Det finns flera vägar att gå för en kärleksroman och två av de vanligare torde vara antingen en lättsmält romantisk må-bra-bagatell eller en riktigt tragisk historia. Kärlek är ju, som vi alla vet, inte alltid det lättaste. En kärlekssommar hamnar däremot någonstans mittemellan med en stark övervikt åt den senare varianten.

David Krempa är en djupsinnig och inte alldeles cool biolog som bor i Prag tillsammans med fru och två barn. Av en ren slump stöter han ihop med Iva som är en ung och vacker kvinna med en lättsam relation till män i allmänhet och David i synnerhet. De två inleder ett förhållande som i mångt och mycket går ut på att David underhåller Iva materiellt. Kärleken är blind och för David blir det kolsvart. Iva lindar honom runt sitt lillfinger och han riskerar familj, arbete och hälsa i sin iver att behaga henne. En arbetsnarkoman blir kärleksnarkoman och resultatet blir mer eller mindre förödande för alla i omgivningen, inte minst frun och barnen.

Det här är en bok som gör lite ont. En slags domedagsstämning kombinerat med en personskildring som realistiskt och otäckt träffande belyser människan i all dess egoism, småsinthet och andra mindre smickrande egenskaper. David själv är missnöjd, naiv och förblindad. Iva är elak, utnyttjande och självgod. Davids fru är älskande, rädd och bedragen. Och inga relationer fungerar egentligen.

Ivan Klima har lyckats fånga kärleken när den ställer till som mest oreda. Han moraliserar inte, försvarar inte och bortförklarar inte men hela scenariot är obehagligt och kärleken är inte vacker utan så gott som enbart destruktiv. Språket är lite högtidligt men ändå mjukt flytande och de romantiska passagerna vackra.

På något sätt trodde jag inte att jag skulle gilla den här boken när jag hade läst ett kapitel. Det var för svart. Men ganska så snart så var det svårt att lägga ifrån sig den, ju svartare det blev, desto mer intressant. Det känns äkta, det är absolut mörkt och det är helt klart en aning omtumlande. Rekommenderas.