Det finns en konstnär som heter Catti Brandelius. Hon föddes 1971 i Gävle och kom med tiden att utbilda sig på Konstfack, på institutionen för just konst. Någonstans under utbildningstiden mellan 1997 och år 2000 skapade hon Miss Universum – ett monster med förmågan att vägra anpassning, behaglighet, folklighet och alla andra dygder som samhället präntar in i oss. Oförutsägbar framför allt. Och denna oförutsägbara Miss Universums texter och bilder har nu samlat sig i en bok. Omtänksamt nog har Catti Brandelius också bifogat ett informativt förord och en avslutande curriculum vitae. Som ett motgift mot oförutsägbarheten.

Miss universum, du är ju bäst! Säger vissa och dom är ok. Dom har fattat. Andra kanske fortfarande tror mer på Kungen, Gud Fader eller Göran Persson. Dom är fortfarande lite efter. Miss Universum kan allt, vet allt och äger allt.

Så börjar texterna. Det är kaxigt. Det är högljutt. Det är osvenskt. Miss Universum sätter sig alltid bredvid någon i bussen – även om det finns mer isolerade sittplatser lediga. I hennes texter blandas så kallad finkultur med populärkultur och Madonna ”snyggast på jorden” tillåts dela bokuppslag med Selma Lagerlöf: ”Andras författares böcker äro dasspapper i jämförelse.” Det är ultrasubjektiva och splittrade texter för en omedvetet postmodernistisk generation av läsare, som mer än allt annat verkar rädas det pretentiösa – det anspråksfulla.

Olyckligt är att just det bombastiska och burdusa uttrycket drar uppmärksamheten bort från det som Catti Brandelius, hon som håller i trådarna, faktiskt försöker uttrycka. I kapitlet ”Miss Universum visar konst” dribblas en viktig diskussion om vad som egentligen är bra konst och vem som bestämmer detta bort, med repliker om att Ludvig Kirschner var en sann snuskgubbe som målade av nakna kvinnor och att den psyksjuka Edward Munch var nästan likadan fast han målade med lite böjligare former. Högljutt, kaxigt och slutligen väldigt förutsägbart.

Att ha radikalitet, eller oförutsägbarhet som arbetsmetod är ganska besvärligt. Det är inte svårt som en balansgång, det är värre. I alla fall om man som Catti Brandelius vill nå någonstans med sin konst, förutom till det oförutsagda. Så fort ambitionen att göra det oförutsedda är uttalad så är ju misslyckandet ett faktum.

Min önskan är att Brandelius gör sig av med detta egenpåfunna innehållsmässigt tomma monster som jag tror stänger fler dörrar än det öppnar för hennes utveckling som konstnär. Miss Universum tillåter sig allt. Snackar skit om stormagade professorer och kallar vänster för höger. Ingenting är förbjudet, för ingenting betyder något. Och ingen bryr sig. Så omvälvande …