellan sitt och Victorias liv. Catarina, som växte upp i en svensk småstad där alla känner alla och Victoria som växte upp mer eller mindre inför publik. Boken är adresserad till kronprinsessan och skriven i en väldigt familjär ton. Det känns nästan som om författaren ikläder sig rollen som storasyster. Det är också här någonstans som problemen uppstår.

Det är väldigt svårt att frigöra sig från att det här är författarens tolkning av kronprinsessan Victoria. Naturligtvis är det ofrånkomligt. Inte ens den torraste biografi (vilket den här boken inte är) eller historiebok är helt objektiv. Alla böcker färgas av sina författare. Men i och med att Catarina använder den här familjära tonen är det svårt att veta när hon redogör för fakta och när hon lägger fram kvalificerade gissningar. Jag ifrågasätter inte hennes expertis, men vad som försiggår i kronprinsessan Victorias huvud när hon sitter med läxorna på Drottningholm finns det nog bara en person som vet. Det hade varit intressant om Victoria själv fick komma till tals mer, till exempel genom intervjuer. Det finns säkert goda skäl till att hon inte gör det – skäl som författaren kanske inte råder över – men det hade gett boken ytterligare en dimension.

Att Catarina är en auktoritet inom ämnet Victoria råder det inget tvivel om. Hon har följt kronprinsessan på nära håll under tio års tid och följt med på resor och stadsbesök. Jag skulle tro att hon och Victoria står varandra så nära som en kronprinsessa och hovreporter kan göra.

Det är trevlig läsning och språkligt sett flyter det på bra. Eftersom boken är så faktaspäckad är den inte särskilt snabbläst, vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel.

Man kanske kan argumentera mot mina starkaste invändningar mot boken med att säga att titeln ju faktiskt är H.K.H Victoria – ett personligt porträtt och att den då självfallet måste vara personligt skriven? Det kan hända, men åtminstone jag hade uppskattat en tydligare gränsdragning mellan berättaren och objektet. För övrigt tycker jag att Kära Victoria hade varit en mer talande titel.